Utdrag från ”Grunddragen i Sveriges Geologi allmänfattligt framställda av A. E. Törnebohm”, Stockholm 1884.
Sverige har rykte om sig att vara ett malmrikt land, och detta utan tvifvel med rätta. Malm finnes dock ingalunda i alla delar af landet, enär malmerna, såsom förut redan blivit omtaladt, företrädesvis åtfölja vissa bergarter, nemligen de granulitiska, och dessa äro icke de allmännast förekommande. I stort taget kan egentligen blott en enda trakt af landet med fullt skäl kallas malmrik, den trakt nemligen, som i forna tider välförtjänt bar namnet ”Jernbärarland”, och hvilken efter nutida indelning motsvarar norra delen af Örebro län, samt dertill angränsande delar af Vermlands, Kopparbergs och Vesterås län. Geologiskt sammanfaller denna trakt med Sveriges största granulitområde. Dessutom finns visserligen malmer afven i många andra trakter, och äfven i andra bergarter än granulit, men i så fall ligga de vanligen mera spridda och äro, på några få undantag när, äfven jemförelsevis obetydliga.
Sveriges förnämsta malmer äro Jernmalmerna. De äro af tvenne väsentligt olika slag, bergmalmer, hvilka finnas i de fasta bergen och måste sprängas eller brytas ur dem, samt sjö- och myrmalmer, hvilka ligga i form av sand eller grus på bottnen af många sjöar och myrar och kunna upphemtas genom skoflar eller skrapor. Bergmalmerna äro de vigtigare, och vi skola på detta ställe blott fästa oss vid dem. De äro af tvenne något olika arter; den ena kallas magnetisk järnmalm eller svartmalm, den andra jernglans eller blodstensmalm. Båda äro en förening af jern och den gasart, som kallas syre, men i något olika proportioner. Svartmalmen innehåller 72,5 % jern och 27,5 % syre, den är hvad kemisterna kalla jernoxid-oxidul; blodstensmalmen åter innehåller 70 % jern och 30 % syre, den är ren jernoxid. Det är ganska lätt att skilja dessa båda malmarter från hvarandra. Svartmalmen är, såsom dess namn antyder, mestadels rent svart, och om man pulvriserar den, så blir äfven pulvret svart; blodstensmalmen är till färgen vanligast svartblå till stålblå, den är mera glänsande än svartmalmen (deraf namnet jernglans), och om man pulvriserar den blir pulvret brunrödt eller blodrödt. Det är derför den kallas ”blodsten”, eller ”blodstensmalm”.
Svartmalmen har egenskapen att vara magnetisk, d.v.s. den drages af magneten; den kan ibland till och med sjelf verka såsom magnet. Blodstensmalmen är deremot icke magnetisk. När man vill uppleta malm begagnar man sig af svartmalmens magnetiska egenskap. Man går då öfver den trakt, som skall undersökas, hållande en s.k. grufkompass i handen, och när denna pekar nedåt har man anledning att förmoda närvaron af malm under det ställe der man befinner sig. Grufkompassen består af en liten kompassnål, upphängd i en dosa på så sätt, att den kan svänga icke blott horisontelt såsom vanliga kompassnålar, utan äfven vertikalt. Den är så justerad, att den står horisontelt om den endast påverkas af jordens vanliga magnetism, men kommer den i närheten af några tillfälliga magnetiska massor, så förändrar den sin horisontela ställning till en mer eller mindre lutande.
Malmerna, sådana de finns i bergen, äro sällan eller aldrig fullkomligt rena, utan uppblandade med mer eller mindre af andra mineral, vanligast qvarts, augit, hornblende eller kalkspat. Detta gör, att olika malmer förhålla sig betydligt olika när man af dem skall smälta jern på masugnen, och de pläga på denna grund indelas i trenne klasser, ”torrstenar”, ”qvickstenar” och ”blandstenar”. Torrstenarne äro de qvartsrika malmerna; när de skola smältas måste de blandas med kalksten, eller ”limsten”, såsom bergsmannen vanligen säger, eljest får man den icke att smälta väl, utan det bildas en seg massa, som fastnar i ugnen och förstör den. Qvickstenarna äro sådana malmer, som af naturen äro blandade med lättsmälta mineral, såsom augit, hornblende och klorit, och derför lätt smälta, ofta utan tillsats af andra ämnen. De kallas derför också ”engående” malmer. Blandstenarne äro de kalkhaltiga malmerna; dem blandar man vid smältningen gerna med torrstenar, deraf deras namn.
Malmmassorna hafva vanligen skapnad af linsformiga körtlar, än större och än mindre, stundom korta och tjocka, stundom långt utdragna, så att de likna vanliga lager. Sättet, hvarpå malmerna förhålla sig till den omgifvande bergarten, kan vara olika; än ligga malmerna omedelbart i densamma, och än omgifvas de närmast af en egendomlig, mörk mineralmassa, hvilken gruffolket kallar ”skarn” eller ”skarnberg”. Detta skarn består hufvudsakligen af grön augit, granat, hornblende eller klorit, och de malmer, som åtföljas af sådant, äro vanligen qvickstenar, under det att de, som ligga omedelbart i granuliten eller gneisen, mestadels äro torrstenar. Blandstenarne åter ligga i regeln invid eller inuti kalkstenslager. Alla qvickstenar äro svartmalmer, så ock alla egentliga blandstenar. Blodstenarne och en del svartmalmer äro torrstenar.
Efter denna korta öfverblick öfver de vigtigaste jernmalmsarterna, torde det vara på sin plats att omnämna några af Sveriges förnämsta jernmalmsförekomster. Ett vid dem alla vanligt förhållande är, att malmerna uppträda så att säga klungvis, d.v.s. att flera malmkörtlar ligga temligen nära hvarandra inom något visst område, kring hvilket trakten sedan är jemförelsevis malmtom, tills åter på större eller mindre afstånd en ny grupp af malmkörtlar träffas. Hvarje sådan grupp eller klunga af malmförekomster plägar man uppfatta såsom tillsammans bildande ett ”malmfält”. På ett och samma malmfält finnas derför alltid en mängd olika, större och mindre grufvor.
Längst vesterut i det gamla Järnbäraland, en knapp mil NO. om Filipstad, ligger Vermlands förnämsta malmfält, Persbergsfältet. Malmerna äro här ypperliga svartmalmer tillhörande qvickstenarnas grupp. De äro ock omgifna af mäktiga, af grön augit (s. k. malakolit) och granat bestående skarnlager, hvilka i ormlika böjningar slingra sig genom fältet. Ursprungligen hafva dessa skarnlager med sina jernmalmskörtlar legat horisontelt, men genom de väldiga sammanpressningar, för hvilka berggrunden här, liksom på de flesta ställen inom vårt land, varit utsatt, hafva lagren förlorat sitt horisontela läge och blifvit uppresta och böjda såsom de nu äro. När man med grufbrytning följer efter en malmklump, finner man derför ock, att den antingen står alldeles lodrätt, eller ock går brant stupande ned emot djupet. Stundom kan det emellertid hända, att malmen, när den kommit ett stycke ned, böjer sig om och går uppåt igen. När malmen ligger lutande säga bergsmännen, att den är ”donlägig”; dess öfre sida kallas då ”hängandet”, dess undre ”liggandet”.
En mil norr om Persberg ligger Långbansfältet och något vester om detta, knappt två mil norr om Filipstad, ligga, tätt invid varandra, Nordmarkens och Tabergs grufvefält. På dessa sistnämnda är malmen af ungefär samma beskaffenhet som vid Persberg; På Långbansfältet åter är den en rik, något qvartsig blodsten, som ligger klumpvis inlagrad uti en ljus, nästan sockerlik, dolomitisk kalksten. Förr var Långban en vigtig jerngrufva, men numera synes malmen vara starkt i aftagande. För mineralogerna är Långban dock Sveriges intressantaste grufvefält, emedan der en mängd ytterst sällsynta och märkvärdiga mineral finnas. Så är ock, om än i något mindre grad, fallet med Nordmarken.
I närheten af Nora stad finnas flera betydande grufvefält. Störst bland dem är det omkring en half mil VNV. om staden belägna Stribergsfältet, som omfattar en mängd större och mindre grufvor, af hvilka dock, såsom på grufvefält i allmänhet är fallet, endast de mera betydande äro under ständigt arbete. Den vanligaste malmen är här blodsten, vexlande med små qvartslager, i följd hvaraf en särdeles vacker randning uppkommer. Den är en typisk torrsten; dock finnas äfven qvickstenar i en och annan grufva inom fältet. Strax SV. invid Nora ligga de temligen betydande Pershyttefälten med många grufvor, och något längre mot SV. hafva vi Dalkarlsberget. Dess malmer äro för det mesta svartmalmer. Bland de många i bergslagen N. om Nora befintliga grufvorna må nämnas Stripa grufva, belägen vid öfre ändan af sjön Rossvalen ofvanför Lindesberg, samt Svartviksfältet bredvid Ställdalens station. På gränsen mellan den nordligaste delen af Örebro län och Dalarne ligger det stora Grängesbergsfältet, som omfattar flera mindre grufvefält med rika, men till en del något fosforhaltiga malmer, så väl svartmalm som blodsten. Går man från Grängesberget mot NO. upp till trakten af Ludvika, så passerar man det ena malmfältet efter det andra. Störst bland dem är det något N. om Ludvika belägna Gräsbergsfältet. Ännu något nordligare, en half mil från Rämens station, ligger ett annat betydande grufvefält, Tuna-Hästbergs-fältet. En fjerdedels mil NO. om den lilla staden Säter, på motsatta sidan af den berömda Sätersdalen, ligger en gammal och stor grufva jemte flera mindre. De sammanfattas under benämningen Bispbergsfältet och innehålla hufvudsakligen temligen qvartsiga eller ”torra” svartmalmer.
I nordvestligaste delen af Vesterås län, knappt 2 mil vester om Krylbo jernvägsstation, befinner sig det kanhända största af Sveriges malmfält, Norbergsfältet. Det omfattar flera mindre fält, liggande det ena invid det andra inom ett område, som i sin största, NO.- SV.-liga, utsträckning mäter 7 ā 8 kilom., och inom hvilket hundradetals grufvor finnas. Hufvudmalmen inom Norbergsfältet är en qvarts-randig blodstensmalm, en äkta torrsten, men äfven andra malmslag förekomma, både qvickstenar och blandstenar, de senare dock blott i fältets sydvestliga del, det s.k. Klackberget.
Samtliga de nu omnämnda grufvefälten, och många andra med dem, ligga uti granulit, tillhörande det stora centrala granulitområdet. Ett stycke norr om detta, omkring 35 kilom. NO. om Falun, befinner sig ett isoleradt, men temligen betydligt grufvefält, det s. k. Vinkärnsfältet. Det omgifves af gammal, grof gneis. Likaledes skilda från de stora bergslagen ligga Dannemora verldsberömda grufvor i norra Upland, omkring 50 kilom. norr om Upsala. Malmen här är en ren svartmalm, något kalkblandad. Den omgifves närmast af kalksten och hälleflinta, hvilka bergarter dock blott sticka fram på ett mindre område, inklämda mellan väldiga granitmassor. Dannemorafältets utsträckning är en obetydlighet i jemförelse med många andra grufvefälts, men de malmklumpar, som der finnas, öfvergå i storlek alla andra likartade inom vårt land. Den förnämsta malmkörteln har en längd af omkring 240 m. och dess största bredd uppgår till 30 m. Under omkring 300 år har man här brutit malm, och grufvebottnen har derunder sänkts till vid pass 150 m. under markens yta, men ännu synes malmens dimensioner ej nämnvärdt förminskade.
De södermanländska grufvorna ligga mestadels uti gneis, hvilken bergart är uti detta landskap den vida förherrskande. Grufvorna äro derför ock jemförelsevis små; mera betydande är egentligen blott det något Ö. om Valla jernvägsstation befintliga Kanntorpsfältet. Bland de flera grufvor, som finnas på öarne uti Uplands och Södermanlands skärgård må här endast nämnas de mera för sina sällsynta mineral än för sina malmer bekanta Utö grufvor, belägna på Utön SO. om Dalarö.
Inom hela södra delen af Sverige finnes endast en enda betydligare jernmalmsförekomst, nemligen den i Taberg, 15 kilom. S. om Jön- köping. Taberg är i ordets bokstafligaste bemärkelse ett ”malmberg”. Hela dess väldiga massa, som höjer sig omkring 120 m. öfver den kringliggande marken, samt har en längd af 900 och en bredd af 450 meter, består af jernmalm. Denna är dock af ett alldeles egendomligt slag, helt och hållet olik våra öfriga jernmalmer, och för öfrigt äfven olik utlandets. Endast på ett ställe i Norra Amerika har man träffat ett, ehuru betydligt mindre, malmberg af liknande art. Tabergs jernmalm består nemligen af en blandning af magnetisk jernmalm och olivin. Då nu olivinen är ett magnesiumsilikat, värdelöst såsom malm, och tillika ytterst svårsmält, så visar sig Tabergsmalmen på masugnen både jernfattig och kolödande; dess jernhalt uppgår blott till omkring 32 %, då deremot goda jernmalmer innehålla 50 ā 65 % jern. Tabergsmalmen har derför ej särdeles stor användning, och det stora malmberget är på det hela mera märkvärdigt än nyttigt.
Norrland är i allmänhet malmfattigt. Långt uppe i Norrbotten finnas dock några stora malmberg, bland hvilka det några mil NO. om Stora Lulevattnet belägna Gellivare är det mest bekanta. Detta märkeliga och beryktade berg ”höjer sig temligen enstaka från den omgifvande, låga, af krossgrusåsar, moar och myrar bestående, i allmänhet skogsbevuxna marken. Endast dess högsta ryggar och toppar nå upp öfver skogsgränsen och gifva en ganska vidsträckt utsigt. I söder ser man på ž mils afstånd fjällberget Gellivare Tunturi, vanligen kalladt ”Dundret”. Detta är det enda i närheten belägna berg, som stiger så högt, att det året om har att framte några snöfläckar. Åt norr har man på andra sidan Linaelfven en rad af skogbevuxna berg; i vester och sydvest visa sig på många mils afstånd talrika hvita och hvitfläckiga toppar af de fjäll, som omgifva Stora Lulevattnen och sträcka sig ända ned mot Lilla Lule-elfs sjökedja. I sydsydvest har man en mycket vidsträckt utsigt öfver de ofantliga myrtrakterna Nialto Ape och Stora Muddus med deras talrika sjöar och vattendrag. Slutligen ser man åt öster ett vidsträckt skogland med enstaka, aflägsna berg. Utsigten är vidsträckt, men ödslig och dyster” (inom citationstecken från O. Gumaelius uti ”Malmfyndigheter inom Norrbottens län”, Sveriges Geologiska Undersökning 1877).
Malmen uti Gellivare är dels svartmalm, dels blodsten. Den bildar flere lager uti gneis, af hvilka det största har en längd af omkring 5 kilom. Bergets hela malmyta uppskattas till ungefär 650,000 qv.-meter (=132 tunnland).
Föga mindre märkligt är det mellan Kalix och Torne elfvar, NV: om Jukkasjärvi, belägna Kirunavare, hvars hela öfre del utgöres af en enda väldig malmmassa med en längd af 4 kilom. och en bredd, som vexlar mellan 100 och 200 meter. Äfven det något ostligare belägna Svappavare hyser betydliga malmmassor. Af dessa Norrbottens fyndigheter har emellertid hittills föga blifvit tillgodogjordt, dels i följd af det oåtkomliga läget, men hufvudsakligen emedan malmerna för det mesta äro i ej obetydlig grad fosforhaltiga i följd av inblandat mineral, ”apatit”, som består af kalk och fosforsyra. Fosfor i jern gör detta ”kallbräckt”, d. v. s. i viss mån skört då det är kallt. Svafvel deremot, hvilket är en mycket vanlig förorening i jernmalmer i allmänhet, äfven i de bästa, gör jernet ”rödbräckt”, d. v. s. skört då det är glödvarmt, och derför svårt att bearbeta. Nutidens förbättrade arbetsmetoder göra det emellertid möjligt att fullständigare än förr hindar så väl fosfor som svafvel att följa med i det färdiga jernet, och den tid synes nu icke vara aflägsen, då äfven Norrbottens rika malmförråd kunna komma till gagn.
I de norrbottniska malmbergen äro icke några egentliga grufvor anlagda; det har der ej varit behöfligt, då man genom att helt enkelt bryta på samma sätt som i ett vanligt stenbrott lätt och med ringa möda kunnat erhålla så mycket malm man önskat. Detsamma är fallet vid Taberg i Småland, men för öfrigt brytas de svenska jernmalmerna genom ordentliga grufvor. Går man öfver ett väl skött grufvefält, så ser man der hopar af malm och väldiga högar af uppbrutet gråberg, s. k. ”varp”. Man ser vidare åtskilliga egendomliga byggnader, man ser hjul, linor och stänger i rörelse, men några grufvor ser man icke till. Men plötsligt tränga dofva ljud af sprängskott upp ur marken, som dervid nästan kännes darra, och man börjar misstänka, att man har grufvan rakt under sina fötter. Så är det ock; grufveöppningarne göras gerna helt små och öfverbyggas dessutom, så att blott ett par mindre öppningar återstå, som jemt och nätt lämna utrymme för malmtunnorna och stegarne. Först när man går ned på dessa får man se den egentliga grufvan, med dess höga rum, ofta stora nog att kunna rymma en vanlig kyrka, och dess långa och trånga ”orter”, vilka likt mullvadsgångar tränga in i berget. Profilerna å fig. 40 öfver det s. k. ”Södra Fältet” vid Dannemora kunna gifva någon föreställning om en större jerngrufvas form. Det skuggade är sådana partier, som blifvit utbrutna; mestadels hafva de bestått af malm. Derigenom att grufvan är täckt hindras snö och is att om vintern komma in i den, och en jemn, likformig temperatur bibehålles der hela året om. För att det emellertid skall kunna låta sig göra att hålla en grufva täckt, måste den brytas väl och försigtigt, så att de öfre delarne af väggarne och den del af berget, som utgör taket, erhålla tillräckligt stöd. Detta var emellertid något, som man i forna tider föga brydde sig om; då tog man malmen, der man för tillfället kunde komma åt den med minsta besvär, och bekymrade sig föga om, att man derigenom försvårade arbetet för efterkommande. Derför hafva också alla våra äldre och större grufvor rasat in och bildat stora helt och hållet öppna gropar, så kallade ”stötar”. Så är fallet med flera af de största grufvorna vid Norberg, med Persbergs Storgrufva, med Storrymningen vid Dannemora, med Storgrufvan vid Bispberg och många andra. För främlingen äro dessa ”grufvestötar” med sina tvärbranta, stundom 60 ā 100 meter höga väggar och sina ej sällan af träd och buskar beklädda bottnar, ganska intressanta, men för bergsmannen äro de ett sorgligt vittnesbörd om forna tiders vårdslösa grufbrytning.
Fig. 40 Södra fältet Dannemora.
Af den i det föregående lemnade korta öfverblicken öfver Sveriges jernmalmsfyndigheter torde läsaren erhållit det intryck, att dessa äro både många och stora. Men, frågar man då helt naturligt, huru mycket malm lämna de? Med den noggranna statistik, som numera föres öfver vårt bergsväsen, är det lätt att säga. Hela Sveriges jern- malmsproduktion uppgår årligen till ungefär 800,000 ton, naturligtvis vexlande något för olika år alltefter vexlingarne i handels- konjunkturerna. Af nämnda malmqvantitet lemnar Norbergsfälten omkring 120,000 ton, Grängesbergsfälten 60,000, Stribergsfältet omkring 40,000, Persberg och Dannemora hvardera inemot lika mycket; alla de öfriga mindre. Men huru mycket är 800,000 ton malm? Det är den malmmassa, som rymmes i en tärning med 55 m. sida; till dess forslande på jernväg skulle behöfvas 70,000 jernvägsvagnar, eller, med andra ord, ett godståg så långt, som mellan Stockholm och Malmö. Dessa tal äro aktningsbjudande, men tillika egnade att framkalla den frågan: kunna Sveriges grufvor i längden förmå att årligen lemna en dylik malmqvantitet? Förr betraktades icke blott Sveriges malmförråd i dess helhet såsom outtömligt, utan man hade samma uppfattning om snart sagdt hvarje särskild grufva. Numera är det dock blott alltför påtagligt, att mera än en af de största och bästa grufvorna börjat visa ganska märkbara tecken till aftagande. Man torde derför böra göra sig förtrogen med den tanken, att våra prima-malmer i en icke alltför aflägsen framtid så förminskats, att de ej kunna uppehålla den framstående rol de nu spela. Det blir då nödvändigt att i större omfång än nu är fallet anlita malmer af lägre rang; på sådana kan tillgången, praktiskt taget, sägas vara outtömlig. Detta kan bland annat inses deraf, att endast den del af malmlagret i Kirunavare, som ligger högre än den vid bergets fot befintliga sjön, innehåller öfver 160 mill. ton malm, vilket motsvarar 200 gånger hela Sveriges nuvarande årliga malmproduktion.
Näst jernmalmerna äro kopparmalmerna de för Sverige vigtigaste. Flere olika kopparhaltiga mineral finnas, men af dem är det egentligen blott ett, som i vårt land förekommer i sådan mängd, att det kan blifva föremål för tekniskt tillgodogörande, nemligen kopparkis. Kopparkisen är ett till färgen grönaktigt messinggult mineral, som består af koppar, jern och svafvel. Dess kopparhalt är 34,8 %. I likhet med jernmalmerna förekomma äfven kopparfyndigheterna före- trädesvis i sådana trakter, der granulitartade bergarter äro rådande, dock finner man dem vanligen ej uti egentlig granulit, utan i mera qvartsiga lager, antingen af glimmerskiffer eller qvartsit. Så t. ex. ligger den stora malmmassan vid Falun uti en bergart, som hufvudsakligen består af qvarts. Falu grufva har förnämligast brutits på en stor malmklump, till formen liknande en upp- och nedvänd sockertopp. Dess spets befanns ligga 345 meter under ”dagytan”, d. v. s. under markens yta. Malmen i denna klump utgjordes dock icke af ren kopparkis, utan af en blandning af sådan med svafvelkis. Till utseendet är svafvelkisen mycket lik kopparkisen; dock är den mera rent messinggul och äfven hårdare, så att den eldar när man slår den mot stål, hvilket icke kopparkisen icke gör. Jemte den nämnda stora malmklumpen, finnas vid Falun flere mindre malmkörtlar, bestående af renare kopparkis.
Bland öfriga svenska koppargrufvor må omnämnas: Bersbo fordom mycket betydliga, men på senare tider mindre gifvande grufvor, hörande till Åtvidabergs kopparverk i Östergötland; Solstads grufva och Gladhammars grufva, båda belägna i norra delen af Kalmar län, Nya Kopparbergs och Kafveltorps grufvor, belägna nära invid hvarandra i norra delen af Örebro län, samt Bjelkes och Fröå kopparmalmsfält vid foten af Åreskutan hörande till Gustafs och Carlbergs kopparverk (Huså hytta). I dessa sistnämnda är kopparmalmen insprängd uti en glimmerskiffer, hvilken tillhör de förut omtalade ”fjällskiffrarne”. Det malmförande lagret sträcker sig under hela Åreskutan och har äfven spårats i närliggande fjäll, men det är på det hela så fattigt, att arbetet visat sig föga lönande.
Sverige har således icke så få koppargrufvor, men hela malm- fångsten i dem alla, här nämnda och icke nämnda, uppgår dock blott till omkring 30,000 ton. Af denna qvantitet lemnas 2/3 af Falu grufva ensam.
Så kallade silfvergrufvor hafva under olika tider brutits på flera ställen inom landet. I de flesta fall har dock den malm, som i dessa grufvor erhållits, ej varit egentlig silfvermalm, utan en silfverhaltig blymalm, s. k. blyglans. Blyglansen består af bly och svafvel, den är lös och färgar utaf sig likt blyerts. Till färgen är den blygrå och starkt glänsande. Än är blyglansen finkornig, än mera grofkornig; i senare fallet går den med lätthet sönder i små tärningformade stycken när man slår på den. Detta beror derpå, att blyglansen har särdeles tydliga ”genomgångar” uti trenne mot hvarandra vinkelräta riktningar. Af alla de svenska silfvergrufvorna är det för närvarande blott en som arbetas, nemligen Sala grufva, belägen strax SV. om Sala stad. Den silfverhaltiga blyglansen, som innehåller omkring 1 % silfver och 86 % bly, ligger der uti en stor kalkstensmassa, och malmen är för det mesta mer eller mindre uppblandad med kalk. Grufvan är 360 m. lång och öfver 300 m. djup. Bland betydligare äldre, men numera nedlagda silfvergrufvor kunna nämnas de i Ö. Silfberget i Silfbergs socken och i Nyberget eller Löfåsen i St. Skedvi socken, båda i Dalarne. I Ånimskogs socken på Dalsland och i Vermskogs socken i Vermland hafva rika, men ej särdeles uthålliga silfvermalmer i forna tider brutits. Blyglans, mer eller mindre silfverhaltig, erhålles äfven såsom biprodukt vid åtskilliga andra grufvor, såsom Kafveltorp, Åmmeberg m. fl. Äfven vid Falun vinnes något silfver.
I Sverige har man i allmänhet haft den erfarenheten, att ju ädlare metall en grufva innehållit, desto mindre lönande har den varit att bryta. Jerngrufvorna har varit de bäst lönande, något sämre hafva koppargrufvorna i regeln visat sig, ännu sämre hafva silfvergrufvorna gått, och minst af allt har det lönat sig att bryta guld. Sverige har ock icke haft mer än en enda guldgrufva, den vid Ädelfors, belägen i Alsheda socken i östra delen af Jönköpings län. Malmen der är egentligen svafvelkis, men något guldhaltig, dock så föga, att utbytet knappt betäckte brytningskostnaderna, hvarför grufvan numera ock är nedlagd. Äfven svafvelkisen i Falu grufva innehåller något litet guld. I samma grufva har man på senaste tid påträffat en qvartsmassa, i hvilken större och mindre korn af guld ganska ymnigt finnas insprängda, och som derför kan anses såsom en rätt rik guldmalm. Huruvida den har någon betydligare utsträckning är ännu obekant.
Sverige har blott ett enda zinkgrufvefält af nämnvärd betydenhet, nemligen Åmmebergs grufvefält, beläget något öster om Vetterns nordligaste ända. Fyndigheten har länge varit känd, men den blef i mera vidsträckt mån bearbetad först efter det den år 1857 öfvergått i det belgiska bolaget Vieille Montagne´s ego. Nu finnes der ett mycket storartadt grufveetablissiment. Malmen i Åmmebergsfältet är zinkblende, en förening af 67 % zink och 33 % svafvel. Den ligger såsom lager eller ränder uti granulit, med hvilken malmen alltid är mer eller mindre uppblandad. Det fyndiga lagret är 4 ā 6 m. mäktigt och har en längd af åtminstone 5 kilom. Årliga malmfångsten utgör omkring 40,000 ton.
Bland svenska nickelgruvor är Klefva grufva, belägen uti Alsheda socken af Jönköpings län, den bekantaste. Nickeln förekommer här såsom en blott till omkring 3 % uppgående inblandning i magnetkis, ett mineral, hvilket – liksom svafvelkisen – är en förening af jern och svafvel, men jernrikare än denna. För öfrigt skiljes magnetkisen lätt från svafvelkisen genom sin mera brunaktiga färg, sin mindre hårdhet och sin egenskap att dragas utaf magneten, en egenskap, som svafvelkisen icke har. Den nickelhaltiga magnetkisen vid Klefva ligger i form af klumpar och körtlar uti diorit. Jemte den finnes äfven något kopparkis, hvilket gör, att man vid malmens utsmältning erhåller en blandning af koppar och nickel, eller den metall-legering, som är bekant under benämningen ”nysilfver”. På ett par ställen i Dalarne, nemligen vid Kuso, 15 km. V. om Falun och vid Slättberg, 35 km NV. om samma stad, hafva vidare temligen betydande grufvor blifvit anlagda på nickelhaltig magnetkis, hvilken äfven på dessa ställen förekommer i diorit. Vid Los i vestra Hälsingland finnes en nickelmalm, som har ett historiskt intresse derigenom, att det var i den som den svenske mineralogen Cronstedt år 1751 upptäckte den förut okända metallen nickel.
Förr var Sveriges nickeltillverkning icke obetydlig, men sedan för några år tillbaka mycket rika och lätt smältbara nickelmalmer upp- täckts uti Nya Caledonien, har arbetet uti de svenska nickelgrufvorna nästan afstannat.
Nära beslägtad med nickel är metallen kobolt, och äfven sådan finnes på flere ställen inom vårt land; Sverige åtnjuter t. o. m. ett visst anseende för rikedom på koboltmalmer. Numera arbetas dock endast en af de svenska koboltgrufvorna, nemligen den vid Tunaberg, belägen söder om Nyköping, ej långt ifrån Bråvikens norra strand. Koboltmalmen utgöres här af koboltglans, en förening af kobolt, svafvel och arsenik. Den är hård och spröd, har en rödaktig tennhvit färg och är ej sällan kristalliserad i små mer eller mindre strängt tärningformade korn, hvilka sitta insprängda i kalksten. Ett gammalt och stort, men numera ej arbetadt koboltfält är det vid Vena, beläget något norr om Åmmebergs zinkgrufvor. I förra delen af detta århundrade drefs här en ganska betydlig grufverörelse; störst var den på 1840-talet, då arbetsstyrkan på fältet tidtals kunde uppgå ända till 1,000 man. Äfven vid det ofvan nämnda Los i Helsingland har förr en rätt betydande grufdrift på koboltmalm egt rum.
Såsom bekant har kobolt icke någon användning som metall; dess värde beror på den vackra blå färg, som man af den kan framställa. Sedan emellertid den tyske kemisten Gmelin år 1822 upptäckt en metod att på konstgjordt sätt framställa ultramarin, har sådan i många fall utträngt koboltfärgen och derigenom orsakat koboltgrufvedriftens tillbakagående.
Innan vi lemna kapitlet om malmerna torde ett par malm-mineral böra omnämnas, hvilka mindre hafva betydelse på grund af de metaller de innehålla, än på grund af de ämnen, med hvilka metallerna i dem äro förenade. Dessa mineral äro svafvelkis och brunsten.
Svafvelkis är, såsom redan nämndt, ett messingsgult mineral bestående af jern och svafvel. Svaflet deri kan man tillgodogöra dels i form af rent svafvel, och dels i form af svafvelsyra. Äfven jernet kan tillgodogöras i form af jernvitriol och rödfärg, men till framställande af metalliskt jern lämpar sig svafvelkisen icke. Vid Dylta svafvelbruk, beläget något norr om Örebro, har en ganska stor grufva blifvit bruten på svafvelkis, som der förekommer såsom större och mindre körtlar uti granulit. Förr drefs der en icke obetydlig svafveltillverkning; numera framställas blott rödfärg och jernvitriol. I Falu grufva finnes mycket svafvelkis, såsom förut blifvit omtaladt. Der användes den till beredning af både svafvel, svafvelsyra, rödfärg och jernvitriol i ganska betydande omfång.
Brunsten är en förening af metallen mangan med syre. Den är gråsvart, lös och lätt affärgande. Dess användbarhet beror derpå, att den lätt afger en del af sitt syre och derför kan begagnas när man vill syrsätta, eller oxidera, andra ämnen. Brunsten användes äfven för att ur den vanliga saltsyran, eller klorvätesyran, utdrifva kloren när man vill begagna denna till blekning. I Sverige förekommer brunsten hufvudsakligen på tvenne ställen, nemligen vid Bölet i Undenäs socken i norra delen af Skaraborgs län, samt vid Spexeryd, något söder om Tenhults station i Småland. På båda dessa ställen är brunstenen samlad på sprickor i en grof granitgneis. Vid Långban uti Vermland finnas uti temlig myckenhet ett par mineral, braunit och hausmannit, som äro ganska lika brunsten, men innehålla något mindre syre än den.
Vi hafva nu i korthet omnämnt de vigtigaste malmmineral, som vårt land hyser. Om vi söka ordna dem på grund af deras sammansättning, så finna vi, att de bilda tvänne grupper, den ena omfattande föreningar af metall och syre (oxider), den andra af metall och svafvel (svafvelmetaller). Oxider äro: magnetisk jernmalm, jernglans och brunsten; svafvelmetaller äro: kopparkis, svafvelkis, magnetkis, blyglans, zinkblende och koboltglans.
Det torde på detta ställe ej böra lemnas oanmärkt, att äfven grafit (blyerts) brytes i Sverige. Sådan finnes på flera ställen, men det är dock endast på ett par ställen i nordvestligaste delen af Norbergs socken i Vesterås län, som den förekommer så pass ren och i så stor mängd, att den kunnat med fördel tillgodogöras. Grafiten ligger här såsom lager uti en mörkgrå och finkornig granulitisk bergart. Tidtals har brytningen uppgått till omkring 40,000 kil. årligen.
Något om geologen Alfred Elis Törnebohm (1838 – 1911)
Född i Stockholm. Anställd vid Sveriges Geologiska Undersökning (S.G.U.)1859–73. Dess chef 1870 och 1897–1906. Fick titeln pro- fessor 1897. Törnebohm utförde bland annat resultatrika under- sökningar rörande Sveriges urberg och malmfält samt upprättade i samband därmed omfattande geologiska kartor. Han var även en föregångsman i utforskandet av den skandinaviska fjällkedjan och var den förste, som i Sverige tillämpade mikroskopisk petrografi. För Filipstads Bergslags vidkommande, så upprättade Törnebohm under somrarna 1871 och 1872, på uppdrag från chefen för S.G.U. en karta över ”Persbergets grufvefält” och en geognostisk beskrivning till denna trycktes 1875. Härigenom lade Törnebohm den fasta grunden till alla följande undersökningar över Persbergstrakten och tack vare hans arbeten kom Persberg att inta en framskjuten plats i de livliga malmgeologiska diskussioner, som började på 1890-talet och sedan fortsatte i över 30 år. Ett annat arbete var ”Karta öfver berggrunden inom Filipstads bergslag”.
