BILDER: >>>>

Gruvornas läge:
De flesta av gruvorna ligger 800 till 1000 m öster om Gåsborns kyrka. Det kan vara lite knepigt att hitta hit, men lättast är att följa den kraftledning som skär genom fältet. Åk förbi kyrkan och sedan mot Hällefors, efter ca 500 m så svänger man vänster, efter att ha passerat den s.k. Sinnerbroälven. Då fortsätter man ca 500 m på en grusväg och då har man kraftledningen på höger sida. Den följer man ca 400 m österut, då kan man skymta en öppning i den annars tätbevuxna terrängen, och man ser då varphögar efter Limgruvan. Något längre österut ligger sedan Jakob Persgruvan m.fl. Andersgruvorna ligger ca 1 km norr om Limgruvan.

Historik:
På geografiska och transporttekniska grunder torde kunna slutas, att järnmalmerna i Gåsbornsfältet ej kommit till användning förrän Gåsborns- och Örlingshyttorna anlades, även om malmförekomst- erna i fråga naturligtvis kan ha varit kända tidigare.

Gåsbornshyttan omnämns första gången i 1584 års jordebok och torde sålunda ha blivit anlagd omkring år 1580. Det är sannolikt att en eller annan närliggande fyndighet då belades med arbete. Örlingshyttan privilegierades 1629 och där användes till en början säkerligen också malm från fyndigheter i närheten.

Bergsbruksidkaren Håkans Svensson omnämner i ett troligen på 1640-talet skrivet brev, att han på Gustav II Adolfs befallning nedlagt stora summor pengar och lidit förlust på "bergbrytande" vid Gåsborn, men troligen rörde det sig vid det tillfället om andra malmer än järnmalm.

Det förefaller som om Gåsborns järnmalm skulle visat sig vara mindre lämplig, ty i 1658 och 1686 års bergmästarberättelser omtalas, att Gåsbornshyttan tog sin malm från Persbergsfältet, och Örlingshyttan enligt den sistnämnda dels från Sävsjöberget (Björnhöjden) i Grythyttan och dels, sedan tillgångarna där började avta, från Persberg.

Vid 1707 års bergsting anmäldes, att de små och tydligen i Gåsbornsfältet belägna skärpningar vilka Örlings bergsmän bearbetade, förde oartad malm, så att därav tillverkat tackjärn blev odugligt vid smidet. Även gåsbornsjärnet sägs vara dåligt. I anledning av dessa klagomål förbjöds brytning i Örlings hyttelags gruvor tills deras beskaffenhet blivit vederbörligen undersökt.

Enligt 1711 års bergmästarrelation stod då förbudet fortfarande fast. Vissa gruvor i fältet verkar dock ha brutits, för i 1716 års bergstingsprotokoll omnämns några vågar eller hålkar Gåsborns- malm, och brytningen tycks ha fortgått ända till 1723, vilket år emellertid den malm, som bröts öster om Bjursjön i Gåsborns skärpningar, blev förbjuden för rödbräcka.

Stora kvantiteter torde dock ej ha brutits i Gåsbornsfältet, för enligt 1720 års tiondesättningskommissions rapport tog Gåsborns-, Örlings- och Långbansändehyttorna sin malm från Persberg.

Utan tvekan berodde i vissa fall malmens mindre önskvärda egenskaper på hög manganhalt, men halt av svavel torde ibland också ha bidragit. Så var till exempel troligen fallet med den så kallade Lilla Limgruvan, till vars upptagande Gåsborns bergsmän år 1725 begärde tillstånd.

I vilken utsträckning, som dessa gruvor sedan bearbetades under 1700-talet, föreligger mycket få upplysningar. Först i 1767 års relation omtalas, att Limgruvan i Gåsborn arbetats 2 vintrar på mycket kalkblandad malm. Gruvan var då blott 5 meter djup, 2,4 meter lång och 0,9 m bred. Västra Högbergsgruvans malmkropp inom vad som senare kallades Jakob-Persgruvans utmål uppges vara 2,25 m mäktig.

Den förstnämnda upptogs ånyo år 1823 och var då 7 meter djup, vadan den under mellantiden tydligen bearbetats i någon, om än ringa utsträckning. Den blev övergiven redan året därpå, eftersom malmen var fattig. Nedre Högbergsgruvan upptogs 1823 som en ny skärpning bredvid den äldre gruvan med samma namn.

Andersgruvan redovisas i statistiken med fångst av bruten malm år 1871.

Lim- eller, som den numera också kallades, Gustavsgruvan arbetades likaledes år 1871 och hade antagligen blivit återupptagen detta eller något föregående år. Dess malm sägs 1874 vara särdeles eftersökt på grund av manganhalten, men som gruvan ej omtalas under de närmast följande åren, blev den möjligen snart övergiven i samband med 1870-talets svåra kris inom järnhanteringen, åtminstone redovisas ingen malmfångst åren 1878-1880.

År 1881 syns den dock ha upptagits på nytt och utrustades åren 1882-1883 på förslag av sedermera bergmästaren T. T. Olsson med en donlägig uppfordringsrälsbana med 3 fots ( 0,9 m) spårvidd. År 1883 var gruvan 35,6 m djup, vilket motsvarade ett djup efter donläget av över 118 m, ty sidostupningen är blott cirka 18 grader. Malmkroppens mäktighet var 2,4-3 meter.

År 1884 avtog mäktigheten något och då samtidigt dels tvistigheter uppkommit mellan gruvägarna samt dels stora malmförråd hunnit samlas, så ödelades gruvan detta år. Sovring i varpen pågick 1898-1901, då Lesjöfors aktiebolag ägde 113/120 i gruvan och hemmansägare i Gåsborn resten, men egentligt gruvarbete förekom varken vid detta tillfälle eller senare.

På 1880-talet arbetades även åtskilliga andra gruvor i Gåsbornsfältet, bland annat Svarttjärnsgruvan, som förde manganhaltig malm. Denna bearbetades 1882 och 1891. Enggruvan bearbetades 1882-83 och Nya Mossgruvan 1888 och 1890.

Vid Jakob Persgruvan avsänktes i början av 1880-talet ett lodrätt schakt, men den flacka stupningen hos malmkroppen tycks ha förorsakat svårigheter vid brytningen, för 1886 anlades ett nytt schakt, som tydligen var planlagt för att på större djup träffa malmkroppen. Denna verkar dock ha blivit avskuren av en förkastning, så att på 33,6 m avvägning en ny ort av 27,3 m längd måste drivas från schaktet för att få kommunikation med gruvan. Härigenom blev uppfordringen svår, och då även malmkroppen avtog och slutligen upphörde mot djupet, lades gruvan ned år 1888. Den har senare ej blivit arbetad med undantag för någon varpsovring åren 1899 och 1900.

Mycket obetydliga malmkvantiteter bröts i dagbrott i den troligen med den förut omnämnda Andersgruvan identiska Andersbergsgruvan 1901-08 och i den så kallade Stålmalmsgruvan 1898 och 1900.

Rågods från Limgruvan anrikades från och med år 1908 i ett vid Långbanshyttan uppfört litet magnetiskt anrikningsverk som var igång tidvis till år 1913 och i vilket omkring 3 000 ton fattig varpmalm från denna gruva torde ha behandlats.