ANSVIKSFÄLTET - HISTORIK

Läge:

Ansviksfältet ligger ca 7 km ost om Filipstad, vid sjön Yngens sydvästliga delar, hör till Kroppa socken och brukar delas upp i två delar, Norra och Södra. S. fältet ligger drygt 1 km nordväst om hyttan i Gammalkroppa, söder om Ansviken i Yngen. N. fältet ligger ca 2 km nordväst om hyttan, strax norr om Ansviken.

Historik:

Södra Ansviksfältet:

Den centrala delen av S. Ansviksfältet består av följande gruvor: Lilla och Stora Ansviksgruvan, Fallgruvan, Pumpgruvan, Krongruvorna och Guldstubbegruvorna. Dessutom finns några små skärpningar. Ca 400 m sydost om denna centrala del, på Lövudden nära Yngens strand, ligger Lövuddsgruvan, vilken aldrig haft någon större betydelse. Ytterliggare ca 200 m i sydostlig riktning ligger sedan Ö. Yngsgruvan, vilken ligger vid det s.k. Yngslandet, vid Yngens strand. Vid Långtjärns östra strand finns också ett par obetydliga skärpningar.

Exakt när gruvorna vid Ansviksfältet för första gången bearbetades är i dagsläget omöjligt att få uppgifter på. Enligt boken ”Ur Storforsverkens historia”, av Gustaf Ekman, upptog bruksförvaltare Otto Dress under andra hälten av 1600-talet en ”Kronogruva” i Kroppatrakten, vilken möjligtvis kan vara identisk med den Krongruva som ligger i de centrala delarna av Södra Ansviksfältet.

Första omnämnandet beträffande dessa gruvor finns annars i ”Relationerna om Filipstads Bergslags gruvor”. Där omnämns Stora Ansviksgruvan redan år 1776. Enligt relationerna hade den då ett djup av 28 famnar (50 m), ett icke föraktligt djup för en liten järngruva på den tiden. Malmen tog vid denna tid slut men två nya skärpningar intill bearbetades påföljande år. De lades dock ned redan året efter då istället ”stora” gruvan åter gjordes i ordning, bara för att åter läggas ned redan 1779, då malmen var slut i botten. Gruvan bröts även framledes från och till och 1798-99 byggdes en konst för att söka malmen på djupet. Trots förbättringen angående vattenuppfordringen så gick gruvan med förlust, t.ex. år 1802 (1000 tunnor malm uppfordrade) och 1805. Tre år senare lades den åter ned. Nu återupptogs den inte förrän år 1861, men nedlades återigen samma år. 1874 inleddes sista brytningperioden, det året byggdes också en ny konst till gruvan. Påföljande år ökades malmtillgången och det såg ganska lovande ut. På grund av vattenbrist (till konsten får vi förmoda) fick dock gruvan åter läggas ned. Redan 1877 hade dock malmtillgången åter minskat betydligt och gruvan lades slutligen ned år 1879. Djupet var då ca 85 meter. Lilla Ansviksgruvan har aldrig haft någon betydelse.

Pumpgruvan omnämns i relationerna första gången år 1821, då den arbetades av sex personer, som bröt 300 tunnor godartad malm. Gruvan verkar dock lagts ned samma år. Den upptogs återigen 1874 men nedlades redan 1877, då den sägs vara ”fullkomligt ofyndig”.

Guldstubbegruvan bearbetades under åren 1877 – 84 på god och rik malm. 1882 reparerades konst och spel och gruvan länsades från vatten. Den arbetades då under två månader, då botten sänktes och 255 ton malm upptogs. Gruvan avsänktes ytterliggare under de sista åren, men 1884 tog malmen slut och gruvan nedlades vid ett djup av 79 m. Under åren 1880 – 84 bröts i genomsnitt per år 732 ton malm, sammanlagt 2 900 ton.

Fallgruvan sägs i relationerna från 1887 ha arbetats redan 1789. Den låg dock sedan öde ända fram till förstnämnda år, då konst och spel inrättades. Redan 1890 nedlades dock gruvan, och under de sista åren bröts sammanlagt 3 500 ton (869 ton per år i snitt).

Lövuddsgruvan omnämnes aldrig i relationerna, och brytningen har väl därmed troligen varit obetydlig. Detsamma gäller Krongruvorna.

Östra Yngsgruvan som vi också räknar under S. Ansviksfältet upptogs på ett magnetiskt påhåll, som ansågs väldigt lovande. Påhållet låg under sjön Yngen, ca 100 m från land och ett schakt upptogs år 1882 på land nära sjöstranden. I samband med detta arbetades också med en cylindrisk s.k. kasun ute i sjön, för att kunna arbeta under vatten och gå rakt ned mot malmen. Projektet med kasunen misslyckades dock och från och med år 1884 verkar man istället mera intensivt ha drivit schaktet på land, för att sedan gå ut med orter under sjön. 1886 var det lodrätta schaktet nere på 53 m djup, och nu vidtog ortdrivning mot påhållningen ute i sjön. Två år senare hade orten blivit framdriven 122 m från schaktet, utan att träffa annat än spridd malm. Tvärorter drevs också, den längsta, som gick i nordvästlig riktning, var 1889 ca 60 m lång. Inte heller här hittades annat än små, icke brytvärda mängder malm. Allt arbete i gruvan inställdes 1890. Sammanlagt redovisas under dessa år en malmfångst av endast 250 ton, en helt obetydlig mängd, även på den tiden. Oerhört lite malm, efter oerhört mycket jobb, skulle man kunna sammanfatta det hela. År 1946 utfärdades mutsedlar för Uddeholms AB:s räkning vid Ö. Yngsgruvan, men någon gruvbrytning kom aldrig till stånd.

Ansviksfältens gruvor och gruvprojekt visar exempel på, hur man trots otaliga motgångar, förr i tiden lade ner otroligt mycket energi och pengar, för att få tag på den åtråvärda järnmalmen, ”det svarta guldet”, och som här, med ett resultat som mer eller mindre var helt misslyckat.

Norra Ansviksfältet:

Detta gruvfält kan för enkelhetens skull delas upp i två grupper, en nordlig och en sydlig. Till den nordliga hör 7 gruvor strax norr om Långtjärn (Tattaråsmossgruvan mfl) och till den sydliga, som ligger strax norr om Ansviken, hör Nya och Gamla Torstensgruvan, (den förstnämnda ligger längst i norr) Smedjegruvan, samt några skärpningar. Smedjegruvan är den sydligaste gruvan. Cirka 300 m sydost om Smedjegruvan, ute på en udde, ligger också en gruva, dock obetydlig. I mossen mellan gruvan ute på udden och Smedjegruvan, ligger också en skärpning. Några uppgifter om dessa gruvor förekommer inte i relationerna förrän 1886.

Detta år byggdes konst, hästvind och utfraktsbana vid Nya Torstensgruvan. Driften blev dock kortvarig och gruvan nedlades redan påföljande år vid ett djup av 28 m. Ännu ett exempel på hur man lade ner stora pengar, möda och besvär, för en liten skvätt malm. Konstgången som var ca 2 km lång, lär ju ha kostat en hel del pengar att bygga. Räckte det inte med hästvind för en gruva som 1886 var 21 m djup? Men fyndigheten kanske såg riktigt lovande ut, för att helt plötsligt ta slut. För Nya Torstensgruvan redovisas under dessa två år 2 160 ton malm. Utfraktsbanan gick ned till sjön Yngen, där ännu rätt stora mängder varp och en stengrund kan ses. Härifrån gick malmen troligen med båt fram till hyttan i Gammalkroppa. Ett tiotal meter nordöst om gruvan finns lämningar av en hästvind samt en 0-punkt. Den sistnämnda var till hjälp när man gjorde gruvkartan. Dessa sistnämnda ting hittades under ca en decimeter mossa av Olle Newelius, Kroppa hembygdsförening, under sommaren 2005.

Smedjegruvan anlades i en gammal skärpning år 1887. Gruvan var då 20 meter djup. Redan året efter försvann malmen och gruvan nedlades. Det påpekas dock att ”rätt starkt nordpolsdrag förefinnes på botten”. Alldeles i närheten finns även här lämningar efter något som verkar vara en 0-punkt, den sitter högst uppe på en sten.

Av de övriga gruvorna vid N. Ansviksfältet förekommer ingen i relationerna, men Tatteråsmossgruvan drevs 1899-1900, såsom den sist bearbetade gruvan i Kroppa socken. Malmfångsten var dock endast 143 ton. Under de här åren verkar en skjutare S. Olsson vid Rävbäcken haft en ledande funktion vid gruvan. Rävbäcken ligger ca 5 km norrut, nära Gåsgruvans kalkbrott. Gruvan har dock säkerligen bearbetats tidigare.

Ansviksfältets kraftförsörjning:

 Den huvudsakliga kraftkällan för vattenuppfordring och spelanordningar vid Ansvikens gruvor torde vara det/de vattenhjul som stod i den hjulgrav som fortfarande till viss del är i hyfsat skick (Riksantikvarieämbetet nr 47), vilken ligger ca 300 m norr om hyttan i Gammalkroppa. Härifrån leddes vatten genom en ca 300 m lång grävd kanal från Yngens inlopp till hyttan. ”Pelare” av slaggsten finns också kvar mellan kanal och hjulgrav, antagligen för att bära upp en vattenränna till hjulen.

Troligen fanns här ett vattenhjul redan i slutet av 1700-talet, men dagens konstruktion är av senare datum, då nuvarande hjulgrav är uppbyggd av slaggsten, vilket väl inte började användas förrän i mitten av 1800-talet. Av utformningen att döma, har här två stora vattenjul legat, parallellt med varandra. Det kan ju tänkas att det ena hjulet matat en stånggång, för vattenuppfordring, och det andra hjulet ett spel med lina, för malmuppfordring i tunna. Detta är i dagens läge den enda kända hjulgraven  vid Ansviksfälten.

Hur pumpningen för Östra Yngsgruvan, som ligger på andra sidan vattendraget in till hyttan, gick till, är för närvarande en gåta. En stånggång är dock inritad på gruvkartan, men om den drevs av ett vattenhjul eller lokomobil är för tillfället osäkert. En annan förekommande kraftkälla var ju också här, som vid andra äldre gruvfält, hästvindarna, som dock hade begränsad kapacitet.

Sprängoljeförråd

Vid Ansvikens sydvästra strand, ungefär mitt emellan norra och södra fältet, finns också något som liknar en jordkällare. Det är dock ett sprängoljeförråd där man lagrade sprängoljan innan man i krukor bar ut dem till gruvorna både till södra och norra fälten. Sprängolja låg kvar här ända fram till andra världskrigets dagar, d.v.s. ungefär 40 år efter att den sista gruvan lades ned. På initiativ av rektorn vid skogsskolan i Gammalkroppa under denna tid, Christian Lindman, togs kvarvarande mängd sprängolja en vinter ut på isen i Ansviken, där man sköt sönder den. Detta enligt Fritz Wall (se nedan) med flera.

Linbana

Enligt en äldre person, Fritz Wall, född i Bommen 1911 (några meter norr om hyttan i Gammalkroppa), ska också en linbana för malm gått från S. Ansviksfältet till hyttan i Gammalkroppa. Några skriftliga belägg för detta har vi inte hittat, men det låter onekligen intressant och vi har ingen anledning att betvivla Fritz uppgifter, då han trots sin höga ålder är mycket skärpt. Fritz fader jobbade på sin tid vid hyttan. Ägare till gruvorna var, åtminstone under de senare åren, Gammalkroppa bruk med disponent J. E. Mörtstedt (1828 – 1895) i spetsen. Därmed torde också det mesta av malmen gått till hyttan i Gammalkroppa. Sammanlagt har 12 600 ton järnmalm redovisats från Ansviksfälten, så brytningen här var ganska ringa, men det är ett spännande gruvfält med många djärva (dumdristiga?) projekt.

Av J. Kruse 2006-03-04.

Källor:

”Persbergs malmtrakt” Nils H. Magnusson, Harald Carlborg, 1925.

”Relationerna om Filipstads Bergslags gruvor”

”Gruvkartor över gruvorna vid Ansviksfälten” (Tack till Kroppa Hembygdsförening)

”Ur Storforsverkens historia – anteckningar av Gustaf Ekman” Göteborg 1921

”Filipstads Tidning”, år 1900 (24 april) och 1946 (18 april).