Bild 1 Magnusson:
Bild 2 Magnusson:

Nils Harald Magnusson föddes i Filipstad den 15 januari 1890. Föräldrar: handlaren Johan Magnusson och Johanna Nilsson. Nils tog mogenhetsexamen vid Göteborgs högre realläroverk 1908 och blev inskriven vid StH 1908. Under åren 1910–12 var han lärare vid Mjölby samskola och tog sin första akademiska examen vid StH 1913. Han var också lärare i Mora under åren 1913–16. Nils blev anställd vid Sveriges Geologiska Undersökning (SGU) 1918 och följande år blev han där biträdande geolog. 1927 blev han tf statsgeolog vid SGU och senare samma år docent i petrografi (läran om bergarternas mineralogiska och kemiska sammansättning) och malmgeologi vid StH. Tre år senare blev han statsgeolog och i april 1942 professor i mineralogi och geologi vid KTH. Magnusson var överdirektör och chef för SGU 1951–58. Dessutom var han 1951–59 ledamot av direktionen för statens geotekniska institut och av meteorologiska och hydrologiska rådet. Han fick 1945 Jernkontorets Rinmanmedalj.

I oktober 1931 gifte sig Magnusson i Grängesberg, med Emma Sylvia (Vivan) Larsson (född i Grängesberg 1907). Hon var dotter till redaktör David Algot Larsson och Emma Kristina Grufman.

Efter sin första akademiska examen vid Sth 1913 kom Nils att några år tjänstgöra som lärare vid bland annat Mora folkhögskola, som då hade nära beröring med många kända personer inom svenskt utbildnings- och kulturliv. Denna tid fick stort värde för hans framtida verksamhet, särskilt på det pedagogiska området, då han vid SGU och senare vid KTH kom att utbilda unga geologer och bergs- ingenjörer. Det kan i sammanhanget nämnas att en av hans elever var Lars Carell, som år 1956 anställdes som gruvingenjör vid Persbergs gruvor och 1960 blev platschef för Uddeholms gruvor i Nordmark, fram till Finnmossegruvans nedläggning 1973.

För sitt doktorsspecimen valde Magnusson att undersöka ett område från sin hembygd, nämligen Persbergs malmtrakt, som omfattar ett tjugotal mindre och större gruvfält. Detta arbete blev av stor betydelse för svensk malmgeologi. Magnusson hävdade här, att järnet i mellansvenska skarn- och kalkjärnmalmer inte var differentierat från graniter, vilket ansetts av Sveriges vid denna tid ledande malmgeolog vid SGU, Per Geijer, utan istället representerade vulkaniskt-sedimentära bildningar. Magnussons slutsatser utlöste en viss opposition från Geijers sida, men Nils lyckades genom fortsatta undersökningar ytterligare bestyrka sina tolkningar, och Geijer fick efter hand medge riktigheten av Magnussons teorier, åtminstone till större delen. Mellan de två utvecklades snart ett fruktbärande samarbete och resultatet av deras samarbete sammanfattades i det stora samlingsverket ”De mellansvenska malmernas geologi”, från 1944. Verket blev något av en bibel rörande de mellansvenska järn malmerna, där författarnas eminenta kunskaper om alla sorts järnmalmer kunde bringas till allmän kännedom.

Magnusson ägnade även sitt intresse åt sulfidmalmer, såväl i Bergslagen som i norra Sverige och han blev snart en av de ledande forskarna inom de komplicerade frågor som rör det svenska urberget. Han verkade också för en kraftig utbyggnad och modernisering av SGU.

För Filipstads Bergslags vidkommande hade hans geologiska beskrivningar över våra gruvfält störst betydelse. Det började med den ovan nämnda ”Persbergs malmtrakt” från 1925. Sedan följde ”Nordmarks malmtrakt” 1929, och ”Långbans malmtrakt” 1931. Detta är böcker som geologer och andra mineralintresserade än i dag refererar till, och de är fortfarande allenarådande, då inga så omfattande undersökningar beträffande mineralogin i Filipstads Bergslag gjorts efter detta. När man läser dessa beskrivningar frapperas man av vilket otroligt jobb Magnusson måste ha lagt ner på detta arbete. Han har i princip studerat alla de varphögar som våra ca 1000 gruvor i kommunen lämnat efter sig, vilket måste ha tagit massvis med tid i anspråk. Han hade vid utgivandet av dessa ett nära samarbete med gruvingenjören Harald Carlborg, som samtidigt (i vissa versioner av böckerna var deras arbeten sammanslagna) skrev Historisk- och Teknisk - Ekonomisk beskrivning över Filipstads Bergslags gruvor.

Slutligen kan också nämnas att Magnusson på 1960-talet dömde ut Ställbergsbolagets planer på att starta en ny gruva (Värmlandsbergs- gruvan) i Nordmark. Magnusson jobbade då som konsult (även efter pensioneringen) åt Uddeholm i prospekteringsfrågor. Han hade t.o.m. lovat att ”äta upp sin hatt” om Ställbergsbolaget hittade något brytvärt. Hur det gick vet vi, Ställbergsbolaget startade gruvan, som var i full drift 1969–1980. Däremot räddade Magnusson en hel del arbets- tillfällen vid gruvan i Idkerberget, som ligger mellan Ludvika och Borlänge, då man år 1937 där trodde att malmen i gruvan var helt slut. Disponenten vid Idkerberget, Janne Kempe, ville inte tro detta. Han kallade då på Magnusson och Magnusson letade reda på malmen, som genom en förkastning hamnat vid sidan av alla beräkningar. Den malmen bröts ännu en bra bit in på 1960-talet, ironiskt nog av Ställbergsbolaget, som senare köpte gruvan vid Idkerberget. Det var för övrigt en av de största förkastningarna som påvisats i någon svensk gruva. Centralgruvemalmen var avskuren på ca 160 m nivå, men återfanns på 360 m nivå. Efter skölen räknat var förkastningen 270 m.

Trots att Magnusson under många år var en av Sveriges ledande malmgeologer, professor och chef för SGU, är han tyvärr hopplöst bortglömd i dag, även i Filipstadstrakten. Nog vore han värd ett bättre öde och varför kunde man inte göra någon fin byst eller något annat monument från kommunens sida?