GETBERGETS SILVERGRUVOR
                                                                                                                 BILDER >>>>

Läge

Dessa få och små gruvor, ligger uppe på Getberget, ca 1,5 km norr om centrala Långban. Kommer man från söder på riksväg 26 och åker mot norr, så passerar man vägen till höger som går till Gåsborn. Härifrån är det ytterliggare ca 300 m norröver till den s.k. Myhrmans stoll (kallas ibland för ”Stôllhôle” bland lokalbefolkningen), som ligger strax väster om den stora vägen. Men ser en brant bergvägg i en vägskärning precis där stollen är, stollen ligger dock under vägens nivå och syns inte alls bra uppifrån. Stollen är blöt då någon naturlig avrinning inte sker, eftersom vägens schaktmassor ligger bara några meter framför stollen. Dessutom har det rasat från taket i början på stollen, så försiktighet tillrådes. Det är väldigt dåligt och rasbenäget berg ett par meter in. Man kan se lämningar efter bockformade träförstärkningar just här. Vi på denna hemsida tar inget som helst ansvar för vad presumtiva äventyrare kan råka ut för. De egentliga gruvorna ligger sedan ca 150 m väst om stollen. Här är det mycket brant att gå uppför, men man kan gå runt de värsta branterna och naturen är ”vild men vacker”.

Fyndigheten upptäcks

Getberget upptäcktes på 1680-talet av malmletaren Jöran Skotte, verksam vid Hällefors silvergruvor. Hällefors silverbergslag satte snart igång försöksdrift men någon livlig verksamhet var det troligen aldrig fråga om, år 1689 arbetades till exempel bara 2- 3 månader. Förekomsten var antagligen inte så stor som man först trodde. Borgaren i Filipstad, Johan Knöppel, bearbetade i början av 1700-talet ett flertal silverfyndigheter i Filipstads Bergslag, vars malmer smältes i en hytta i Filipstad. Av ett brev från bergmästaren Kiällman till Bergskollegium år 1707 framgår, att malmen kom från Långbansberget, det vill säga troligen Getberget, som upptagits året innan. Redan 1709 synes dock verksamheten ha upphört till förmån för Hornkullens silvergruvor utanför Nykroppa. Skärpningen var då 14 m djup och visade inga tecken till förbättring.

Olof Ericsson

Skärpningarna på Getberget länsades år 1773 av bergsmän från Gåsborn, men någon nämnvärd brytning synes aldrig kommit till stånd. Silvergruvan på Getberget verkar nu ha legat öde fram till år 1800, då den upptogs på nytt av gruvfogden Olof Ericsson (1778 – 1818). Olof var för övrigt far till bröderna John (1803 – 1889) och Nils (1802 – 1870), där den förstnämnde var berömd uppfinnare och den andre bland annat chef för statens järnvägsbyggnader i landet. Ericsson ansökte också om att bygga en silverhytta vid Stjärnforsen, mellan Långban och Lesjöfors, där en kopparhytta tidigare hade varit belägen. Han fick tillstånd av detta av Bergskollegium år 1802. Vid ansökningens ingivande fanns drygt 40 ton blyglansmalm brutet, med ett innehåll av 60 % bly och mellan 620 – 930 gram silver/ton. Troligen hade Ericsson svårt att skaffa erforderligt kapital, för han anhöll senare hos Kungl. Maj:t  om ett lån på 4 000 riksdaler. Bergskollegium avstyrkte dock bifall, troligen för att man var tveksamma angående projektets lönsamhet. Driften vid gruvorna fick därmed inställas och Olof hade efter denna felspekulation en skuld på nära 2000 riksdaler. Sista året Ericsson bearbetade dem verkar ha varit år1805. Sommaren 1807 lät bergsrätten göra utmätning av lösöret samt värdering av egendomen i och för försäljning.

Josephinas Silver-Werks Bolag

Detta bolag bildades 1823 för att bearbeta silvergruvorna på Getön i sjön Yngen, i Gruvåsen utanför Torskbäcken och på Getberget, varav den senare nu kallades för Godahoppsgruvan. En smälthytta anlades för detta ändamål i Yngshyttan, Persberg, år 1825. Getberget verkar ha varit den förnämsta av bolagets fyndigheter och den enda, som bearbetades efter 1825. Det var 1823 eller möjligen 1822 som man åter tog upp driften här. En hästvind blev snart byggd och malmen uppgavs 1825 vara mellan 1 – 2 m mäktig. Sistnämnda år började också den ovan nämnda Myhrmans stoll att drivas. Den beräknades att vid en längd av 148 m träffa gruvan på 53 m djup. Framtidsutsikterna började dock snart att mörkna. 1827 sägs malmranden starkt minska och hade numera blott 12 – 15 cm bredd. Dessutom tog zinkbländet överhand över blyglansen, såsom redan förut hänt ett par gånger i gruvans historia, och detta mineral ansågs vid denna tid för så gott som värdelöst. Mineralens sammanväxning var så intim, att deras skiljande genom skrädning var omöjligt. I slutet av 1820-talet tröttnade åtskilliga av delägarna och nekade fortsätta brytningen. Några ägare fortsatte dock driften, även om man i fortsättningen arbetade blott tämligen obetydligt och huvudsakligen med stollens framförande. Troligen slutade arbetet helt år 1831 utan att stollen blev fullbordad (den är idag endast 20-25 m lång). Den mängd malm man utvann under dessa år verkar ha varit obetydlig.

Lahälls Silfver Grufvebolag provar lyckan

I slutet av 1850-talet så bearbetade Lahälls Silfver Grufvebolag en silverfyndighet vid Lahäll, ett par km väster om Getberget. År 1860 gav sig bolaget på Getberget och detta år bröts (eller skräddes ur gammal varp) 8,2 ton malm. Tre år senare anställdes dock gruvdrift i tämligen stor skala, varvid ur drygt 2 100 ton brutet berg erhölls 144 ton zinkbländehaltig blyglans. Utvinningen av malm var sålunda 6,8 %. Året därpå erhölls ur knappt 2000 ton berg 120 ton malm, således 6,1 %.

Tysken Biengräber
Stora Getbergsgruvan länsades åter år 1886 och arbetades påföljande år men blott under månaderna mars – maj och med en fångst av 21 ton malm ur 912 ton berg, det vill säga utvinningen var endast 2,3 % malm ur brutet berg. Malmen sägs ha varit en zinkbländehaltig, föga silverhaltig blyglans. Anrikningsförsök anställdes 1888 i mangananrikningsverket vid Långbans gruvor. Gruvarbetet blev dock inställt, då zinken nedsatte malmens värde utan att förekomma i sådan mängd, att den med dåtida hjälpmedel kunde tillgodogöras. Gruvans djup var vid nedläggningen ca 40 m. Gruvdriften sköttes under denna period av en tysk vid namn E. Biengräber.

Källor: ”Långbans Malmtrakt, Historik och teknisk-ekonomisk beskrivning” Harald Carlborg 1931.

”John Ericsson – Mannen och uppfinnaren” Carola Goldkuhl 1961.

Av J. Kruse 2005-09-29.