Den tidigaste bevarade underrättelsen om gruvor i Kroppa socken är från 1583, då hertig Karl anlade Kroppa kronobruk. Då omnämns att en närbelägen gruva upptagits, varifrån hemkördes 130 lass järnmalm.

Kronobruket synes senare tillfälligt brutit någon gruva men i övrigt förekommer inga uppgifter om brytning av järn i Kroppa socken förrän från senare delen av 1700-talet.

Enligt statistik bröts ca 500 ton malm årligen i Gammal- och Nykroppa under 1770-talet.

1774 påfanns Åkergruvan i södra delen av Nykroppafältet, en knapp kilometer nordöst om kyrkan i Nykroppa av malmletaren Eric Nymark. Gruvan som var en av Kroppas största, arbetades ganska kontinuerligt till 1860, då malmen tog slut. Åkergruvan har redovisat sammanlagt 28 000 ton malm, vilket visar hur små dessa fyndigheter varit.

En annan relativt stor gruva var Älvgruvan, strax söder om Åkergruvan. Den bröts i viss utsträckning på 1820- och 30-talen men belades med mera ihållande arbete år 1871. Malmen omnämns i Relationerna år 1880 vara rik men att den hade en bredd av endast 0,3-1,8 meter. Den största längden, 140 meter, hade malmen på 90 meters avvägning. Arbetet med gruvan fortgick till 1894, då gruvan övergavs vid ca 145 meters djup. Den hade då lämnat 41 000 ton malm. År 1891 påträffades en så stark vattenådra att en tryckpump måste anskaffas. Efter år 1896 har ej Nykroppafältet bearbetats.

Fallgruvefältet (drygt en kilometer sydost om kyrkan i Nykroppa) bearbetades under senare hälften av 1800-talet i åtskilliga gruvor:

Stenåsgruvan	13 000 ton
Övre och Nedre Fallgruvorna	16 600 ton
Jordåsgruvan (113 m djup)	20 000 ton
Dränkegruvan	11 000 ton

Länshållningen ombesörjdes med en år 1868 påbörjad konstledning från Kroppaälven och från och med 1888 med en ånglokomobil vid Fallgruvan.

Egendomligt nog var det veterligen först vid en ganska sen tidpunkt, som ett av socknens rikaste järnmalmsfält upptäcktes, nämligen Sundsgruvefältet, vilket upptäcktes i januari 1878 med gruvkompass. Dessa gruvor ligger mellan Ny- och Gammalkroppa intill sjön Östra Skärjens strand. Fältet bearbetades i Norra och Södra Sundsgruvan (den sistnämnda även kallad Mellangruvan) samt Uddgruvan till år 1893 då Norra gruvan nedlades. De andra två nedlades 1889 respektive 1888. Malmfångsten från fältet var cirka 60 000 ton. Gruvarbetet torde i någon mån ha försvårats av att till exempel norra gruvan delvis måste brytas under Skärjens yta och gruvan beskrives i relationerna år 1891 vara mycket vattensjuk.

Fyndigheterna vid Gammalkroppa och nordväst därom, har varit kända ganska tidigt men dessa fyndigheter var betydligt mindre jämfört med de ovan behandlade. Största produktionen torde ha erhållits från Ansviksgruvorna intill sydvästra delen av sjön Yngen. För dessa gruvor har sammanlagt redovisats cirka 12 600 ton. Relativt mycket arbete nedlades under 1880-talet på att tillgodogöra sig de malmer, som man enligt kompassens anvisning ansåg borde finnas under botten av Kroppafjärden (Kroppaviken), Yngens sydligaste vik. Man gjorde först försök med en cylindrisk kasun som var en stor vattentät låda för arbete under vattenytan. Den sänktes i sjön omedelbart över kompassdraget för att kunna gå ned med ett undersökningsschakt direkt i malmen. Då detta misslyckades, avsänktes på stranden ett schakt varifrån man på cirka 50 meters djup drev en ort mot påhållningen. Då endast en smal och mager malmrand påträffades inställdes arbetet år 1890.

Det kan slutligen nämnas att det veterligen sista försöket att arbeta en järngruva i Kroppa socken företogs 1899-1900 i Tatteråsmossgruvan strax norr om Långtjärn, nordväst om Gammalkroppa. Dock erhölls endast 143 ton malm.