ÖVERSIKT
GRUVOR
HYTTOR & BRUK
TRANSPORTER
TEKNIK
FOLK & FÄ
SEVÄRDHETER
ORDLISTA
BILDER
KARTOR
STATISTIK
ÖVRIGT
STARTSIDA


Copyright © Filipstads Bergslag

ORDLISTA

Facktermer och uttryck i bostavsordning.

Alimakhiss
Hisstyp som går längs en kuggstång med drivmotorn monterad på hisskorgen. Speciellt lämpad för drivning av stigorter. Alimakhissen lanserades år 1957 och kom mycket snabbt till användning svenska gruvor. Detta innebar en väsentlig arbetsmiljöförbättring, då man stod under ett skyddstak och arbetade. Upp- och nedtransporten genom schaktet för arbetarna underlättades också betydligt. Exempelvis drevs 1961-62 en 330 m lång stigort i Taberg (Värmlandsschaktet) på detta vis. Alimakhissar i nyare versioner används än i dag vid en del gruvor

Anfart
(Huvud)nedgång i gruva. Berömda anfarter finns i Falun och Sala. Vid Tabergs gruvor norr om Filipstad lär Falu Kils schakt en gång i tiden ha använts som anfart.

Bild >>>>

Anrikning
Bortsortering av gråberg etc. efter brytningen i gruvan för att höja järnhalten.

Ansättning
Kallas även för bröstning eller påhugg. Det första momentet i borrningsarbetet för att ge borren fäste i berget.

Band
Bergfäste i vågrätt riktning, till skydd mot ras. Bergfäste i lodrät riktning kallas för pelare.

Balja
Eller "bälga", (större) kärl för transport av berg eller vatten upp ur gruva.

Bergskollegium
Ämbetsverk, upprättat 1637 under namnet Generalbergsamtet (till 1649), chefsmyndighet för bergshanteringen. Upplöstes 1857 då bergsprivilegierna avskaffades. Uppgiften övertogs 1858 av Kommerskollegiums bergsbyrå.

Bergslag
Ursprunglig beteckning på sammanslutning/förening för bergsbruk på en plats eller inom ett visst område, senare samlingsnamn på gruv- och järnbruksområdet i mellersta Svealand. Uttrycket förekommer också som benämning på delar av bergslagen ex. Filipstads och Noras bergslag.

Bergsman
Person med rätt att producera järn och därmed också bryta järnmalm. Delägare i gruva eller hytta, vid vilka bergsmännen vanligen också arbetade.

Beskickning
Den blandning av malm och kalksten, som fylls på i masugnen för omvandling till tackjärn. Man tillsätter också kol eller koks vilket dock läggs i ett eget lager.

Bessemerprocessen
Framställningsmetod för stål uppfunnen av engelsmannen Henry Bessemer år 1855, förbättrad av svensken G. F. Göransson. Tackjärnet tappas i en stjälpbar ugn, konverter, och luft blåses genom smältan. Under blåsningens första period, raffineringen, bortoxideras kisel- och mangan, som övergår till slagg. Under den påföljande färskningen bortoxideras kol och fosfor. Processen bedöms på lågans och gnistregnets utseende och avbryts vid önskad kolhalt. Man skiljer mellan sur och basisk Bessemer, den senare även kallad Thomasprocessen. Den ursprungliga sura Bessemermetoden är lämpad för kiselrikt tackjärn, medan Thomasprocessen lämpar sig även för fosforhaltiga malmer. Det var tack vare den sistnämnda man kunde tillgodogöra sig de fosforrika malmerna i Kiruna, Malmberget och Grängesberg.

Blank-malm
Äldre ord för blodstensmalm.


Blindschakt
Schakt som ej når marknivån, utan endast drivits mellan olika nivåer under jord.

Blodstensmalm
En av landets två järnmalmer. Malmen består av järnoxid. Stålgrå till blåaktigt stålgrå färg och vanligen stark metallglans. Den är omagnetisk och ger ett blodrött streck eller pulver om den repas.

Bockort
Gruvort som stöttas med timmer i tack och väggar för att förhindra ras vid dåligt berg.

Bomsalva
En salva där sprängningen helt eller delvis misslyckats.

Bokning
Att krossa malmen i mindre stycken. Ordet användes vid hyttorna. Från början bokade man för hand med släggor, men ganska tidigt använde man sig av vattenhjul som drev en krosshammare eller dylikt. Bokverket kallades ibland för "stamp".

Borrkax
Det stenmjöl som bildas vid borrningen.

Borrsjunkning
Vid borrning uppmätt inträngningsdjup per tidsenhet (cm/min).

Bugare
Stöd under konstledning (stånggång) vid vinkelbrott.

Charge
Viss mängd råvara, som sätts in i en smältugn, till exempel martinugn.

Dola
Ett efter sprängningen kvarstående borrhål innehållande sprängmedel. Har skördat många liv i våra gruvor, då det ibland efter en bomsalva låg kvar sprängmedel som nästkommande borrare träffade med sin borr.

Donlägigt
Ett donlägigt schakt är ett schakt som lutar, går snett ner i berget. I Filipstads bergslag har vi till exempel schaktet till Nygruvelaven i Nordmarksberg och f.d. centralschaktet i Persberg, Kung Gustavs schakt.

Bild >>>>

Doppare
Vinkelkonstruktion, stående vid gruvkanten, som förvandlar konstgångens rörelse i vågrätt riktning till rörelse i lodrätt riktning och överför denna till gruvpumparna.

Engelsman
"Slå engelsman" benämning på visst slags borrsätt vid handborrning, varvid borrudden riktas uppåt och slagen riktas nedifrån med en kort, klumpig slägga.


Famn
Äldre längdmått. En famn är lika med 1,78 meter.

Fatho
Fat av plåt med två handtag som fylldes med berg och tippades i vagn(handlastning). Jämför fyllhammare.

Fatthake
Med vinkelböjd krok i ena änden och spets i den andra försedd grov järnhake, varmed stockar kunna hopfästas eller upphängas i eller vid gruva.

Bild >>>>

Fyllhammare
Med spetsigt blad nedtill och en liten hammare upptill försedd hacka, som förr användes vid s.k. fatning av berg. Med fyllhammarens hjälp fyllde man den s.k. fathon, den senare lyftes då fylld med berg i vagn eller dylikt (handlastning).

Fältort
Ort i malmens strykningsriktning, (motsats tvärort).


Färskning
Oxidationsprocess där tackjärnet görs smidbart genom att halterna av bl.a. kol, kisel och mangan minskas, framför allt kolhalten. Färskningen kan indelas i två grupper: välljärnsmetoderna, dit lancashiresmide, vallonsmide, franche-comté och puddling hörde, och götjärnsmetoderna, dit bessemer, martin- och elektrostålmetoderna hör.

Förladdning
Ett material av tät konsistens (lera, fin sand eller dylikt) som införs i borrhålet sedan laddning verkställts.

Galt
Tackjärnsstycke (tacka), gjuten i kokill (form) vid utslaget i masugnen. Vid Borgviks järnbruk utanför Grums, låg denna på cirka 30 kg i vikt.

Gavel
En orts eller arbetsrums arbetsfront.

Geschworner
Bergsingenjör som hade tillsyn över gruvorna.

Gruvstigare
Äldre titel, gruvingenjör.

Gruvstuga
Förr oftast en oansenlig byggnad för gruvarbetarna att samlas i före arbetet, byggdes senare ut med omklädningsrum, duschar och andra faciliteter.

Göt
Smält järn/stål ur masugn eller stålugn, som tappats, stelnat och svalnat i kokiller (formar) och sedan tagits ur dessa (strippats).

Hammarsmedja
Vid en hammarsmedja tillverkades stångjärn av tackjärn. Låg av naturliga skäl oftast intill de gamla hyttorna.

Hund
Hundar används vid donlägiga schakt. Det är en vagn som lastas med berg för uppfordring. Vagnen går på räls upp genom schaktet. I Kung Gustavs schakt, Persberg, förekom även persontrafik i hundarna, medan Nygruveschaktet i Nordmark endast var besiktigat för berguppfordring. Malmhund kallades även den vagn som förde upp malmen till toppen av masugnen.

Hytta
Anläggning för tillverkning av tackjärn, vanligen också utrustad med krossverk (bokverk) för malm, rostugn och masugn. Vid vissa hyttor byggdes också hammarsmedjor för tillverkning av stångjärn till. De första hyttorna i Filipstad Bergslag nämns år 1540, men många av dem är utan tvekan mycket äldre.

Härd
Ugn, vari malm, mellanprodukter, järn eller andra metaller upphettas och smältes för rening och förädling.

Intervallsprängning
Sprängmetod där laddningarna detonerar i viss ordningsföljd med tidsintervall om i regel 0,5 sekund.

Jernkontoret
Den svenska järn- och stålindustrins huvudorganisation, etablerad 1747, främjar fortfarande den svenska järnhanteringen i tekniskt och kommersiellt avseende

Kallbräckt
Om järn, som på grund av hög fosforhalt blir sprött och lätt bräcks i kallt tillstånd (har dålig slagseghet). När järnmalmen innehöll höga halter av fosfor var det väldigt svårt att få bra kvalité på järnet innan Thomasprocessen uppfunnits. Därför förbjöds brytningen vid många järnmalmsfyndigheter med hög fosforhalt.

Knipphammare
Liten stjärthammare med hastig gång, driven av vattenhjul, för uträckning av finare dimensioner järn och stål samt för tillverkning av ämnen för diverse manufaktursmidesprodukter.

Korg
(Förr) större uppfordringskärl, särskilt för uppfordring av berg ur gruva.

 Korgstad
(Förr) plats nere i gruvan där uppfordringskärlet (korgen) fylldes med berg.


Kortintervallsprängning
Det samma som intervallsprängning men med tidsintervall om 10-100 millisekunder.

Lave
Byggnad över gruvschakt och något av gruvans "hjärta". Med lavens hjälp sker alla transporter av malm, material och arbetare upp och ner i gruvan. Förr i tiden byggda av trä, men från och med 1910-talet byggdes i Sverige även lavar av betong, vilket senare blev allt vanligare. I modernare tid har även lavar byggda av endast stålbalkar använts. Ett exempel på detta var Värmlandsbergsgruvans lave i Nordmark. Persbergs gruvlave är den enda av betong i Filipstads Bergslag. Finnmossens lave i Nordmark är en blandning av trä och stållave. Övriga lavar i kommunen är byggda helt i trä.

Laddapparat
Tryckluftsdriven anordning för införande och packning av sprängämne i borrhål.

Laddkäpp
Plast- eller träkäpp för införande av sprängmedel i borrhål.

Lass
Äldre viktenhet. Ett lass malm = 96 lispund eller 816 kg. (med reservation för fel)

Liggare
Horisontellt borrhål.

Limsten
(Förr) kalksten.

Malmtorg
(Förr) plats, där malm lades upp i upplag (särskilt då malmen lades upp i lika stora hopar, vilka sedan fördelades mellan bergsmännen genom lottning).

Markscheider
(Förr) gruvmätare, kartritare. Ett farligt jobb, då de ibland fick gå in i gamla trånga orter och arbetsrum som inte bearbetats på många år.

Martinprocessen
Uppfanns 1865 av fransmannen P. Martin och tyskarna W. och Fr. Siemens. Stålframställningsmetod där man kunde blanda tackjärn, skrot, järnsvamp och ev. malm. i en trågformad s.k. martinugn. Ugnarna eldades under första hälften av 1900-talet med stenkol. Efter andra världskriget blev det allt vanligare med oljeeldade martinugnar. Luften och generatorgas förvärmdes och blåstes in genom kanaler i ugnrummet. Råmaterialet infördes i ugnen med en speciell chargeringsmaskin. Vid s.k. basisk martinprocess tillsattes kalksten och malm. Då badets temperatur blev tillräckligt hög, började färskningen, varvid kolet i järnet oxiderades av syret i förbränningsluften och malmtillsatsen. Vid så kallad sur martinprocess, som i motsats till basisk ej gav fosfor och svavelrening, fordrades särskilt rena utgångsmaterial och kvarts tillsattes istället. För att snabba på processen användes senare syreanrikad luft eller ren syrgas som förbränningsgas. Sveriges första martinverk byggdes i Munkfors, Värmland år 1877 och det lades ner 1941. Anläggningarna (sur martin) är idag turistmål. År 1981 upphörde produktionen av basiskt martinstål i Sverige, då Boxholms bruk lades ned.

Masugn
Hyttans "hjärta", schaktugn där järnmalmen, med tillsats av träkol som bränsle och tillsats av kalksten för slaggbildningen omvandlas till tackjärn.

Masugnskrans
Utrymmet kring masugnens övre del vid uppsättningsmålet, det vill säga öppningen för påfyllning av malm, kol och kalk mm, golvet där kallas kransgolv.

Mumblingshammare
Stor, med vattenhjul driven hammare för hopslagning av lancashirehärdarnas smältor och formning till kvadratisk tvärsektion, och efterföljande delning med hjälp av huggjärnet till smältstycken.

Ort
Vågrätt gruvgång.

Pelare
Bergfäste i lodrät riktning (motsats band).

Pivå
Inrättning för omkoppling av spellinan till ett visst schakt, ifall gruvspelet ska användas till flera sådana.

Proberare
Kallades den som hade specialkunskaper om mineraler. Mineralog.

Puddelmetoden
En från England på 1780-talet uppkommen och av Henry Cort uppfunnen färskningsmetod, som innebar att man nu kunde använda stenkol istället för träkol vid masugnsdrift. Detta gynnade engelsmännen. Svenskarna hade inte efter detta samma fördel av sina stora skogstillgångar för järnframställning.

Påslag
Första ortsalvan i en bergvägg.

Räckhammare
En för uträckning (utsmide) av stångjärn avsedd stånghammare

Reducering
Innebär att man avlägsnar syret så att bara metallen blir kvar. I masugnen görs detta genom att man låter syre förena sig med kol, som dessutom gör tackjärnet lättsmält.

Rödbräckt
Järn som på grund av för hög svavelhalt är benäget att spricka i rödvarmt tillstånd.

Rostning
Rostningen syftade till att luckra upp malmen vid hyttan så att den blev porös och lättkrossad. Det underlättade reduceringen i masugnen. Även föroreningar i järnet, såsom svavel, kunde minskas på detta sätt. Rostningen skedde först i rostgropar, men från och med mitten av 1800-talet byggdes speciella rostugnar. I rostgroparna varvades malm och ved i flera lager och sedan man tänt på rostades malmen under 2-3 dygn.

Salva
Serie av sprängskott.

Skeppund
Viktmått för livsmedel, men också för järn. Vanligtvis motsvarar ett skeppund 170 kilo men inom järnhanteringen finns flera olika sorters skeppund.

Ett skeppund tackjärnsvikt=194,5 kilo.
Ett skeppund bergsvikt=150 kilo.
Ett skeppund uppstadsvikt=143 kilo.

Skip
Hisskorg i schakt som är avsedd endast för bergtransport. Från 1940-talet och framåt skedde fyllning och tömning av skippen ofta helt automatiskt. Under skippen kunde ibland även en personhiss finnas. Vid personbefordran fick ej berg finnas i skippen.

Skrotning
Nedtagande av löst berg i tak och väggar efter sprängning för att undvika ras. En säkerhetsåtgärd som förr skedde manuellt med hjälp av spett. I större gruvor används numera speciella skrotningsaggregat. Ibland sprutas också väggarna med betong för att säkra berget. Även stålnät eller expansionsbultar kan användas för detta ändamål.

Skut
Större bergblock efter sprängning eller ras. De största skuten fick man spränga sönder i mindre delar, för att man på ett smidigt sätt skulle kunna hantera dem för vidare transport upp till laven.


Skärpning
Litet gruvförsök för undersökning, sällan mer än 10 m djupt.

Slabat
(Smed)förkläde, oftast av skinn.

Slangång
Ledning av stockar för uppfordringstunnorna i en donlägig (lutande) gruva.

Spelstyrare
Person som skötte hissarna och därmed transporten av malm och personer genom schaktet vid gruvan. Då gruvspelen alltmer automatiserades från mitten av 1900-talet blev detta en yrkeskår som blev hårt drabbade av rationaliseringarna.

Stick
Ett valsämnes passage genom ett valsspår. Antalet stick bestäms främst av önskad färdigdimension. Sticken sker succesivt i valsspår med minskade mått.

Stigort
Ort som drivs vertikalt eller med minst 45 graders lutning uppåt.

Stoll
Vågrätt gruvgång som går ut i dagen. Kan endast användas om gruvfältet höjer sig över den övriga terrängen. Ett fint exempel är Tilas stoll vid Högbergsfältet i Persberg. Genom att driva en stoll kunde man vinna ett antal fördelar. Gruvan dränerades från vatten ovanför stollens nivå och stollen var ofta lämplig för utfrakten av malm. Dessutom kunde man i stollen söka efter nya malmfyndigheter.

Styckefall
Benämning på storleken av den vid sprängningen erhållna sprängstenen.

Stål
Material med järn som huvudbeståndsdel och med lägre kolhalt än ca 2,5 %. Kolhalten i olegerade stål överstiger ej ca 1,8 %.

Ståndare
Vertikalt borrhål.

Stånggång
Anordning som främst användes för att länsa gruvorna från vatten. Stånggångar fungerade så att kraften från ett vattenhjul överfördes till horisontellt liggande parallella trästockar som via rörliga tvärbjälkar var upphängda i stolpar som stod i spikraka rader uppe på marken från vattenhjul till gruva. Vid gruvan fanns en så kallad bugare (även kallad nigare eller doppare) där konstgångens rörelse ändrades från horisontell till vertikal och gick ner i gruvan där den med hjälp av sug- och lyftpumpar, senare även tryckpumpar, tömde gruvan på vatten. Stånggångarna kunde vara flera kilometer långa. Riktningen av stånggången kunde ändras med hjälp av så kallade vändbrott. Vid Tabergs gruvor i Nordmark finns ett vattenhjul med vändbrott bevarat och bredvid nuvarande laven i Persbergs finns ett vändbrott. Rester av en bugare finns i också i Krangruvan i Persberg.

Sula
Ort-, tunnel- eller bergrumsbotten.

Sänkschakt
Vertikalt eller lutande schakt som drivs nedåt.

Svartmalm
En av landets två järnmalmer. Den innehåller mineralen magnetit och är svart med dragning åt stålgrått. Malmen är magnetisk och ger ett svart streck när den repas.

Tackjärn
Järn ur masugn, högkolhaltigt och ej smidbart. Tackjärnet tappades i formar vid utslaget och göts till tackor som sedan färskades till smidbart järn i lancashirehärdarna.

Thomasprocessen
Även kallad basisk bessemermetod (se bessemer). Till skillnad mot sur bessemer tillför man tackjärnet bränd kalk, som under färskningen även oxiderar den oönskade fosforn. Det var tack vare denna metod som de fosfor-rika järnmalmerna i bl.a. Kiruna och Grängesberg kunde tas tillvara omkring år 1900.

Tillmakning
Metod för bergsprängning bestående i upphettning av berget följd av hastig avkylning. Berget hettades upp med eldar och snabbkyldes sedan med vatten vilket resulterade i att det sprack sönder. Användes innan krutet uppfunnits.

Tunna
Äldre viktenhet: En tunna malm = 2 skeppunds tackjärnsvikt (391 kg).

Utfraktsort
Huvudnivå. Här sker vågrät transport av den brutna malmen i gruvan från brytningsstället till schaktet för uppfordring. Det var cirka 50 m i höjdled mellan varje utfraktsort i Filipstadsgruvorna. Här har (förutom Gåsgruvan) transporten i modernare tid alltid varit rälsbunden med hjälp av olika typer av lok, t.ex. tryckluftslok, ellok och diesellok. Till loken kopplades ett antal vagnar som transporterade malmen. I en del större gruvor som till exempel Grängesberg, användes däremot stora truckar för utfrakten.

Valsstol
Lagerbock av järn med hål och lager, vari valsarnas lagertappar vilar. Två valsstolar bildar ett stol-par, mellan vilka valsarna är infästade.

Valsverk
Maskineri för bearbetning till ändrad form och minskad dimension av metaller, bestående av mot varandra parallellt liggande, roterande valsar ofta med flera ursvarvade spår, från större till mindre i samma vals. Således kan både tråd och plåt framställas vid valsverk.

Varp
Stenhög vid gruva som bortsorterats på grund av för låg malmhalt. Ofta betraktat som värdelöst avfall. På senare tid (1900-talet) har en del kunnat tillvaratas med hjälp av modern anrikningsteknik.

Källor:
"Bergslagens Gruvspråk", Erik Holmkvist, Uppsala 1941 m.fl.

SPRÅK
ORDLISTA

INFORMATION
KONTAKT
GÄSTBOK
LÄNKAR