Malmön är belägen i sjön Långban, cirka 2 km söder om järn- vägsstationen i Långban.

Begynnelsen
Gruvorna på Malmön upptogs troligen samma år som Långbans gruvor, nämligen år 1711. I detta års bergmästarrelation omtalas att några bergsmän "utur själva jorden uppbrutit stora malmlossnar av samma art, som vid Långban befinnes". Troligen upphörde verksamheten ganska snart och några uppgifter om Malmön förekommer sedan inte förrän år 1792. Då hölls nämligen ett sammanträde angående sänkning av Långbanssjön. Ur protokollet kan man då utläsa att gruvdrift bedrevs, eller åtminstone planerades på ön vid denna tid. Då inga mera ingående handlingar gällande detta har bevarats bör driften (om den ens förekom) försiggått i mycket liten skala.

År 1832 gjordes ett nytt försök till bearbetande. Intressenterna bestod bland annat av Uddeholms och Rämmens bolag, Lesjöfors och Östanå bruksägare och bergmästaren Franz von Schéele. Till disponent utsågs gruvfogden Lagrelius. Under sommaren påföljande år beslutades att driften skulle vila under vintern och troligen blev arbetet efter detta aldrig återupptaget. Denna sista sommar, hade man gjort försök i den så kallade Franzgruvan och möjligen någon annan gruva. Inte heller detta försök utmynnade således i någon större drift.

I 1847 års relation omtalas, att ett schakt blivit öppnat på Malmön för att därifrån kunna komma åt att undersöka berget under sjöns botten. Schaktet var 14 m djupt och därifrån påsattes en ort som 1851 hade en längd av 34 m. Då ingen malm anträffades blev arbetet på Malmön återigen inställt.

Stånggång
I början av 1860-talet anställdes gruvförsök genom jordrymningar på flera ställen och 1865 omtalas, att södra Malmögruvan avsänkts och arbetats med ortdrivning. En del spridd malm fanns då i kalken. Problem med länshållning började dock att göra sig gällande. En av gruvorna på Malmön heter Väderkvarnsgruvan, och byggmästaren (sedermera grundaren till Finshyttans bruk) Olof Bergström (1821-83) lär ha uppsatt en "väderleka" på Storön i sjön Yngen, för länshållning av gruvorna. Istället för vattenkraft till gruvpumparna verkar man alltså använt sig av vindkraft. Trots namnet Väderkvarnsgruvan finns inga bevis för att någon sådan konstruktion fanns även på Malmön.

Det blev istället de konventionella vattenkonsterna som fick lösa energifrågan. Den här var dock inte så konventionell, vilket vi snart ska komma till. Problemet var att på Malmön fanns, av naturliga skäl, ingen disponibel vattenkraft, vilket förmodligen vållade en del huvudbry för intressenterna, som representerades av just den ovan nämnde Olof Bergström. Så vad göra? Tja, djupet i Långbansjön var inte mer än 9-12 m, så man drog helt sonika stånggången rakt över sjön! Bergström hade innan bygget startade fått tillstånd att hyra konstkraft från Långbans gruvor och längden på konstledningen blev till slut hela 2,2 km. Byggnationen av konsten var klar år 1865. I stället för järn- eller träreglor användes järntrådslinor, vilket var ovanligt. Där konstledningen gick över sjön, en sträcka av ca 500 m om man drog ledningen över Limön, ställdes upphängningstolparna på pålar som slagits ner i sjöbotten. Där djupet var större utlades med längd- riktningen vinkelrätt mot linan stockar, som bar upp stolparna och vid konstens gång drogs fram och tillbaka på sjöns yta. Stockarna utlades på ungefär 21 m inbördes avstånd och var förankrade i sjöbotten.

Södra Malmögruvan övergavs redan 1866, men detta och påföljande år arbetades en del på andra ställen på ön, såsom i Stallgruvan och Mellangruvan, dock med föga framgång. Fältet blev därför snart övergivet. Knappast någon samlad malm hade anträffats, för utvinning ur brutet berg var så lågt som 20 % och sammanlagt hade endast 1 900 ton erhållits under åren 1865-67. Om man tänker på att den ovannämnda konstledningen måste varit mycket dyr att anlägga, och på de små mängder malm som vanns, så kan man dra den slutsatsen att detta projekt måste ha gått med brakförlust!

Nitroglycerin
Man använde en tid i gruvorna under 1860-talet det då ganska nya sprängämnet nitroglycerin på följande enkla sätt: I vattensjuka hål hälldes sprängoljan ner genom en tratt till hålets botten, varvid den undanträngde vattnet, som sedan tjänstgjorde som förladdning.

Bandybaronen
I början av 1940-talet gjorde Gerard De Geer, disponent vid Lesjöfors bruk, undersökningsarbeten på Malmön. Anledningen till detta var indirekt att De Geer, som var ovanligt road av gruvdrift, på grund av ekonomiska bekymmer i Lesjöfors aktiebolag, fick sälja Långbans gruvaktiebolag till Uddeholm 1927. Lesjöfors hade nämligen aktiemajoriteten i Långban. De Geer skriver i sina utmärkta böcker, att affären med att sälja Långbans gruvor till Uddeholm, var en bra affär ekonomiskt sett, och helt nödvändig ur Lesjöfors bruks perspektiv, men känslomässigt fanns det ingen affär som han ångrade så bittert som denna. De Geer formligen älskade de spännande under- sökningsarbetena och de andra stimulerande arbetsuppgifterna som han tillsammans med Långbans disponent Weslien ägnade sig åt vid Långbans gruva.

När Lesjöfors bruk så småningom började få bättre ekonomi, började De Geer se sig omkring för att utröna om han inte på något annat sätt kunde återuppliva sina gruvintressen. Lesjöfors ägde fortfarande andelar i ett flertal nedlagda gruvor, däribland Malmön. Lesjöfors var majoritetsägare men Uddeholm och Billerud ägde mindre andelar. Efter besiktning av varphögarna på Malmön, som visade spår av brunsten, det vill säga manganmalm, var saken klar. De Geer fick med sig Uddeholm och Billerud och snart började man under- sökningarna med diamantborrning från isen, cirka 50 m söder om ön. Efter att ha borrat 50 m i dolomit skar borren snart in i en järnrik blodstensmalm. "På en gång vällde där (ur röret) fram en blodröd ström som färgade snön röd och kom den att likna en slaktplats", beskrev De Geer händelsen i boken Bergslagsrapsodi. Lyckan skulle dock inte bli långvarig då blodstenslagret inte var mer än några decimeter mäktigt. Man borrade senare 4 hål till, men dessa visade än sämre resultat än det första. Man fick slutligen ge upp sedan man borrat för 30 000 kr.