Den engelska puddlingsmetoden, gav ett järn som för vanliga behov ansågs vara överlägset det svenska träkolsjärnet och det engelska lancashiresmidet, som möjliggjorde storproduktion av stångjärn betydligt billigare än den svenska metoden med järnets utsträckning under hammare, gjorde att de svenska järnbrukens produkter inte längre blev så begärliga. Så under första halvan av 1800-talet så var läget allt annat än gynnsamt uti Bergslagen. Det verkade hopplöst för det svenska järnet att konkurrera med det engelska. Att inte en stor del av de svenska bruken tvingades slå igen, berodde mestadels på ett allmänt industriellt uppsving som satte igång ungefär samtidigt. Detta ökade i hög grad behovet av allt slags järn och stål, så att även det svenska järnet fann köpare, men måste i många fall säljas till underpris.

För att överleva var de svenska bruken tvugna att ta itu på allvar för att förbättra sitt järn och detta var ingen enkel sak. Att försöka kopiera de engelska metoderna gick inte, engelsmännen hade sitt stenkol i stora kvantiteter och till lågt pris och att tänka på någon import av stenkol till sverige var uteslutet, inte minst på grund av tidens infrastruktur.

Puddlingsmetoden provades på några bruk, men den krävde stenkol för färskningen, så den kom inte att få någon större betydelse. Och vad lancashiresmidet beträffade, saknades här i landet vällugnar för ved eller träkol. Det behövdes krafttag för att göra vårt järn konkurrens- kraftigt och mannen bakom verket blev Gustaf Ekman, som på allvar ryckte upp vår järnhantering ur dess nödläge.

I början av 1840-talet överlämnade Gustaf Ekman till Jernkontoret ett förslag "till försöks anställande" med en av honom uppfunnen gasvällugn för inhemskt bränsle, såsom träkol, koks, eller kortsågad ved. Fördelarna angavs vara: 1. Bränslebesparande. 2. Reglerbar värme till oxiderande eller reducerande atmosvär. 3.Att kunna uppnå den högsta temperatur. Förslaget mottogs med viss skeptisism från Jernkontorets sida och de ekonomiska engagemangen föreskrevs restrektivt. Ekman var emellertid fullt säker på att han hade en funktionsduglig vällugn klar. Den 24:e oktober 1843 meddelades att försöken vid Lesjöfors voro fulländade och anhöll att utfå 1000rdr B:o, vilket Jernkontoret biföll. Enligt Lesjöfors Bruks räkenskaper hade kostnaderna uppgått till1526rdr.44sk.8rst. Flera bruk, både i Norge och här hemma tillämpade snart vällugnar av typ Ekman.

Uppfinningen visade sig snart fylla ett behov, som vid den tiden var guld värd för vårt lands järnhantering. Utan en användbar vällugn kunde varken lancashiresmidet i sin för stångjärnstillverkning full- ständiga form införas i Sverige och inte kunde valsverk allmänt anläggas.

Följden av omläggningen av stångjärnssmidet till lancashiresmidet och valsverksdrift medförde väldiga kostnader, många järnbruk tving- ades lägga ned och andra ombyggas och utvidgas, men resultatet blev en koncentration av hanteringen, vilken därmed fick positiv kon- kurrenskraft på världsmarknaden och dess ställning som storindustri blev grundlagd. Även i andra avseenden var Gustav Ekman en banbrytare, bland annat i fråga om ståltillverkning, stålmanufaktur och skogshushållning. Erinras kan också att Ekmans gasgeneratorer fick en ny tillämpning under andra världskriget, i form av alstring av gengas till explosionsmotorer. Man kan därför utan överdrift påstå att Ekman kom med en uppfinning som i en tillämpning var 125 år före sin tid. Är inte det att vara banbrytande och visionär så säg!

Gustaf Ekman föddes i Göteborg den 29 maj 1804. Hans far var kommerserådet Gustaf Henrik Ekman, delägare i handelsfirman Ekman & Co, som år 1813 förvärvat Lesjöfors bruk i Filipstads bergslag. Gustaf Ekman var en flitig och mycket ambitiös yngling. Redan innan han fyllt 21 år var han klar med hovrättsexamen och akademisk bergsexamen i Uppsala, en prestation som han utförde på tre och ett halvt år.

Efter en tids praktik vid Motala verkstad och Göta kanal blev han elev vid Bergsskolan i Falun 1826. Han arbetade oerhört flitigt med att sätta sig in i de olika metoder som tillämpades här hemma för att tillverka stångjärn i härd, och vid nyåret 1827 blev Ekman anställd som elev på Jernkontorets masmästeristat. Kort därefter fick han biträda med vissa smidesförsök, som utfördes vid Sikfors, Lesjöfors och Forsbacka. Man ville undersöka möjligheterna att framställa ett mera likartat stångjärn, men försöken ledde inte till några positiva resultat då man enligt Ekmans mening saknade tillräckliga kunskaper och erfarenhet.

Han beslöt därför att snarast resa till utlandet för att på ort och ställe ingående studera järnhanteringen. Han fick tjänstledigt från mas- mästeriet och begav sig först till Norge på ett kort besök och fortsatte därifrån till England, Belgien, Tyskland och Österrike. Vistelsen utomlands varade i ett och ett halvt år. Efter hemkomst återinträdde han i tjänst hos Jernkontoret och satte igång med att införa det engelska vallonsmidet som han lärt känna i Lancashire, vid bruken i Dormsjö och Söderfors. Men det var inte lätt att lära de svenska smederna det speciella handlag, som den engelska metoden krävde och Ekman kom snart underfund med att han behövde förbättra sina kunskaper och reste på hösten 1831 åter till England på ett par månaders besök.

Vid hemkomsten införde han det engelska smidet vid Lesjöfors. Som en erkänsla för sina insatser erhöll Ekman år 1831 Jernkontorets stora guldmedalj för "intressant avhandling om valsverk, smides- försök vid Dormsjö och Söderfors, sällsynt skicklighet och nit för bergs- och brukshanteringens främjande och för egna uppoffringar på utländska resor". Året efter gjorde han en ny studieresa till England med bidrag från Jernkontoret och efter återkomsten utnämndes han till översmedsmästare vid Jernkontoret den 1 oktober 1833, en post som han hade i tre år.

Gustaf Ekman övertog därefter förvaltningen av Lesjöfors, han släppte aldrig tanken på att gagna hela den svenska järnhanteringen. Här konstruerade han sin kända gasvällugn, en uppfinning om vilken man absolut kan säga inledde en ny uppgångstid för vår järnhantering. Uppfinningen av vällugnen skulle i sin tur göra möjligt att införa valsverksdrift. Själva valsverksidén var inte främmande för de svenska järntillverkarna. På endast några få bruk fanns valsverk, men det stångjärn som man där producerade, kunde inte mäta sig med det engelska och anledningen var helt enkelt den, att vi här hemma inte hade möjlighet att ge smidesämnena så hög temperatur att valsningen hann företas medan järnet ännu var gulvarmt.

Valsningen av brunvarmt järn gav inte den rätta effekten i fråga om täthet. Det var alltså vällugnen som fattades och man förstår att Ekman ibland verkade nästan tjatig, då han ideligen talade om hur besvärligt det var att inte ha någon vällugn anpassad till inhemska bränslen. Nyheterna som Ekman kom fram med ställde han generöst till allas förfogande, han tog nämligen aldrig själv ut ett patent.

Många utmärkelser kom på hans lott: 1847 ledamot av K. Veten- skapsakademien, 1856 fullmäktig i Jernkontoret, 1867 ledamot av riksdagens första kammare. År 1868 fick han en mycket sällsynt utmärkelse av Brukssocieteten, nämligen dess belöningsjetong i guld med inskriften, "För flit och skicklighet i Bergsmannayrken". Efter Gustaf Ekmans död, som inträffade på Långbanshyttan den 3 maj 1876, riktade Jernkontorets fullmäktige en skrivelse till hans änka och anhöriga, i vilken bland annat stod att läsa:

"Vidsträckta och djupa kunskaper ställde honom redan tidigt i främsta ledet bland bergshandteringens vetenskapliga idkare, en plats, som han med sitt brinnande nit för upplysning och framåtskridande och sin äfven på ålderns dagar oförminskade forskningsiver troget bibehöll och till fäderneslandets ära med utmärkelse häfdade".

Gustaf Ekman har sitt vilorum på Rämmens kyrkogård.

Som person hade Ekman en utpräglad frisinnad läggning. Den frihet han eftersträvade, ville han skulle vara lagbunden och förenad med en god medborgaranda och nitälska för det allmännas väl. Det uppgavs att han var en rättvis och fordrande chef, men aldrig ställde större anspråk på andra än sig själv. Han och hans hustru inrättade för arbetstagarna vid Lesjöfors en pensionsförsäkring och skänkte ett antal aktier uti Lesjöfors AB, värderat till ett ansenligt belopp.

Gustaf Ekmans sociala intresse som var parat med starkt patos och fast tillit till kunskapens makt och betydelse, blev för honom en kär plikt att arbeta för upplysning och folkbildning. Detta var vid tiden ingalunda accepterade tankegångar hos flertalet "upplysta" männi- skor. I Lesjöfors och andra platser dit hans intresse sträckte sig inrättade han efter dåtidens mått utmärkta skolor, som fick högt anseende och var förebilder på andra platser. Vid Lesjöfors deltog han själv icke sällan i undervisningen. Upplysningsarbetet verkade i hög grad förädlande på ortens befolkning. Brukschef Ekman insåg tidigt det ytterst nödvändiga behovet av tillgång tillvälutbildade, yrkeskunniga goda soldater i Järnhanteringens tjänst eller i ett näringsliv som vill något meningsfullt. Framför Herrgården i Lesjöfors finns en minnessten med inskriptionen:

Åt minnet af Gustaf Ekman, en svenska jernhanteringens märkes- man, folkupplysningens befrämjare, vän af lagbunden frihet, född  1804 död 1876, reste Lesjöfors aktiebolag af tacksamhet denna vård.