Vad ett bergsråd har att berätta.

Den på sin tid bekante mineralogen Daniel Tilas företog år 1751 en resa genom Värmlands Bergslager. Han nedskrev därvid en redogörelse för vad han såg och upplevde i ett manuskript, betitlat "Sockenbeskrivaren", som numera förvaras i Kungliga Biblioteket i Stockholm. Vi skola i det efterföljande meddela några av de anteckningar Tilas under denna sin resa gjort.

Om Kroppa socken heter det, att den består av stora långsamt sluttande höjder, som äro både jordstarka och väl skogbeväxta. Särdeles nedanför å de större hällarna är marken full av stenrösen. Höjderna gå mot norr och söder.

Han konstaterar vidare att hällebergsarten är omkring Kroppa kyrka rödaktig och gråspräcklig fältspat. Där ovanför eller norrom börjar hällen att bli något sammanträngd finrandig och blekt rödrandig; återigen bortåt Edsberg eller runt om sjön av den grövre fältspaten. Dock mellan Storfors och Hältilskammaren tyckes hällen ändra sig till mörkare art, ehuru det ej var tillfälle att närmare utröna detta.

Av höjderna i denna socken fann han tvenne märkliga. Båda taga vid 1/8 mil norr om Hälledelfshammaren, vilka sträckte sig mest mot norr och söder. Den västra höjden följer Östersjöns östra strand efter, men den östra ligger jämsides med den förra och är ansenligt större, vidsträcktare, längre och ännu mycket högre, samt är ävenledes märkvärdigt för en hysande malmtrakt. Emellan båda dessa höjder är en något flackländig dal, varuti äro belägna åtskilliga brukstorp under Storfors bruk, nämligen Spaden. Olof Gustafsson, tillförene Olof Skräddare kallad, Stalldrängs eller nu Jan Jonssons, samt längre i norr, rätt emellan höjderna torpet Erasmus eller nu s.k. Hans Rasmussons torp. Vid östra höjdens malmtrakt, belägen i högsta kullen. Där äro följande arbeten gjorda:

Olof Skräddares gruva längst i söder anlagd på sin egen malmgång. Den är avsänkt till vid pass fyra alnars djup. Olof Skräddare har under 1600-talet upparbetat den, och sedan gått därifrån. Sedan har Olof Skräddare åter tagit den ren, men ej funnit något på bottnen. Dock, som malmstrecket verkligen står i östra väggen av gruvan till ett par alnars avstånd, samt synes i dess förra fält, så är troligt, att skräddaren stuckit miste med den grova synålen, och torde hända att han träffat på någon körtel, som amuserat honom. Emellertid är väl armen nog arm ännu, men däremot allenast i daghällen stående. Bergarten är svartkornig och korsådror med fältspat och grovt hornblände visa sig däri.

Plan: Om man äntligen skulle vilja forcera detta malmstreck så vore bäst att taga sänkningen ren och i dess botten gå med ett tvärslag åt öster till att taga rätta malmstrecket igen, på 5 à 6 alnars höjd. Dock torde vara bäst att dröja med detta tills bättre upplysningar kunna erhållas.

Stora Dränkan, så kallad därför att en piga där störtat in och gjort av med sig. Ligger från den förra 82 steg åt nordost och även på en särskild malmgång, som synes vara jämnsidig med den förra på 25 à 30 alnars avstånd. I södra fältet är den djup till 18 à 20 famnar emedan där skall ha varit slangång av tre trädlängder. I norra fältet är den ett stycke bortåt sänkt till ett par famnars djup. Malmen har sett väl ut, men skilt sig till sin art från Olof Skräddares gruva. Däremot har bergarten varit enahanda. Dock skylles gruvan för, att hava på djupet tappat sin malm, varom man har att framledes utlåta sig. Hela gruvan stod öde och synes ännu huru man velat continuera norra fältet, men gått miste om linjen. Detta emedan man hållit sig för mycket i väster. Emellan Olof Skräddares gång och Stora Dränkan synes litet av en skärpning, som är bruten där emellan att ännu en annan malmgång där lär vara till finnandes.

Nygruvan, eller som den framledes lärer kallas Karlsgruvan, tyckes i det närmaste vara enahanda sträckgång med Stora Dränkan och ligger därifrån vid pass 1 muskötskott. Där är ännu ej stort mera mera än en jordrymning i den jordstarka marken. Dock har man varit på backen och fått rätt vacker lös järnmalm. Bergarten liknar mycket de förra gruvornas, men malmen är något skiljaktig och tätare.

Plan: Om denna anvisning skall, som väl värd synes, vidare fullföljas, så bör jordmynning tagas mellan öster och väster, samt väl sträckas ut, tills man fått hällen väl ren. Därefter bör hällen uppskärpas med någon med och tillmakning och sakteligen upptagas sten för sten tills man tydligen kan utröna malmgångens rätta längd och läge samt dess avlösningar eller skålar och dess rätta där emellan blivande bredd och mäktighet. Som förmodligen streckets fält lärer bliva i norr och söder, kan sedan jordmynningen efter den bredd som gången haver, proportioneras, men vändas efter faltet till 4-6 famnars längd, och därpå sedan ordentlig gruvebyggnad anläggas. Härom lämnade jag muntliga uppgifter både till masmästaren Olof Gustafsson och jägaren Friberg, heter det.

Fallgruvan ligger i västra branten av höjden på norra sidan av ett fält, och mitt emot, men något längre i norr är Hans Rasmussens torp. Gruvan är nu öde. Den har varit förtimrad och djupt nedsänkt. Malmen säges mestadels vara utgången på djupet, men ock att malmen skall stört ända neder, och i väggarna ingen malm att se. Huruvida det må vara sant, att malmen gått ut, det lämnas därhän, fast i min tro kommer det icke, men ingalunda kan det hänga rätt ihop, att ingen malm synts i väggarna, ty däremot äro följande omständigheter: a) att gruvan ligger i ett malmfält, som förer strykande malmgångar och även att denna gruva synes ligga på en parallell samt öster om den förra strykande gång; b) att bergarten är fet, flattig och kornig, som icke gärna finnes vid körtelvis slående järnmalm; c) att själva malmen är av litet skimrande eller fjälligt anseende, instänkt med synliga gnistor av kis eller marrister, som ej gärna existerar vid streckvis stående järnmalmer.

Mitt omdöme om denna järnmalmstrakt borde jag gärna dispensera, tills jag finge taga detta fält i närmare undersökning än nu i denna hast och vid detta tillfälle kan låta sig göra. Men så kan jag ock säga, att vid så jordtäckta och så jordstarka källor som här äro, så är ej i tillfälle att stort närmare undersöka därom innan källorna bli mera blottade.

Det torde då visa sig självt vad vidare omdöme man därom kan göra. Jag tycker för min del, heter det, att här visar sig ett gott och fördelaktigt malmfält, som bör komma Storfors bruk till mycken fördel och fromma. Men utan någon kostnad torde det dock icke låta sig göra, ty stekta starar flyga en icke i munnen. Att vänta därpå, att Storfors torpare, i hopp att få bli gruvbrytare, skola med allvar och ren plan företaga sig här något huvudsakligt, är en fåfäng väntan och orimligt att begära av dem, som icke sitta där längre än husbonden behagar.

Huvudplanen kan väl icke redigt och på viss grund informeras, men förnämligast består den dock däri, att man en gång borde i den djupa sluttningen av höjden och omkring den trakt där Fallgruvan ligger öppna en jordmynning om 50-60 famnars längd, kanske ock längre, som bör sträcka sig tvärt över gångarnas fält eller ungefär i öster och väster, varom man förut bör vara väl säker huruledes gångarnas fält bör gå. Så snart någon malmgång anträffas bör den med arbete beläggas och pallevis fullföljas upp emot höjden, då därav den oskattbara förmånen bör väntas, att dessa gruvor aldrig kunna bli vattensjuka. Men kan därtill invändas, att på en så lång sträcka, som efter all liknelse går upp över högsta höjden, beläggas med schakter på medelmåttigt avstånd från varandra, som sedan under dag hela vägen utåt göres med varannan duschläggige tills åter ett visst proportionerat djup mäter och nya fästen och band böra kvarlämnas.

Det är ännu ovisst antingen gångarnas största fyndighet att hålla sig uppåt höjden, eller mera åt dälden. Jag tror lika snart det senare som det förra, heter det. Men innan något sådant kan med redighet tänkas på, är nödigt att den lilla specialplanen över Karlsgruvan bliver fullföljd på det att den nya planens fullständiga blottande kan få mera ljus om fältets beskaffenhet.

Mycken tillstyrkan att här gripa sig an, gives först av Persbergets svaga tillstånd, och även malmens höga uppstegrande därstädes nu i några år, och sedan av masmästaren goda omdöme om de malmslag, som i denna höjd vandrat, särdeles de ifrån Fallgruvan till Stora Dränkan.

Ovanför Nykroppa gård och masugn, som invid Kroppa kyrka äro belägna, tager ett annat järnmalmsfält vid, som ligger på ömse sidor, ja och under den strömmen som kommer från Hornkullshöjden och Storhults ägor, kallad Herrhultsströmmen. Älven delar detta fältet åter, så att det nämnes Östra Kroppa och Herrhultsfältet samt västra Kroppafältet.


Ovanstående text är direkt hämtad från en artikel av Pehr Jonsson i Gruvindustriarbetaren.