Disponent K. G. Brunnbergs sista färd

Högtidsstämd begravningsakt i Filipstads kyrka i söndags.

Disponent K. G. Brunnbergs i Persberg stoft fördes på söndagen till den sista vilan. Jordfästningen ägde rum i Filipstads kyrka och formade sig till en utomordentligt högtidlig och gripande akt. Kyrkan var vackert smyckad med granar och i koret och på sidorna om båren brunno tända ljus. Samlingen skedde 3,30 vid kyrkan, men redan långt dessförinnan hade en stor menighet tagit plats i templet. Under det musikdirektör A. Wåhlin å orgeln utförde ”Aases död” av Grieg intågade begravningsgästerna i kyrkan. Sedan kyrkokören sjungit ”Litania” av Schubert sjöngs unisont ps. 73: 4, varpå officianten, kyrkoherde Hj. Lyth, trädde fram till båren och höll följande gripande griftetal:

”Upplyft du över oss ditt ansiktes ljus, o Herre”. Vem är det som beder så? Det är en människosjäl, som är i mörker och vånda. Livet är icke bara framgång för en människa, vore hon än lyckligare lottad än de flesta. Det kommer förr eller senare en stund, då hon begynner känna, att hon icke mer är densamma som förr. Nu är gränsen uppåt nådd. Nu börja krafterna sakta att avtaga. Och även om hon försöker slå ifrån sig tankarna därpå, göra de sig likväl påminta. Det skymmer över vägen. I sådana stunder frågar sig mången vad hon nu har att trygga sig till. Kanske händer det icke sällan då att blickarna gå till den Evige, och att hjärtat lyftes till honom i bön, kanhända till en bön som den vi nyss fingo lyssna till ur den 4 psalmen i Psaltaren. Vi gå i mörker, men gud är ljus. Våra ansikten, ofta böjda nedåt i begrundan och bekymmer, kanhända också i sorg. Men guds ansikte är upplyft över dem, som söka honom och i tron fly till honom. Vi kunde haft skäl att vänta att också det ansiktet varit nedböjt i sorg och smärta vid tanken på oss, som ofta vandrat vilse vägar och frågat föga efter honom. Men när vi komma till honom med allt och sträcka oss i längtan och bön mot honom se vi hur han lyfter sitt ansikte upp över oss och hur det strålar av ett underbart ljus, av kärlek och förbarmande. Det ansiktet är heller icke någon av oss helt obekant. Den som har blickat in i Jesu Kristi ansikte, har sett något av Guds smärta, men också något av hans ansiktes ljus, av oändlig varkunsamhet och nåd.

Den hädangångne, kring vilkens bår vi denna stund äro församlade, växte upp i ett hem där vördnaden för Gud och kärleken till vår kyrka var en makt. Intrycken därav följde honom under hela livet. Han var en vän till vår kyrka och dess gärning, och under de många år han var medlem av våra församlingars kyrkoråd, deltog han med ett levande intresse i dess förhandlingar och ägnade sig med nit och omsorg åt församlingarnas angelägenheter. Särskilt låg det honom om hjärtat att kunna göra någonting för den del av Färnebo församling, där han hade sin dagliga uppgift. Han talade icke med många om sina tankar och förhoppningar i det hänseendet, men mer än en av dem, som lärt känna honom något närmare visste därom. En särskilt stor glädje var det för honom under hans sista år att han fick vara med om att resa den klockstapel, som nu står där på Skavnäset och vars klocka nu sänder sina toner till tack och farväl i denna stund. Vad han innerst syftade till, då han fick vara med om att bringa denna gåva till Persbergs befolkning, tolkade han i de högstämda ord, som han skrev i samband därmed:

”Stig, helgade klang över skog mot

               blånande höjd

Utöver malmrik bygd till dem där

                bygga och bo,

Väck bergslagens folk till arbete,

              andakt och fröjd,

Vig dem vid levnadens slut till den

             eviga sällhetens ro.

Sista nyårsnatten vandrade han i spetsen för Persbergs befolkning, som nästan mangrant kommit tillstädet, den långa vägen från skolhuset till Skavnäset, och när han stod där vid foten av klockstapeln med sitt folk samlat omkring sig, var det icke enbart facklornas och marschallernas sken, som upplyste hans ansikte. Det låg ett glädjeskimmer däröver. Och vem vet om icke den stunden var en av de lyckligaste under hans livs sista skede.

  Och nu är han borta.

Karl Gustaf Brunnberg var en betydande man. Vad han uträttat inom andra områden komma nog andra att erinra om i samband med hans jordafärd, men här tacka vi honom från helgedomen för det arbete han nedlagt till våra församlingars bästa.

  Frid över hans minne!

Gud tröste och styrke nu Eder, som stodo honom närmast i livet och känner förlusten av honom mest. Han vare med Eder. Han hjälper och ledsagar dem, som vilja vandra i hans ansiktes ljus.

Härpå förrättade kyrkoherden jordfästningen enligt ritualen och läste Fader vår och Välsignelsen. Sedan ps. 484: 4 – 5 sjungits unisont sjöng kyrkokören från orgelläktaren ”Det brister en sträng” av Anjou, varpå kistan under tonerna av Chopins sorgmarsch utbars av 8 förmän från Persbergs gruvfält och placerades på likvagnen för att föras till östra kyrkogården. Processionen företräddes av bruksförvaltare C. Danielsson, Stöpsjön, och disponent Rolf Bergström, Finshyttan, som prestaverade. Den överväldigande blomsterskörden forslades på två särskilda vagnar från kyrkan till kyrkogården.

Sedan kistan sänkts i den strax norr om monumentet redda graven läste kyrkoherde Lyth en psalmvers. Härpå framträdde landshövding A. Unger, Karlstad, och nedlade en krans samt yttrade bl. a.:

 Budskapet om Karl Gustav Brunnbergs bortgång har djupt gripit oss alla. Hans verksamhet var av vittgående betydelse och lämnar djupa spår efter sig. Han var en man av den gamla goda stammen: fast och rak, vänsäll och vidhjärtad. Hans minne skall länge leva!

Disponent E. Odelberg, Degerfors, nedlade en krans från Persbergs gruvaktiebolag och tackade den bortgångne för hans intresserade arbete och plikttrohet. Disponent E. U. Troili, Uddeholm, framförde Uddeholmsbolagets tack och nedlade en krans. Å Järnbruksförbundets vägnar nedlade disponent Odelberg härefter en krans. Skogschefen Gösta Wesslén nedlade en krans från Värmlands och Örebro läns förenade skogsvaktare- och kolareskolor, erinrade om den bortgångnes städse visade intresse för skolorna. Bergmästare Hj. Nordqvist höll ett högstämt anförande till den bortgångnes minne och nedlade en krans.

Ingenjör Nauckhoff, Grängesberg, framförde ett tack från gamla vänner i Grängesberg samt från bröderna i S:t Örjans minne. Jägmästare C. Danielsson, Storfors, nedlade med ett tack en krans från Färnebo härads vägsstyrelse. Landstingsman Albert Nilsson, Kalhyttan, erinrade om att disp. Brunnberg mer än många andra var en arbetets man. Inom Färnebo kommun har han med största intresse deltagit i dess olika angelägenheter, för vilket ett tack uttalades. Hr Nilsson slutade sitt anförande med att föredraga några av honom författade verser. Ingenjör G. Wallroth framförde ett tack från gruvbolagets tjänstemän och nedlade en krans.

Vidare nedlades kransar av kamrer E. Friedler, disponent E. Odelberg, med tack för 30-årig trofast vänskap, gruvfogde Hedfors å Persbergs gruvförmäns vägnar, folkskollärare Rydholm, Persberg, med ett tack för visat intresse för de ungas uppfostran, och av hr Anders Nord för Persbergs arbetare.

Den högtidliga och gripande akten avslöts med att kyrkokören sjöng ”Tonerna” av Lagercrantz.

                                                               ______________________

 Från  Filipstads Tidning 1931-06-23.