BILDER >>>>
 MYSTISKA KROPPASTENAR >>>>

Gruvorna är belägna cirka 2 km norr om Nykroppa och det är skyltat från bensinmacken i Nykroppa.

Någon bra koncentrerad historik över dessa gruvor har vi inte lyckats hitta, och vad gäller den tekniska biten så är den i våra källor knapphändigt nämnd. En hel del uppgifter om ägare och under vilka år gruvorna bröts finns dock.

Fram t.o.m. 1604
När brytningen i Hornkullen startade är tyvärr okänt. Redan Gustaf Vasa (1496-1560) hade troligen sin uppmärksamhet riktad på silverfyndigheterna i Hornkullen. Därför var det ganska naturligt att sonen hertig Karl (sedermera Karl IX) senare också visade sitt intresse för Nykroppa.

Silvergruvorna synes i början av 1570-talet ha blivit bearbetade av en Nils Smed. Troligen var denne Smed den man som var konungens fogde på Väster Silvberg (gruvfält i Dalarna) 1554 och på Värmlandsberg under 1560-talet. Troligen började han dock driften som privatman. Senare, år 1580, blev gruvorna bearbetade för hertig Karls egen räkning. Enligt ett brev från den tyske proberaren vid Hornkullen R. Ihering till Hertig Karl, började arbetena i Hornkullen i januari 1580 med två gruvdrängar. Till att börja med var driften så lovande, att hertigen fick rådet att ditsända flera gruvarbetare, så snart vintern vore slut. Ihering föreslog också att det skulle byggas smältugnar och bokverk (kross).

Vid Torskebäcken uppfördes 1582 bland annat en hytta med smältugn för gruvorna vid Gruvåsen öster om Torskebäcken och för Hornkullens räkning. Det visade sig snart, att Hornkullsgruvorna var betydligt mer givande än de vid Gruvåsen. De sistnämnda lades möjligen ner redan 1583. I det förstnämnda gruvfältet fann Lasse på Hornkullen år 1582 den så kallade Långa gruvan, för vilket fynd han vederbörligen belönades, och året därpå arbetades i Storgruvan, Garpegruvan och Vattnegruvan som sammanlagt gav en fångst av 53 ton ren silvermalm.

Under räkenskapsåret 1583 påbörjades också de första anlägg- ningarna i Nykroppa, där det redan tidigare funnits en av bergsmän innehavd men nu troligen förfallen järnhytta. Hertigen verkar genom köp eller byte snart förvärvat samtliga andelar i järnhyttan, så att han 1584 var ensam ägare. Nu byggdes väg från Hornkullen till Nykroppa och i älven mellan Herrhult och Nykroppa rensades fåran av ditkommenderade landsknektar. Även två dammar byggdes i och med detta. Smältverket vid Nykroppa för Hornkullens silvermalms tillgodogörande blev troligen färdigt på våren 1583, ty den tyska smältaren Veit skrev då till hertigen, att han snart skulle sluta sin smältning vid Torskebäcken och ge sig av till Nykroppa för att fortsätta sitt arbete.

Trots alla ansträngningar gick verksamheten med förlust och hertig Karl försökte år 1587 lägga om driften vid silververket. Han föreslog för bergmästaren att bergsfolket själva skulle överta driften av bergverket. Långt in på 1590-talet verkar dock driften fortfarande pågå för hertig Karls räkning.

Omkring år 1600 nappade dock en av de tyska bergssällarna på hertigens förslag om silvermalmsbrytning på egen risk. Denne man var Christoffer Graff (1550-1622 ?) och han övertog nu driften vid silververket. Redan 1604 verkar dock driften vid Hornkullen ha lagts ner. Silververket användes troligen något längre då det år 1606 upptäcktes en ny silverfyndighet vid Limmingen i Grythyttan och malmen därifrån smältes troligen vid Nykroppa. Vad produktionen beträffar under åren 1582-1604 så gav den 400-500 kg silver. Då är också inräknad den metall, som erhölls från Gruvåsens silver- fyndigheter.

Att hertig Karls stora ansträngningar vid Hornkullen blev misslyckade berodde mer på fyndigheternas mindervärdiga beskaffenhet än på grund av dålig skötsel. Genom inkallande av tyska bergsmän, såsom malmletare, gruvbrytare, vaskare och smältare, vilka ofta stod i direkt korrespondens med honom, sökte han försäkra sig om den bästa tillgängliga sakkunskapen på området. Redan på 1500-talet hade sålunda de verksamma bergsmännen i trakten konstaterat hur svårt det var att få lönsamhet i traktens koppar- och silverfyndigheter. Efter misslyckandet med silverbrytningen vid Hornkullen vände hertig Karl istället sitt intresse mot järnbruket i Nykroppa.

1660- och 1670-talen
År 1664 togs dock driften vid Hornkullen upp igen av ett nytt bolag. I början bearbetades gruvorna ganska ivrigt och driften fortsatte ända till slutet av 1670-talet. Troligen uppfördes även ett mindre smältverk och bokverk (kross) även om det inte finns tillgång till några säkra uppgifter härom. Inte heller några uppgifter över utbytet har påträffats, dock torde var säkert, att silverproduktionen var obetydlig och att driften ej lönade sig.

1700-talet
Bergmästaren Johan Kiällman fick 1699 privilegier på att få bearbeta eller, som denne vid ett senare tillfälle skrev "med bränn- och skärpande få äventyra uti Hornkulls ödelagde silvergruvor", och denne förmådde flera personer i orten att deltaga i arbetena, nämligen bergsfogden Olof Norijn, Johan Knöppel, Henrich Kolthoff, Christian Nackrey med flera. Troligen tröttnade vederbörande efter några år och inställde allt arbete senast 1707.

Den ovan nämnde Knöppel bearbetade Hornkullen på 1720-talet och malmen förädlades delvis i hans silververk i Filipstad, som låg vid ett fall i Skillerälven, intill samma damm som Harald Spångs verkstad. Enligt en annan uppgift skulle dock Knöppels silververk ha legat vid Lasarettsbäcken. Knöppel bearbetade Hornkullen till 1727, då de efter hans död ödelades av sonen och änkan.

I mitten på 1730-talet upptogs gruvorna återigen, nu av kommer- serådet Olof von Törne och överstelöjtnanten Johan de Frietzcky. Efter flera års arbete lyckades man slutligen blotta ett ganska gott malmstreck av upp till två meters bredd. På grund av detta tyckte man nu att en utvidgning av rörelsen var lämplig. År 1736 fick man privilegium att bygga bok- och vaskverk samt hytta och smältverk strax ovanför Herrhults järnhytta på ett ställe, där enligt uppgift redan tidigare funnits en silverhytta. Smältningarna igångsattes i oktober 1738. Liksom hertig Karl hade man stort förtroende för tyskarnas kunnande och som driftsledare anställdes en tysk vid namn Nüsslein, som kvarstannade till hösten 1739, då han troligen förlorat tron på företagets framtid och återvänt till sitt hemland. Strax efter Nüssleins avresa ödelades Storgruvan vid 28 famnars (cirka 50 m) djup, på grund av malmtillgångens starka minskning. Vissa mindre gruvor upptogs senare och arbetet pågick troligen några år framåt till von Törnes död år 1745. Förmodligen var brytningen ganska ringa. År 1748 verkar man slutligen gett upp allt hopp om en lönande rörelse, ty byggnaderna blev detta år värderade och såldes senare på auktion 1752. Gruvorna verkar sedan legat öde ända till 1844.

1800-talet
År 1844 inmutades alla 17 gruvor vid Hornkullen och ett bolag bildades med namnet "Hornkulls Silfver Werk". Till disponent för bolaget antogs bergsfogden C. P. Lindqvist och efter hans död handlanden Isak Jeansson. Övriga delägare var till största delen personer boende i trakten och Storfors Bruk. År 1844 uppfördes vid gruvan med namnet Dunderkammaren en hästvind men redan påföljande år byggdes en vattenkonst. Vattenhjulet stod cirka 500 m sydväst om gruvorna, i bäcken vid Kvarntjärns södra ände. Dessutom byggdes en smedja och en bostad inköptes åt inspektoren. År 1845 bröts 77 skeppund sovrad malm, som smältes vid Hällefors silverhytta. De gruvor som bearbetades var Dunderkammaren och Thors hål. 1847 var troligen det sista året som gruvan bearbetades.

Sammanställs resultatet av denna sista arbetsperiod med tidigare erfarenheter torde det vara ganska tydligt, att silvermalmsfynd- igheterna vid Hornkullen knappast någonsin bearbetats med någon vinst. Malmen minskade dessutom avsevärt mot djupet, så att i hittills brutna gruvor ingen som helst brytvärd malm för närvarande torde vara anstående i pallar eller väggar. För fullständighetens skull kan även nämnas att halten av magnetit stundtals varit så hög, att brytning av järnmalm förr i tiden ifrågasatts.

Läget i dag
Sommaren 1986 skedde en historisk händelse vid Hornkullens silvergruvor. Gruvan som legat vattenfylld och orörd sedan mitten av 1800-talet länspumpades då av några entusiaster i föreningen Nykroppa Framtid. En stånggångsdriven träpump hittades då i Dunderkammaren. Gruvan länspumpas sedan dess varje vår och den är i dag besöksgruva. Gruvan är ganska liten och man kommer inte ner speciellt djupt, men den ger ändå en bra bild av hur gruvarbetet kunde gå till förr i tiden. Gruvan har ju som sagt stått orörd i över 150 år! Även om krutsprängning använts så är stora delar av gruvan tillmakade, vilket kan ses på de släta bergväggarna. Har man vägarna förbi är den väl värd ett besök. Från början kunde man bara gå ned i Dunderkammaren men sedan några år har även Thors hål öppnats. Då vattnet i gruvorna innehåller arsenik, som impregnerar trävirket, så finns många gamla intressanta träkonstruktioner kvar i ursprungligt skick.