Erik Johan Jansson (Hammarn kallad) föddes 1837 vid Yngshyttan, Persberg. Fader var bergsmannen Jan Ersson, Yngshyttan/Åskagen och genom arv från denne övertog "Hammarn" år 1859 egendomen och bruket Hennickehammar tillsammans med sin syster Lovisa Johansson. "Hammarn" köpte dock ganska omgående systerns hälft och blev därmed ensam ägare till Hennickehammar. Under året för övertagandet av Hennickehammar gifte sig "Hammarn" med Matilda Katarina Carlsson, född 1836 i Grythyttehed. Makarna fick hela 18 barn, vilka tragiskt nog alla dog i tidig ålder. En del var dödfödda, andra avled efter några dagars eller blott några timmars liv. Endast sonen John Albert, en ovanligt intelligent och sympatisk gosse, som var föräldrarnas ögonsten och hopp, fick leva några år och hans död vid endast 11 års ålder var naturligtvis en fruktansvärd tragedi. Parets samliv i övrigt var dock ovanligt lyckligt, och förmodligen bidrog alla de ovan nämnda motgångarna till att de växte samman och lärde känna varandra på ett sätt som är få par förunnat. "Hammarn" hade också ständigt ekonomiska bekymmer att bekämpa, men föredrog att vara herre på sin täppa framför att ingå bolag med andra, även om han därigenom kunnat stödja industrin vid Hennickehammar. Det kan också nämnas att bruksägaren Johan Emanuel Jansson (1833-1906), vid Saxå bruk, var kusin till "Hammarn".

"Hammarn" som person
Trots alla dessa problem var "Hammarn" känd som en fryntlig gamäng och många stolliga historier finns kring denna man, ofta med alkohol i bilden. Han var något av urtypen för en brukspatron och med sin imponerande kroppshydda, troligen till följd av allt för många goda middagar med starka tillbehör, satte han sig i respekt endast genom sin närvaro. Hans vikt lär visst ha legat runt 150 kg. I Gustav Ekmans "Ur Storforsverkens historia" från 1921, förekommer en träffande beskrivning över denna i mångt och mycket märkliga man, och vi återger här två avsnitt ur denna bok:

För författaren av dessa rader står E. J. Jansson, vilken i orten var mest känd under namnet "Hammarn", som en förgrundsfigur bland Värmlands bergsmän, som i sig förenade typens bästa egenskaper utan att sakna dess karaktäristiska svagheter. Trots ständiga ekonomiska bekymmer och dessutom hårda prövningar inom familjen, då barnen undan för undan rycktes bort av sjukdom, var han ständigt god och glad, vänsäll och gästfri. Alltid stod dörrarna till hemmet på Hennickehammar öppna för främlingen från när och fjärran, hög eller låg, och alltid hade "Hammarn" och hans fru ett vänligt ord och mat och dryck åt var och en. "Hammarn" hade ett klart och redigt huvud, var lugn och godmodig, snarfyndig och slagfärdig. Han blev en framstående kommunalman och ej utan betydelse som konservativ politiker, ledamot av kyrkomötet m.m. samt åtnjöt stort förtroende i vida kretsar."

"Hammarn" var en god husbonde för sitt folk och sörjde för dem så långt i hans förmåga stod, men han fordrade också lydnad och undergivenhet. Det hände en gång, att hans arbetare ville deltaga i bestämmandet av sina villkor, men det passade inte den gamle odalmannen. Han förklarade för dem, att om de icke rättade sig efter hans vilja, skulle han sätta upp en karbas, (redskap att aga med) som skulle gå med "vasskraft", och den skulle de minsann få smaka. Härmed var arbetarefrågan vid Hennickehammar löst för den gången, och alla var nöjda, så länge "Hammarn" levde."

Historier
Historierna om "Hammarn" är otaliga, men alla vittnar om den i viss mån överlägsne, något självsvåldige men hjärtegode, flärdfrie bergsmannen, som fick göra vad som föll honom in, därför att det aldrig föll honom in något dumt eller elakt. Här följer några av dessa historier.

Hemma hos "Hammarn" på Hennickehammar kunde det gå hett till ibland. En kväll hade han bjudit hem fyra andra patroner, ty man skulle vara fem vid priffebordet (kortspel), fyra spelade och en agerade "bakblåsare" med uppgift att hålla punschglasen väl fyllda. Stäm- ningen blev hög som vanligt och den tjocka cigarröken tätnade mer och mer - "öppna fönstret för tusan", röt någon. Ingen av gubbarna lyckades få upp fönstret, varför man helt enkelt slog sönder en ruta. Spelet fortsatte tills någon i sällskapet klagade över att det var kallt i rummet. Den situationen klarades lätt genom att man placerade en soffkudde i den utslagna rutan, varefter spelet fortsatte igen natten lång. När så gästerna gått och pigorna kom in på morgonen för att städa, kunde de rakt inte förstå, hur en soffkudde kunnat hamna i den utslagna bokskåpsrutan!

Ibland förlades festandet till någon annan bruksherrgård eller till Filipstad, vare sig det nu gällde besök på "Stasshotälle" eller i privathem. Som regel färdades "Hammarn" i en liten vagn eller släde - utan kusk - och det var ingen ovanlig syn med en väntande häst utanför hotellet eller vad det nu var för ställe. Hästen var röd och vitrosig och kallades därför allmänt för "Hennickehammarkoa". När det så bar iväg hemåt, var det nog mest hästen som dirigerade körningen på den smala och backiga vägen upp till Hennicke- hammar.

Umgängeslivet var livligt både på Hennickehammar och på andra håll i trakten, varför inte minst brukspatronernas arma magar ansträngdes över hövan och måste skötas. En gång konsulterades en magspe- cialist i Stockholm, dit tre av gubbarna, Johan i Nordmarka, Adam på Lervik och "Hammarn" själv begav sig för att få lämplig ordination. Andäktiga satt gubbarna i doktorns väntrum och bidade sin tur. Johan i Nordmarka gick först in till doktorn och kom efter en grundlig undersökning ut igen. Han såg inte odelat glad ut, vilket hade samband med att han inte hade det så bra ekonomiskt ställt, som de andra två. - Det kösta allt 50 kronor men - fortsatte han och sken upp - så ble ja ordnerad te Wiesbaden i sex vecker ög! Adam på Lervik var näste man och han kom ut med beskedet - Dä geck likadant för mig, 50 kr kösta dä, men te Wiesbaden skull ja! När så "Hammarn" hörde detta, tog han upp sin stadiga plånbok, ryckte upp en 50-lapp, glänta litet på dörren till mottagningsrummet, stack in huvudet och sa - "Här har han doktorn, ja följer allt mä pöjka ja ög!

En så lång och viktig färd som till Wiesbaden skulle naturligtvis förberedas med en stadig middag på Operakällaren och vid kaffet, som intogs i kaféet, klämde de stadiga gubbarna ned sina stofthyddor i var sin bekväm fåtölj. Hovmästaren bockade sig och frågade vad herrarna behagade? - Vi skull allt ha lite punsch ög, sa "Hammarn", (Härvid bör erinras om att man på Stadshotellet i Filipstad endast serverade helbuteljer på den tiden). När så hovmästaren kom in med tre halvbuteljer punsch i en ishink, och "Hammarn" fick se små- buteljerna blev han "sprutrö" i syna, sköv fåtöljen från bordet och pöste ut i hela sin mäktiga brukspatronsvolym, - Men snälla hovmästarn, ser vi ut som några halvputeller vi?

Betrodd
Bilden ovan ger kanske bilden av att "Hammarn" var en halval- koliserad, kortspelande och oansvarig festprisse, som bara var ute efter att ha kul. Riktigt på det viset var det nog inte, och bakom den många gånger glada fasaden fanns en som tidigare nämnts hårt prövad man, som verkligen fick uppleva livets baksidor. Tyvärr så överskuggar nog alla de lustiga historierna det faktum att han var en hårt arbetande och livligt engagerad man, med många olika uppdrag. Att han var en betrodd och aktad man vittnade Vasatrissan på hans breda bröst om. Den vördnad Erik Johan "Hammarn" Jansson åtnjöt i hela Bergslagen kom i rikaste mått till synes vid hans jordfästning i Filipstads kyrka den 29 juli 1898, som enligt en tidningsuppgift i anslutning och högtidlighet endast överträffats i orten av John Ericssons.

Hennickehammar till Uddeholm
Vid "Hammarns" död ärvdes Hennickehammar åter av systern Lovisa, som dock redan i mars 1899 sålde egendomen till brukspatron Johan Ekman (ende då kvarlevande sonen till den kände indu- strimärkesmannen Gustav Ekman vid Lesjöfors, död 1876). Ekman byggde bl.a. om herrgården, ekonomibyggnaderna och sågen. Även en träullsfabrik anlades. Vid Ekmans död 1907 ärvdes egendomen av hans hustru, född Wallroth, som 1914 skänkte bruket med tillhörande egendomar till Nyhytte Grufve AB, vars samtliga aktier då ägdes av henne själv och hennes barn. År 1917 så köpte Uddeholm AB aktierna i Nyhytte Grufve AB, där UHB omedelbart transporterade köpet på Storfors Bruks AB, vilket härigenom tillfördes en areal av 3 000 tunnland. Under Uddeholmsepoken fick herrgårdsbyggnaden vid Hennickehammar tjänstgöra som arbetarebarack och såväl byggnader som trädgård fick förfalla. År 1939 förvärvade emellertid Sveriges köpmannaförbund herrgården som semesterhem. Det blev nu ett charmant hem för jäktade affärsmän som kunde njuta av ställets goda mat och den förnämliga trivseln i äkta Bergslagsnatur. Än i dag förekommer restaurang-, äventyrs- och konferensverksamhet vid det forna bruket och det finns även övernattningsmöjligheter.