Foto: Jan Kruse 2004

Aron intervjuad av Jan Kruse i Arons hem, Magerås 10, Gustavsfors, Värmland, den 30 juni 2004.

Var är du född och vilket år?
– Enligt kyrkoboken är jag född i Sunnemo, den 1 mars 1934.
Hur länge bodde du i Sunnemo?
– Det var en väldigt kort tid, jag var fyra år när jag kom till Gustava, men under den tiden så, morsan som hette Edith födde ju mig ensam vet du, så att jag var utomäktenskaplig som det heter. Hennes mor, min mormor alltså, Matilda Feth Eriksson, bodde vid Springsjön, ovanför Bosjön.
Bosjön i Filipstadstrakten alltså?
– Jaa. Så där var jag väl mer eller mindre innan jag blev fyra år. Sedan fick Edith plats som piga vid Blomsterberg, uppom Gustava kyrka, 5 km därifrån. Dit kom jag när jag var fyra år och där bodde jag väl tills jag var tio år.
Hade du några syskon också?
– Ja, jag har en bror som heter Sture. Han är två år yngre och bor i Hagfors nu, annars så bodde vi ju hemma, här i Gustavsfors, efter det att jag var tio år. Då va han väl en åtta år, så han började skolan här han. Jag gick de två första åren i skolan vid Gustavakyrkan, fem kilometer var det att gå till skolan.
Ja, det är annat än i dag.
– Nej, då var det ingen skolskjuts. Kallt och eländigt vet jag, det var ju på 40-talet, då var det riktigt kalla vintrar. Då fanns det ju inga fleece-jackor och sådant, vi hade till och med strumpor utanpå skorna för att hålla värmen om fötterna, det var ju fötterna som var mest ömtåliga.
Men då bodde du här i Gustavsfors och gick i skola i Gustav Adolf?
– Njaej, när vi flyttat hit till Gustavsfors, jag började här i tredje klass, jag gick två år vid Gustava kyrka, i tredje klass så började jag här vid Gustavsfors skola, och här var det ju ingen väg till att gå direkt till skolan, en kilometer ungefär.
Var bodde ni när ni flyttade hit då?
– Vid Risfallet där badplatsen är på andra sidan sjön här. I folkmun kallade de det för Östa Sjön.
Vilket år är dina föräldrar födda?
– Ja, morsan var född 1916 och min far, min biologiske far var ifrån Brattfors, Valdemar Johansson hette han, bägge två är döda nu.
Vad sysslade han med?
– Du han var busschaufför, så de kallade honom ”Valle-Kil”.
Jaså.
– Men de bodde aldrig gemensamt, jag hade ju en styvfar som hette Karl Jonasson, han jobbade i skogen här först och sedan så blev han på Primus tills han blev pensionär.
Och sedan gick du i skolan här i Gustavsfors?
– Ja, sjuårig.
Vad gjorde du sedan, fick du jobb sedan?
– Ja, då fick man ju jobb, varenda en, direkt när vi slutade skolan och det var ju i regel i skogen. Och jag vet det var i början på maj 1956, då var jag på fotbollsträning här i Gustavsfors. Då frågade jag en som hette Allan Tönnberg som också var med i laget. Han var vid gruvorna i Nordmark. Så jag frågade honom om det inte fanns någon möjlighet att få jobb där. För att då högg vi kastved, utav hyggesrens, björkar som låg kvar efter slutavverkning plus toppar och skit. Det var nästan det sämsta man kunde få. Nästa träningskväll kom Allan och sa: ”Nu har jag ordnat jobb, de behöver provborrare i Nordmark.” Och det var Hagfors järnverk som hade hårdmetallstillverkning, så de tillverkade bergborr och de testade de i gruvan i Nordmark, i en ort som låg mellan Taberg och Nordmarksbergs gruva, en transportort som var där. Där testade vi, det var rent gråberg, leptit, vi testade bergborr. Då borrade man hål så tätt som det gick att få de där hålen, högst en decimeter isär. På slutet blev det så ont om plats i den där tunneln, så vi drev en tunnel i gråberget enbart för att ha till testning av bergborr.
Vilket år drev ni den här speciella provborrningsorten?
– 1965 ungefär skulle jag tro. Den gick in 30-40 meter och låg ca 100 m ifrån Nordmarksberg. Där hade vi också en liten verkstad till borrmaskinerna samt slipstation. Även en liten matplats fanns där vi satt och åt. I orten mellan Taberg och Nordmarksberg fanns ju också en annan verkstad där man lagade lastmaskiner, lok och vagnar, men den låg närmare huvudschaktet i Taberg.
När du jobbade i Taberg, vilka matraster hade ni?
– Vad jag kommer ihåg så hade vi bara en halvtimmes rast, vi var ju bara på jobbet i 8 timmar, så vi hade nog därför ingen längre rast.
Gruvarbetarna jobbade väl på ackord, men det gällde inte er?
– Nej, vi skulle borra 48 meter per man och skift, sedan kunde vi ta det lugnt på slutet av skiftet, till exempel laga borrmaskiner och sådant.
Hur ofta krävdes omslipning av hårdmetallskären i Taberg?
– Ibland så var vi även på 350 meters nivån i Taberg och provborrade, där var det dolomit som är väldigt löst, så där kunde man borra upp till 50 meter innan man behövde slipa borren. Vi stod då i äldre orter som gick fram till magasin på 350 meters nivån. I leptiten som var hårdare borrade man ungefär 10 meter innan man slipade om. Järnmalmen var något mer lättborrat än leptiten. Det varierade dock på olika ställen i orten mellan Taberg och Nordmarksberg, så ibland var man tvungen att slipa om redan efter 4–5 meter. Det var en del olika bergarter i orten, så ibland kunde det vara svårt att få testerna riktigt rättvisa.
Så hela orten mellan Nordmarksberg och Taberg är full av hål?
– Är full av hål? De brukar att säga att det är som en ost, men det finns inte en ost, med så mycket hål som i den orten mellan Taberg och Nordmarksberg.
Och det var i mitten på 50-talet du började att jobba i Taberg?
– Ja, 1956. Jag började där den 10 maj 1956.
Jaja, du har bra minne hör jag!
– Det försvinner! Namn ska jag säga dig är väldigt svårt att komma ihåg i dag.
Vad hade ni för arbetstider, gick ni dagtid bara?
– Nej du, det gick väl i skift först, första skiftet började vi klockan sex och sedan gick det till två, och sedan var det två till tio.
Det följde de vanliga produktionsarbetarna om man säger?
– Ja.
Vilka var de övriga som jobbade på provborrningsavdelningen?
– Det är en som bor här i Gustavsfors, en som heter Allan Tönnberg. Han var väl en av de första av de här som började där tror jag, det var ju honom som jag träffade på fotbollsplan. Och idag är han 82 år, pigg och kry, fastän lika som mig att, nästan döv. För att då fanns det inga hörselkåpor utan vi hade hörselvadd, och den där hörselvadden var väl inte direkt effektiv. Och så var det en som, han började nog lite tidigare än mig och bodde uppe vid Laggåsen (ca 3 km öst om Gustavsfors, Kruses anm.). Han blev förresten gift i Nordmark och bodde där ett tag. Han hette Sven-Åke Nord, men i Nordmark var det ingen som visste vem Sven-Åke Nord var, utan han hette ”Thurneman”. Det namnet fick han av den enkla anledningen att när vi åkte på fest här förr i tiden, då hade de, vi åkte alltid taxi, det var ju ont om privatbilar då, och då hade de ”Dalaligan” och ”Dalaligan” var ju klart likt ”Salaligan” och ”Salaligans” boss hette ”Thurneman”, så han fick heta ”Thurneman”. Han var lika gammal som mig och var senare vaktmästare på Folkets Hus i Munkfors. Han har barn kvar i Hagfors. Och sedan var det också en härifrån som hette Karl Axelsson, men han slutade rätt så snabbt, så han var inte kvar länge. Och så var det två stycken som också härstammade från Gustava som hette Björn, Filip och Gösta Björn. Sedan så var det tillfälligt, som borrade, men de var aldrig ute på någon testning utikring, utan de var stationerade i Nordmark och det var en som hette Gösta Nilsson ifrån Sandsjön och hans son som hette Jonny Nilsson. Och sedan så bodde det en i Nordmark som härstammade ifrån Munkfors som hette Sten Asplund, han bodde uppe i Bergabacken där i Nordmark, han var också med på den här provavdelningen.
Var det han som skadade sig sedan?
– Jo, han var ute för en skjutolycka i Taberg, han gick över till själva gruvbrytningen där sedan, han slutade på den där testavdelningen. Och sedan så, ja, det var tillfälligt när…
Vem var eran närmaste chef då?
– Vi var ju underställda laboratoriet i Hagfors, och den som var laboratoriechef då, det var en norrman som hette Ingolf Hjulstad. Men sedan den som var närmast chef på laboratoriet, och den lever än idag, Gunnar Ranhamn hette han, han kom från kraftverks, centrala byggnadsavdelningen på kraftverken. De byggde ju kraftstationer själva ett tag Uddeholm och därifrån kom han. Och bägge två var rejäla killar. Gunnar Ranhamn var ju med ute ibland, för vi åkte mycket ute och testade borr. Jag vet att ett år så hade jag 360 trakta- mentsdagar, då är det inte mycket som… Sedan så fungerade Allan Tönnberg litet som arbetsledare för oss när han var i Taberg, men han var ju också ute vid andra gruvor och kraftverksbyggen.
Det var inte dåligt med så mycket traktamenten.
– Nej, men då hade vi ju traktamenten även när man var hemma över helgen, för det var ju, det var bara skattemyndigheten som hade lite bekymmer med de där traktamentena. Det var aldrig något krångel med företaget, vi hade ju fri hemresa var tredje vecka var vi än var. I till exempel Laisvall, en gruva uppe i, på gränsen mellan Norrbotten och Västerbotten, där gjorde jag nog sammanlagt tre år. För det var en speciell, besvärlig bergart där. Det var sandsten som slet väldigt hårt på, så det blev något som de kallade för motkonat, de blev liksom spetsiga borren, så man fick slipa borren på, ta ner diametern för varje skärpning på dem. Och en borr här i till exempel Nordmark, där det var mycket kalk och dolomit, där kunde du köra en borr nästan lika länge mellan slipningarna som var livslängden på en borr uppe i Laisvall. Det var inte dåligt om den totala livslängden på en borr var en 30 meter uppe i Laisvall. Så där var vi mycket och testade ut hårdmetall som skulle…
Och då var det extra bra att testa där i och med att man såg…?
– Ja där, och så hade de en blygruva uppe i Vassbo i Idre som vi var i.
Så du var där också?
– Ja. Plus att vi var mycket i Kiruna till exempel. Både i Luossavaara, Tuolluvaara och Kirunavaara, men där var det ju inga bekymmer med hållbarheten på hårdmetallen utan där var det att det var en väldig belastning på borrstängerna, för de borrade långa hål för det gick mycket på pall där, så det var det som var det stora bekymret där.
Så då var det att det kunde bli böjningar eller?
– Nja, speciellt hade Uddeholm ett bekymmer med nackbrott, så att borren gick av just i skarven mellan själva stången och nacken, det var liksom en balk på som gick in i en hylsa i maskin och där brukade det bryta av dem. Det blev som de sa utmattningsskador, en såg när en tittade på brottet sedan, liksom en ros där det hade börjat, Den där spred sig inöver sedan. Det var nästan som ett snäckskal, ett typ av snäckskal.
Testade ni bara mejselskär eller var det även fyrskärigt?
– Nej, det var väl mycket fyrskärigt. Så fort de gick över till långhålsborrning då var det alltid lösa kronor och så var det stänger. Men de gjorde även borr, sådana här vanliga bergborr med en kona som man slog på, en lös krona, men det var aldrig någon större framgång det där, och då kunde man använda samma krona och bara byta stång på. Men det blev aldrig någon större framgång det där. Men i Taberg använde vi vad jag kommer ihåg endast mejselskär. Men när de drev en stigort i Finnmossegruvan så hade de ett större borraggregat och då hade vi fyrskärigt.
Vilka tester av borrstålen gjorde ni, mätte ni hur mycket de slets?
– Ja plus, jag vet när jag var till exempel i Laisvall, då hade man varje borr numrerad, vi kan ta där för där var det ju extremt, så gick borren ut i driften och så den som borrade, man fick ett protokoll av honom, en enkel lapp där det stod numret på borren och hur många meter han hade borrat. Så mätte man upp slitaget när man fick in borren, både diameter och höjdslitage. Och sedan gick borren in på slipning och då mätte man upp hur mycket de hade slipat bort, både i längd och diameter, för att de måste ha ett ”släpp” på borren. Annars så blir de motkonade, liksom spetsig, det gick inte, utan de slipade både sidorna och spetsen på borren. Och då mätte man hur mycket vi hade slipat bort och så där gick det runt. När nästa kom tillbaks så mätte man slitaget.
Slipade ni själva då?
– Nej nej, de gick direkt i driften. Däremot på provstation i Taberg, där gjorde vi slipningen och alltihop själva.
Och mätte själv?
– Ja, och förde protokoll på varje borr.
Då hade ni speciella verktyg för att mäta det där?
– Ja, vi hade speciella verktyg och då mätte man slitaget i my, tusendels millimeter, men i Laisvall där kunde man gått på millimeter direkt, för där var det hårt!
Var det några andra av de här större tillverkarna som var i Laisvall?
– Ja, i Laisvall var det inte så mycket, men det var till exempel på de stora kraftverksbyggena och likaså vid de här större gruvorna, då var det konkurrenter som var där för att då var det mycket av konkurrensprov. Den som fick bästa resultatet den fick försäljningen en tid framöver och Sandviken var ju störst i Sverige. Sedan så hade ju Fagersta SECO och Avesta hade en egen borrtillverkning, Hällefors hade egen, Vulcanus, fanns i Söderfors. Sedan så fanns det, inte i Sverige, men jag var ju på jobb i Norge också, där var det utländska firmor med också.
Vilka kraftverksbyggen var du på då?
– Ja, det första kraftverksbygget jag kom på, då blev jag kallad upp och hjälpa han Tönnberg, som jag talade på. Han jobbade ju på provstationen i Nordmark. Det var Stornorrfors, (togs i drift 1958, Kruses anm.) ovanför Umeå, Umeåälven. En annan hade ju gått i Taberg förut i en tunnel som är 2.2 x 2.2 meter och så kommer man upp dit till en tunnel som är 16 meter bred och 26 meter hög, ser aldrig taket, då var man rädd, så jag gick efter väggen och då talade de om för mig att det var speciellt till att gå efter väggen var det farligaste man kunde göra, för det kunde bli ras även från väggen, så säkrast var om man gick mitt i tunneln! Men det var ju dimma, så man såg ju aldrig taket. Där gjorde de så att de drev en tunnel upp under taket först, och sedan så gick de in med maskiner och liksom drev pall, de borrade nedåt, så de hade, ja den här första pallen som de hade, då drev de ned hälften och sedan så kom det ett gäng efter oss och drev ned andra halvan. Men sedan på nyare maskiner då hade de bryggor, så de borrade rakt fram, de drev ut taktunneln först och sedan så hade de bryggor så de stod på tre våningar och borrade. Och herregud vilket väsen det var i dessa tunnlar! Det stod kanske tre stycken på varje plan och borrade. Men sedan så blev det ju nyare maskiner med långborr och då hade de en truck som de körde in den här vagnen med och då var det hydraulik och grejs, och det hade de även i Laisvall på slutet när jag var där. För där drev de, där var inte malmen tjock utan den var, den gruvan låg ungefär på 50 meters djup så de hade ju busstransport ner där, och sedan så drev de fram tunnlar som var ungefär 10 meter breda och sedan så gjorde de tvärtunnlar som var ungefär 10 meter breda. Så i krysset där de där tunnlarna möttes, mellan de kryssen så blev det ju en pelare kvar, och de var väl en 5 meter, de skulle ju egentligen vara 10 meter för att det, men bergtrycket gjorde att det liksom blev timglasform på de där och det tryckte så det sprängde bort berg mitt på de där, där trycket blev liksom hårdast. Så en gång i framtiden skulle jag tro att det kalvar väl ur de här pelarna mer och mer så det trycker väl ner. Men den malmkroppen var utspridd, den låg ju i sandsten, den var utspridd väldigt brett. De gick även under sjön Laisan och öppnade en gruva på andra sidan som de kallade för Kautsky, det beror på att det var en österrikisk geolog som hittade den malmen, Kautskygruvan. Men det var väldigt vattenhårt där i och med, om det var så grunt under sjön där. De hade problem med vatten där. Men nu, jag tror det var i oktober förra året som de stängde den gruvan helt.
Ja, det är inte alls länge sedan i alla fall.
Hur gick det för er på Uddeholm med konkurrensproven?
– Ja du de va väl, hårdmetallen var de bra på, men de hade väl lite problem med de här brotten, stålbrotten, men annars, speciellt på slutet, så gjorde de skarvstål som var något suveränt i Sverige, men när de hade den utvecklad så sålde de hela rasket till Fagersta, SECO, och vi som jobbade ute på de här provavdelningarna, vi följde med i köpet så jag gjorde mina sex månaders uppsägning åt Fagersta och det var i Kiruna.
Och det var 67-68 någon gång?
– Det var 1967 i september som jag slutade för, antagligen så var det, om vi går sex månader tillbaka så var det i mars de gjorde den där affären med SECO.
Provgruvan i Taberg då, gick den ända fram till…
– Den gick så länge som de höll på för att han Tönnberg var kvar där i provgruvan, och SECO hade sina prov, i alla fall en del förlagda i Nordmark, till det bistra slutet där.
Då hade man väl egentligen stängt Oskars schakt för persontrafik?
– Ja, jag vet, det var ju lite problem…
Märkligt att provborrarna fick åka ner där, när ingen annan fick.
– Nej, men ett tag vet jag att då fick vi gå i stege ifrån den här orten upp 50 meter i ett schakt till Nordmarksberg och åka den hissen upp, men det vet jag inte hur de gjorde på slutet, men det kanske var så även på slutet.
Ja, jag vet inte.
– För jag var aldrig där på slutet.
När var du sista gången i Taberg tror du?
– Jo, det skulle jag tro var kring årsskiftet 66-67.
Men det är klart, produktionen lades väl ner 1962?
Ja, men de hade ju, ja det var ingen brytning där, men jag vet länge att, efter brytningen, men jag vet inte hur länge, så tömde de gamla magasin, som de hade malm kvar i. Och du vet huvudnivån då i Taberg var 390 meter, men de drev ju ned ett schakt som var meningen att det skulle bli det nya huvudschaktet. Där hade de brytning men, de hade en malmhiss därifrån och upp till 390 meter, och sedan så tippade de ner det på 390 meters nivån så de fick ju omlastning på det.
Du berättade att du och någon mer skulle ner i gruvan…
– Ja, vi skulle ner och se på det där och då hade de bara en sådan där tunna, och det där var ju väldigt, ja jag tror idag så hade vi inte fått ha en sådan… Den hängde ju i en grimma där och så gjorde man signaler till spelstyraren som de sa, han som körde spelet.
Vem var det som körde spelet då?
– Jag undrar om det inte var, han hette Karl, vad hette han mer…
Det var inte Engelbrekt då?
– Nej, Engelbrekt han körde spel uppe vid, ja du, men i alla fall så hände det en malör där för att, man fick ju, innan man gav signal så var man ju tvungen att se till så att man inte hade en pendelrörelse på den där korgen, eller tunnan som vi satt i. Och då sa jag att om det är så att det tar emot väggen sedan på vägen upp så fick man ju vara väldigt försiktig så att man inte stötte ifrån väggen, utan bara stötte till så att man ”klarade” väggen. Men den här, han blev väl lite förskräckt så han stötte till så att det blev en pendelrörelse och det högg i väggen på motsatt sida. Men som tur var så märkte han det som körde spelet, så det blev stopp, annars kanske det kunde hänt något väldigt otrevligt.
Var det ett järn, en fatthake eller något som stack ut?
– Jo, det var en sådan här, ja de slog ju in som de förankrade berget med, och då stack det ut en sådan där pigg på utsidan som tunnkanten tog i.
Var det någon som du kände sedan barndomsåren det här?
– Nej, det var en där, han jobbade, de byggde om kyrkogården i Nordmark och han bodde där nere på restaurangen (vid Finnmossen), då sade han att det skulle vara intressant att ha varit ned och tittat i gruvan en gång. Så då åkte vi upp en kväll och då fick han se.
Du bodde på folkrestaurangen?
– Ja, hos Svea. (Larsson, Kruses anm.) Och sedan så var det en som hette Judith Wold. Hon var gift med en norrman som hette Olav Wold, som också var gruvarbetare.
Cyklade du mellan Taberg och folkrestaurangen?
– Nej du, det gick transport upp, vi hade en Volvolastbil med en sådan här förlängd hytt på, så det satt två rader inne i den. Och vid fint väder så satt man på flaket och vid dåligt väder så såg man till att man var där bland de första!
Så det var många som ville vara med?
– Ja. Jo, det bodde ju folk där nere, till exempel Wilhelm Backelin, någon som hette Stark som bodde jämt i närheten där vid restaurangen, och så bodde det väl vid Tången, han ”Nisse vid Tången”, Nils Eriksson hette han väl, jag undrar om inte han lever än idag.
Jag vet inte hur det är faktiskt.
– Ja, de flesta i Nordmark var ju beroende av gruvan, var det inte så att de jobbade under jord, så jobbade de ju, det var mycket service omkring, de hade ju elverkstad och alla transporter, som i alla fall under vinterhalvåret gick med lastbil till Hagfors järnverk.
Ja, men då var du ungefär tio år i Taberg då?
– Ja, jag var ju anställd under, i kan vi säga elva år, 56-67, fastän att vid Taberg var det inte så mycket annat än, ja i början var det rätt mycket.
Vad gjorde du på fritiden i Nordmark?
– Ja du, jag hade ju motorcykel.
Vad hade du för motorcykel då?
– Ja, det var en BSA 500 kubikare, hette den första jag hade när jag var där. Sedan så hade jag en Matchless också. Jag till och med hade en vespa med sidovagn på. Sen så var det väl, ja dels Åke Olausson och jag, en sommar så åtog vi oss, vi högg på friskiften på kyrkskogen där.
Var det några du umgicks med speciellt mycket på fritiden?
– Jo, det var väl mycket av de som bodde där på restaurangen, Åke Olausson vet jag, han jobbade ju i smedjan där han. Och ja, Allan Olausson var ju också, började också…Och sedan så hade vi ju en, gruvarbetaren från Nordmark som blev mest känd i Sverige var väl ”Tuben”, Ove Persson, han blev ju stor boss inom gruvfacket.
Ja, förbundssekreterare eller vad hette det?
– Ja.
Var ni omkring någonting i de andra gruvorna i Filipstadstrakten?
– Ja, Persberg var jag i, för vi hade ju liksom så vi var där och provade borr också. Men där gjorde vi så att vi, där borrade vi inte själva utan vi lämnade ut dem i driften där, vi hade borren numrerade och tog in dem, fick in antal meter och gjorde ungefär som när man var ute på konkurrensprov vid en annan gruva. Och likaså var det, jag i Bergslagen var det ju mycket gruvor då, som man var till både kring Ludvika och Lindesbergsområdet.
Fanns det någon speciellt bergart i Persberg?
– Nej, det var väl bara det att man ville testa i lite större skala, så därför användes borren i driften.
Vad gjorde ni när andra borrade åt er, gjorde ni andra tester, eller?
– Ja, egentligen så var vi där och på många ställen, vi hade ju varit med så vi hade ju fått en viss rutin på hur det var så, många av oss, så vi lärde dem hur de skulle behandla borren, när vi var ute på det här så kanske en del hade den inställningen att de skulle köra borren så länge det gick, men det gör ju väldigt illa åt en borr om den är slö, så då såg vi till så att de inte körde dem för länge och likaså ville ju en del ha väldigt skärpta borr och då gick de ju in till slipning kanske i onödan och de slipade bort en del. Likaså fick man ju se till så att de som slipade inte slipade bort mer än vad de slet bort. Så det var mycket sådant där som man var ute på. Ja, det var liksom service på… Sedan så lärde man dem att slipa också, det var ju väldigt noga att de inte slipade bort för mycket, för det gick ju inte att ha borren knivskarpa ända ute i hörnen.
Hur var det där i Taberg, om någon borrmaskin gick sönder?
– Ja, de reparerade vi själva.
Ja, det gjorde ni.
– Vi hade ju en verkstad, som jag skulle tro ligger under vatten nu, med full utrustning så vi kunde reparera. Vi hade ju en verkstad i gruvan också nere på 390 meters nivån, där de reparerade alla lok och vagnar, lastmaskiner och allting som de hade under jord, så det tog man nödvändigtvis inte upp, utan det reparerade man under jord.
Så då kunde ni gå till verkstaden under jord däribland också?
– Ja.
Vilka var det som jobbade i verkstaden där då?
Du det var två stycken, Ture Andersson, och vad hette, det var två bröder, den ena hette Ture, och sedan en, Svensson, nu kommer jag inte ihåg vad han hette, de var en fyra stycken.
Är det kanske Sven-Åke Svensson?
– Ja, han var väl under jord, men annars så var han mest uppe på, de hade ju en verkstad uppe på backen.
Så han var mest vid anrikningsverket och så?
– Ja. Men de hade två stycken, kontinuerligt, ja på varje skift under jord. Och de hade full sysselsättning dom.
Skadade du dig någon gång nere i gruvan?
– Nej, ja hörselskadad blev jag, men inget som syns. Sedan så fick jag väl lite vibrationsskador efter borrningen, fingrarna blev lätt vita om det var kallt, men det har faktiskt blivit bättre.
Inga större blessyrer i alla fall?
– Nej, men en, den här Jonny Nilsson från Sandsjön, han miste ett finger, han fick ju ett borrbrott och han blev klämd mellan den avbrutna borren och maskin, så det klämde av honom ett finger. Annars så under den tiden jag var där så var det inte mycket olycksfall.
Varför fortsatte du inte på Fagersta där sedan då?
– Nej, då hade jag nyligen, 1961 byggde jag huset här och, sen så, det blev inte samma stämning om man kom upp till ett nytt företag. Nu kände jag ju de som jobbade under Fagersta, kollegor alltså, men ingenting utav arbetsledningen där under SECO, och SECO var ju ett betydligt större företag när det gällde bergborr, så jag tror aldrig det hade blivit den familjära stämningen som det var då. Det var två stycken, bröderna Björn, de blev med upp till Fagersta.
Bodde de i Nordmark då eller?
– Nej, de bodde, den ena bodde i, ja han kom ifrån Uddevalla, han var bergsprängare där när han kom upp och sedan så byggde han åt sig i Hagfors. Men sedan så skilde han sig och då flyttade han till Fagersta och likaså den andra brodern, han flyttade också upp till Fagersta. Men jag tror inte de var kvar på den här bergborrs- avdelningen så länge där.
Men 1961 då byggde du huset och flyttade in här också?
– Ja.
Så då pendlade du mellan alla ställen?
– Ja.
Men då var du inte bara i Taberg, utan reste redan omkring, eller?
– Ja, jag hade sådan tur och hygglig arbetsledning så jag var placerad i Taberg under den tiden, byggtiden här, så jag fick vara hemma och hjälpa till med bygget här. Så jag pendlade mellan Nordmark och här och det var ju ingen sak.
Nej, det var ju lite skillnad än om man var i Kiruna!
Vad var det mer för kraftverksbyggen du var på än det här i Umeå?
– Du, alla kan vi säga som de höll på med under den här tiden och då under 60-talet var det ju den stora utbyggnaden utav vattenkraft. Bland annat så var jag i Norge på ett stort bygge, Songadammen i Telemark, (byggd 1962, Kruses anm.). Då hette det att det var världens största damm som de byggde där då, det var en jorddamm som de kallade det för, och sedan så Stornorrfors var ju Sveriges största kraftverk, det var ju det första, det var ju en sensation till att komma på någonting sådant. Och likaså i, var jag med på ett kraftverk uppe i Ångermanland blir det väl, Indalsälven, där hade de en utav världens största grävmaskiner. Den tog 12 kubikmeter i skopan, men de grävde inte som de vanliga, utan det var en sådan här slängskopa, de hade en arm på 70 meter och slängde ut den där skopan sen så drog de den åt sig och lyfte upp den. De grävde kanalen där. Men det var ju väldigt intressant många gånger, jag vet jag har ett kort på något ställe, då var jag uppe i Stora Sjöfallet, där på en parkeringsplats tog jag kort, där stod det: ”Parkering endast för samer”.
Jaså!
– I dag hade det varit diskriminering om inte vi hade fått parkerat där. Och det var innanför nationalparken där som de byggde kraftverket.
Vilket fackförbund tillhörde ni provborrare, var det Gruv eller?
– Du, de började ju, eller jag, om jag talar för mig själv, så började jag ju i Gruv i Nordmark, men sedan så fick vi månadsanställning, månadslön under laboratoriet och då tillhörde vi SIF, så vi var liksom tjänstemän då och tillhörde SIF.
Hade ni mycket bättre lön än de vanliga gruvarbetarna?
– Nja, det blev väl lite bättre men om man tittar på det idag, för när jag började i gruvan, då tyckte vi att vi hade jättebra betalt, 5 kr och 12 öre i timmen! Och sedan när vi fick månadslön, första månadslönen var på 1225 kr, så det var det glada 50-talet.
Fick ni gå in och hjälpa till med det vanliga gruvarbetet någon gång?
Nej, inte vi, men vi hade ju sådana här som vi lånade ibland. Jag vet en hette Krister Hilmersson som var på driften i Nordmark, men ibland så lånade vi honom. Och så var det en österrikare som hette Joseph Koplent som blev med till Persberg sedan när de lade ned, men Hilmersson vette tusan var han tog vägen, om han fick någon annan tjänst. Det var fler sådana där som vi lånade ibland, så det gick åt andra hållet, det var provborrningen som lånade av gruvan.
Och sedan så berättade du ju om ”Smocken” där, några historier.
– Ja, Arvid Björk, eller mer känd som ”Smocken”. Det var ju en glädjespridare, det var aldrig några ledsamheter där inte. Då när jag började och jag tror ända till det bittra slutet så använde han aldrig batterilampa, utan han hade karbidlampa. Och den, då hade de borrat ett hål där de stuckit i en gammal borr, den hängde de lampan på, men bekymret var när de sköt, att då blev det mörkt, så då måste han veta var han hade tändstickorna sedan för att kunna tända lampan på nytt.
Det var någon historia när det brann, han satt på lastbilsflaket.
– Jo, det var skogsbrand och då kallade de ju ut allt folk som skulle iväg, det var uppåt Sandsjön, eller Grundsjön kanske. Och då satt de på lastbilsflaket, det var ju de som de kört malm på så det var plåtskodda flak och då tyckte prästen att: ”Jag tycker inte Björk ska sitta på det där kalla flaket, han kan bli förkyld.” Då sa ”Smocken”: ”Det är ingen fara, jag har så mycket hår i röva!”
Vad sa du, prästen? Var han också med?
– Ja, de hade tagit allt, allt folk som, samlade ihop, men då åkte de på gruvbilarna.
Hade ”Smocken” några syskon eller sådant?
– Han hade en bror som var skogvaktare i Tyngsjö. Men jag vet inte annars att det bor några ”Björkar” kvar i Nordmark inte. För han hette ju Arvid Björk.
För han var väl ungkarl hela livet antagligen?
– Ja, ja.
I Finnmossen var du inte mycket i alla fall?
– Nej, men vi var där och provade ut långborrsutrustning.
Ja, det var den där stigorten du berättade om.
– Ja.
Hur grova borr gjorde de som mest Uddeholm?
– Ja, de gjorde väldigt grova borr, för jag tänker om, för de gjorde någonting som, en borr som de kallade för pilotborr, de borrade ett hål mitt i och den var nog nämre 100 millimeter. Då gick det en smal borr först och sedan så kom det en grov krona ut på den. Och den sköt de emot, då de…
Vid ortdrivning?
– Ja, när de gjorde ortdrivning, för att då tog de hål rätt så nära det där grova hålet först och sedan ökade de avståndet utifrån det, för att då slapp de göra en sådan här kil när de, annars så borrade de ju snett och då kunde man ju inte göra så långa orter som de kunde göra med det här, eller salvor, som de gjorde med det här.
Jo, det har jag i sett i museumet i Nordmark, där finns det några.
– Jo, de hade ju olika modeller med, ibland så strossade de ut orten, de slog snedhål, och sedan så började de med det där att de liksom borrade upp med den här piloten. Ja, först så hade de bara, de borrade väldigt tätt med småhål.
Utrustningen ni hade då, ni körde mest med knämatare?
– Ja, det var knämatare. BBC21 hette de väl, den var relativt modern, när jag började tror jag de hette RH-56, RH tror jag betydde rotera höger. Men sedan kom den där 21:an, en betydligt starkare maskin. Den borrade snabbare. Men annars här i Sverige var det enbart, jag såg aldrig några andra maskiner än… Jag var på något ställe där vi provade en finsk maskin som hette Tampella, det var ungefär som en tvåtaktsmotor i förhållande till en fyrtaktsmotor, det var en herrans oväsen från den där maskinen och det hände inte så mycket som det var väsen tyckte jag.
Ni hade någon maskin, med skarvborr, till stigorten i Finnmossen?
– Jo, det var en sådan här modern pelar, en större maskin, för det gick inte med handmatare då. Men den kommer jag inte ihåg beteckningen på. Men det var kraftiga grejer.
Den här mullmalmen i Taberg provborrade ni aldrig i?
– Nej du, vi var väl där någon gång och där var väl ”Nisse på Tången” bland annat och Ville Backelin var där. Det var fler men jag kommer inte riktigt ihåg vilka. Där vet du var de tvungna att bocka sig fram hela… De gjorde träbockar. Först så slog de in utslitna bergborr in upp under taket så de kunde lasta ut lite grand så bockade de sig fram. Och herregud vad skitigt det där va, ja det var som lera, och det var det jag talade på förut att de fuskade så mycket med. De skickade iväg, jag tror det var till Polen, de skulle använda det där till ubåtar påstod de, för magneten tog ju inte på dem. Men jag tror väl om de, de fick nog inte många ubåtar av det där de skickade ifrån Nordmark inte.
Men vad var det för fördel med den här malmen då, vid ubåtsbygge?
– Tydligen så användes något som hette magnetminor och de utlöstes inte om ubåten var omagnetisk sa de, och mullmalmen var omagnetisk, men det här med ubåtarna var sådant det talades om, men om det var sant vet jag inte. Det kanske bara var rykten.
Så mullmalmen var blandat med mycket skräp också?
– Ja, det såg ut som rena leran vet du.
Man tycker att de borde ha kontrollerat på något sätt.
– Jag vet att de skulle göra en sån där slas, där de skulle tippa ner det där i hissen, och då var Nordwall (gruvfogde, Taberg) in till Dellwik (Platschef, Nordmarks gruvor) och ville veta hur de skulle konstruera den där och vilken rasvinkel de skulle ha för att det skulle rasa själv. Då sade Dellwik till Nordwall: ”Du kan väl räkna ut rasvinkeln?” Då hade Nordwall en sådan där klick med mullmalm och den slängde han upp i taket och klicken satt kvar där, då sa han till Dellwik: ”Här har du rasvinkeln!” Men de brukade ha sådana här skakbord på vet du, som vibrerade.
Ja, det var lätt att det hängde upp sig eller?
– Ja. Det var ju ett evigt elände många gånger vid, de hade ju, när de kom ut, körde ner malmen så tippade de ju ner det i ett schakt till hissarna, och då låg det grova järn över, järnbalkar över det där, de kallade det där för rost, och där måste malmen gå igenom annars så fick de…
Eller galler kallade de det också ibland va?
– Ja, då fick de lov att skjuta det där. Jag vet, de fick ju inte göra bulldosor utan det skulle borras, och minimimåttet på en stubin var 60 centimeter, men det var ju aldrig någon som hade tid att vänta på det där. Där var bland annat Sten Larsson. Men de var ju 20 centimeter de här stubinerna för att det skulle gå fortare. Jag vet en gång sköt jag och det var den tunneln som vi drev. Då hade jag gjort i ordning fem…
Var det vid något kraftverk det?
– Nej, det var i Taberg. Jag hade gjort i ordning fem. Vi var tvungna att driva en speciell tunnel för Nordmarkstunneln räckte inte till. Då hade vi, då hade jag fem stycken sådana här skut som de sa på gallret, som vi skulle skjuta. Och då hade jag gjort bulldosor.
En bulldosa det är alltså?
– Man lägger på kanske en halv gubbe på stenen och så lägger man lite slam uppe på, borrkax…
Så man borrar inte alls då?
– Nej, nej, utan det blir liksom riktad sprängverkan, det tar ner det i och med att det blir tätt. Den femte ville jag inte tända och jag hade ju inte tid i och med att jag hade så kort stubin, utan jag gick vet du, bakom knuten och så small det fyra skott och så jämt som jag stack fram trynet så small det, det var ju kritvitt allting, då hade det ju glött i den där femte vet du. Då vet jag sedan att det brukar vara den sista stubinen som inte tänder. Men hade jag borrat då, då hade det ju, då vette tusan hur det hade gått vet du, för då hade det ju sprängt åt alla håll, men nu slog det ju bara ned det, det hände ju ingenting, men man blev ju bra skrajsen efter en sådan smäll.
Men du trivdes bra annars med det här jobbet?
– Ja. Sedan så ska jag tala om för dig, det har jag tänkt på många gånger, ibland så kunde vi få sådana här, idéer så man tänkte, man kunde sätta sig vet du och så släckte man lampan. Det blev så svart vet du, så man såg mörkret. Det var direkt in på en. Och när det blev riktigt mörkt så hörde man ett ljud också, det var liksom ett brus. Det var väl någonting man hade inne i huvudet fastän att man tyckte, man hörde det aldrig när ljuset var på, då var man väl koncentrerad på något annat. Men när man satt så där helt stilla, då hörde man det där. Bruset det var kanske något som var inne i skallen fastän man tyckte det brusade…
Ställde ni borrmaskinens spännben emot rälsen i orten?
– Ja, eller, det var ju liksom klor på så att man fick alltid något fäste i botten, så var det ju ett handtag så man kunde dra in spännbenet och ta nytt tag eftersom, fört ut spännbenet, och det där lärde man sig, så att man modererade trycket på spännbenet. Ju längre in man kom med borren så stadgade den upp sig lite grand, då kunde man ju öka trycket på spännbenet, men man måste ju ha rätt vinkel. Jag vet det var en ifrån Lesjöfors, som de kallade för ”Spik-Lars”. Han kanske är känd?
Nej.
– Nordwall, gruvfogden, han värnade ju om många sådana där original så han ordnade så ”Spik-Lars” fick arbete i Taberg. Och där hamnade han på ett magasin och skulle skjuta skut där. Han, man måste ju sätta bra tyngd på en maskin om man borrar nedåt för annars, den skakar något fruktansvärt, men trycker man mycket på den då blir det bättre. Då var det någon som sa åt honom, då han klagade på att det skakade så väldigt. ”Ja sätt på spännbenet.” Och till att ha ett spännben som åker ut i sidled när man borrar rakt ned det var väl ingen god idé, men han kunde inte räkna ut att det där gick inte. Däremot så kommer jag ihåg första gången han kom ner i gruvan där…
”Spik-Lars?”
– Ja.
Vad hette han på riktigt?
– Han hette Kristoffersson, men jag kommer inte ihåg vad han hette i förnamn. Han kanske hette Lars, men Kristoffersson hette han i alla fall. När han kom ner där i gruvan på 390 meters nivån så ställde han sig, det gick ju ort norrut och så gick Nordmarksbergstunneln som vi tyckte där västerut, men han gick väl lite på sydväst, och så gick det en ort österut där. Då tittade han sig däromkring och så sade han: ”Men vart går alla de här korridorerna då?” (Jan o Aron skrattar) Han blev inte så gammal, men det var en rolig en, han berättade mycket historier.
Men han jobbade kvar där tills han…?
– Nej, jag tror inte han, han blev inte kvar så länge, där passade han väl inte, han var lite bohem vet du, han ville väl sköta sig… För det där talade han om när han, han körde ju häst åt De Geer. Och på våren så sa han, så bjöd de mig på nässelsoppa, och då sa jag att: ”Nu slutar jag för jag ska inte äta upp maten åt hästen!”
Men hur gick det när det kom tåg i den där orten?
– Jo, du vet det var en, den tror jag du har kort på Siege (en tysk som jobbade i Taberg en tid), som körde den.
Ja, just det.
– Och på andra skiftet så körde den här Hilmersson, nej Hilmer Kristensson hette han du, han körde. Och det var rätt långt det där. Men det var ett tågsätt vet du, så de, det var inget möte på bägge men, men det var så pass med plats så man kunde gå på sidan.
Så man behövde aldrig springa undan och flytta borrmaskinen?
– Nej. Sedan så var det luftledning och vattenledningar som låg på sidan där. Sedan hade de ju sådana här sidtippsvagnar, som en vagga då, så när de kom fram så gick de där, tippade de ner, men ibland så kunde det vara mycket sådant där kax och grejs och då var de tvungna att ha tryckluft för att blåsa ur det där sista. Jag vet den här Hilmer han sa att han slängde alltid snusen i vagnen för att de vägde vagnen. Så ”snusbussen” skulle slängas i vagnen.
Träffade du Gunnar Persson, som var gruvfogde i Nordmark?
– Nej, du han var nog, tror du inte han blev flyttad till Finnmossen?
Ja, det kanske han blev och så gick han nog i pension där snart.
– För det var Nordwall vet du. Efter honom så var det Inge Eriksson. Förresten så såg jag att Inge Eriksson han dog väl hör för, inom en månad sedan.
Ja, det gjorde han. Så Nordwall var chef under jord?
– Ja, Erik Nordwall hette han.
Men hade de en arbetsledare på varje skift sedan också då eller?
– Ja, det var väl liksom några gruvbasar där. Jag vet den här… De hade ju rastkojor under jord för de åkte ju aldrig upp vet du under skiftet, utan de var där sina åtta timmar om det inte hände något speciellt så de måste upp. Och då, norrut, i mellan gamla schaktet och så det nya schaktet som de drev ner så hade de en koja där. Ja, jag var med där så vi satt där, det var väl för- eller eftermiddagsskiftet så… För gruvfogden han gick i regel dagtid han.
Ja ja. Nordwall alltså?
– Ja. Så då kom han ner och det där var strax före jul. Då kom han ner där vi satt och det hade väl gått över tiden lite grand så vi skulle ha varit ute egentligen. Och då sade han: ”Jaha gubbar, ni har tagit jul redan?” Då sade Arvid Backelin: ”Ja, och tomten kommer bestämt han också!” (Bägge skrattar)
Ja, det var Nordwall det.
– Ja.
Men han var bra Nordwall annars?
– Jaha. Jag hörde aldrig att det var… Jag tror att, det var aldrig några sådana här större bekymmer med varken jobbare eller arbetsledning utan de drog jämt där uppe.
Men Dellwik där, han var flintskallig också?
– Ja, de påstod att det hade han fått i Afrika på grund av att han haft malaria, så han hade överhuvudtaget inget kroppshår.
Jag har sett kort på honom och då såg han ut som ett skinhead.
– Mmm. Men jag tror om det blir brist på malm så finns det massvis kvar i Nordmarksfälten.
Jo, det gör det ju.
– Nu är det väl, när de kommer ned på större djup och med den brytmetoden de hade där, med magasinbrytning så går det ju inte, med modern brytning… Däremot så var jag i Renströmsgruvan, en som ligger…
Uppe vid Skellefteåfältet?
– Ja, Skellefteåfälten där. Där hade de, då var det Sveriges djupaste gruva, den var 900 meter djup och den var nu över 1200 meter läste jag på något ställe. Där hade de en väldigt besvärlig och dyr brytningsmetod, men kopparmalmen var det ju bättre pris på och de fick ju ut lite guld där också som biprodukt. Där var det en typ utav magasin, så de sprängde ut en bit av malmkroppen. Och sedan så sköt de ner det där och sedan så skrapade de ut med skrapspel till ett störtschakt. När de hade gjort det så fyllde de till normal arbetshöjd, ja drygt två meter med sand, sedan så lade de plåtar uppe på sanden och stod där och borrade. Sedan sprängde de ned berget på de här plåtarna. Sedan så drog de ut det till ett schakt. Det schaktet byggde de upp med plåttuber hela vägen om de gick upp över, så de började där nere sedan gick de uppåt och fyllde hela tiden med sand, och det var bara för att det var så dåligt berg, så de kunde aldrig ha gjort som här nere i järnmalmsgruvorna med ett magasin, för då hade väggarna störtat in. De gick så istället där. Plus att magasinen de fick de ju, det var ett magasin, då var de tvungna att lämna malm så de hade arbetshöjd till det, det var en dyr metod men då var det ju där uppe i Renströms.
Om ni klarade borrtesterna väldigt bra så de ville köpa era borr…
– Ja, i regel så hade vi ju kontakt med de olika försäljnings- avdelningarna hela tiden. Uppe i Norrland hade de ju försälj- ningsavdelningar Uddeholm, i Sundsvall.
Kollade någon från försäljningsavdelningen på testerna?
– Ja, vi hade ju kontakt med dem och talade om att så och så gick det, och sedan om det gick bra så kom ju den där försäljaren som en chipsgod räv och skulle göra affärer och sen… I regel så var det ju väldeliga festprissar de här försäljarna för de var ju tvungna att bjuda och representera bolaget och jag tror nog att de sålde mycket borr på fina fester, så det var nog inte alla gånger som kanske resultatet var avgörande, utan att de kunde ta hem en order på att de var trevliga. Och jag vet vi hade, jag var ju på flera jobb i Norge, där hade de ju en utav den här gamla typen, jag hoppas att det inte finns sådana norrmän kvar i dag. AS Tryggve Ström hette den här firman som hade generalagenturen åt Uddeholm. Kontoret låg i centrala Oslo. Och det var en tocken här som, när man kom in på kontoret då var han ju väldigt fjäskig och när det kom en svensk dit och någon som representerade Uddeholm, ja gud vilken fjäskgubbe, och ändå så otrevlig var han. Jag vet jag var där en, jag tror det var den sista april, jag skulle åka hem då. Men då sa han att: ”Nu tar du Tord med dig, så går ni ut och äter en finare middag ikväll.”
Tord, det var?
– Det var sonen hans. Och han hade inte frågat någonting varken mig eller Tord om vi var intresserade. ”Nej, nu går ni ut ikväll”, sade han, ”och äter en finare middag.” Tord sköt sig för övrigt på kontoret sedan, kanske på grund av sin far.
Jaha.
– Och när han kom in på kontoret så ställde de sig upp kring bordet allihop och bugade! Annars Uddeholm det var ju väldigt demokratiskt allting. Däremot så vet jag Fagersta, eller Avesta, de hade den här gamla hierarkin kvar. De sade aldrig du åt varandra, de titulerade varandra, men här var vi ju du med allihop. Och det var, det tror jag värmlänningar överhuvudtaget hade den här inställningen att… Sandviken var också lite mer uppstramat.
Ja.
Vad gjorde du efter att du slutade med den här borrningen?
– Första, 1967 var det den 4 september eller, som de började med högertrafiken. Då började jag i lag med en kompis som åtog sig byggnationer av hus. Egna hem var ju populärt vid den här tiden. Efter några år så startade jag också eget, men efter det var jag också på Skanska och Siab i Filipstad under några år. Jag var också i Kristinehamn och Karlstad som lagbas på slutet.
När gifte du dig och hur många barn har du?
– Jag gifte mig med Birgitt 1967 och vi har tre barn, Eva-Lena som är äldst, sedan David som är född 1969 och Fredrik som kom tio år senare. Jag har varit gift en gång tidigare och det var då jag bytte namn till Elesand.
Du var väl på fest med författaren Kurt Salomonsson?
– Ja, det var i hans villa i Laisvall. Han fick ju stendammslunga. I Laisvall var också Einar Wallquist ”lappmarksdoktorn”, företagsläkare. Salomonsson var gruvbas i Laisvall under jord innan han blev sjuk. Han hade bara en halv lunga kvar, men var trots det duktig på att dricka vin minns jag. Han var trevlig Kurt och på somrarna bodde han i Spanien.
Ja, nej vi har nog fått med det mesta, eller vad tror du?
– Ja.
Vi kan ju sitta hur länge som helst, men vi kanske får nöja oss.
– Vi får ta en whiskey någon kväll så kanske det blir några andra band! (bägge skrattar)
Nej, men det blir nog bra det där. Då ska du ha stort tack i alla fall.
– Ja, tack själv du.



Detta material får ej publiceras utan Aron Elesands medgivande.