Påskafton 2004. Den nya motorcykeln skulle köras in, vädret var fint och soligt om än lite kallt och blåsigt, våren var i antågande. Vad göra? Tja, man kan ju alltid ta en liten mc-tur neråt de för länge sedan nedlagda järnbruken vid Asphyttan, Bjurbäcken/Åminnefors och Lundsberg (Matlången).

Asphyttan
Jag startade vid 15-tiden på eftermiddagen, men var först tvungen att åka till OK/Q8 i Filipstad och tanka lite, det går ju bara 10 liter i tanken, så här gäller det att fylla på när man kan. Efter det tog jag en sväng igenom staden, men där hände inte så mycket. Så jag riktade in strålkastaren söderut och tog den gamla fina vägen över Liksta och Gränäset ned till Asphyttan 1 mil söderut. Där stannade jag motorcykeln vid bron där den vårrusiga forsen vräkte sig över klipphällarna. Här låg en gång ett av Värmlands viktigaste bruk som under delar av 1500-talet också var ett kronobruk. Det är svårt att tänka sig att det myllrade av liv här en gång i tiden. Hyttan i Asphyttan är känd sedan 1540 och trots ett ganska långt avstånd till gruvorna i Persberg, där mesta malmen togs ifrån, var läget relativt fördelaktigt, då sjön Daglösen sträcker sig från Filipstad ned till Daglösen station, och sedan genom Asphytteälven ned till själva Asphyttan. På vintern var detta alldeles utmärkt, då man kunde dra malmen med släde och häst hela vägen från Filipstad på isen över sjöarna utan besvärliga höjdskillnader.

Medelstor hytta
År 1540 fanns följande bergsmän vid Asphyttan: Börger, Iver Jönsson, Unge Jöns och Jon Darre. Dessutom skattade ”En kyrkiedel som lyd Väshärad” (en del i Asphyttan hade lytt under Väse kyrka) för 90 osmundar. Sammanlagt skattade Asphyttan 1540 för 510 osmundar, vilket gjorde den till en medelstor hytta av de 15 som då var i drift i Värmland. Redan 20 år senare hade dock produktionen ökat så pass att hyttan låg bland de främsta i Värmland.

Kronobruk
På hösten 1545 står troligen Asphytte hammarsmedja klar, då Gustav Vasa (1496–1560) i ett brev till ståthållaren i Stockholm klagar över att han har för få hammarsmeder, så att hamrarna både i Värmland och Åkerbo (Västmanland) står öde. Smedjan byggdes upp av den tyske smeden Markus Klingenstein, som vanligen kallades för Markus Hammarsmed. Han blev senare konungens tillsyningsman över kronans alla hammarbruk. Asphyttan blev nu den värmländska bergslagens centralort. Ett exempel på detta är att konungens fogde på Asphyttan hade uppbörd (offentlig inkassering av t. ex. skatt) och befallning över hela Värmlandsberg (det vi idag kallar Filipstads Bergslag), och Asphyttan hade därför under en stor del av 1500-talet varit östra Värmlands industriella och administrativa centrum. I början av1570-talet gjordes i hyttan gjutningar under ledning av tysken Jost Müncker. Om man också lägger till att i hammarsmedjan under 1560- och 1570-talen tillverkade åtskilliga redskap och verktyg av järn, så är det tydligt att Asphyttan ägt inte bara den första stångjärnssmedjan i Värmland, utan också det första gjuteriet och manufakturverket. Det mesta av brukets produkter vid den här tiden forslades till kungliga slott eller varuhus i andra delar av landet. År 1565 skickades till exempel ett större parti osmundjärn till Stockholms slotts varuhus, påföljande år sändes stångjärn och skeppsbultar till Varbergs slott, stångjärn till Arboga faktori med mera.

Bruket utarrenderas
Redan 1572 utarrenderades dock företaget till enskild drift och därmed gick bruksrörelsen vid Asphyttan snabbt tillbaka. Neder- ländaren Willem van Wijck skötte nu driften under de kommande fyra åren. Wijck var anställd av hertigen som ett slags generaldirektör för de svenska bergverken. Hertigen övertog dock ganska omgående bruket och drev det för egen räkning under två år. År 1575 flyttade den siste fogden på Asphyttan till det nya bruket Bro (Kristinehamn). Under de närmast påföljande åren brukades hammaren för hertigens behov, under det att hyttan blivit lagd under skatt och alltså var i enskild ägo.

Kronobruket upphör
I början av 1600-talet lät hertig Karl lägga hammaren under skatt men enligt uppgift i 1609 års räkenskaper för Kroppa låg Asphytte hammare öde detta år, men den byggdes åter upp 1613 och utarrenderades under några år. Redan på 1620-talet upphörde all stångjärnstillverkning vid Asphyttan. När Kroppa kronobruk utarrenderades 1622 blev hammaren i Asphyttan inbegripen i denna affär. Den bortskänktes 1651 av drottning Kristina till häradsfogden Olof Olofsson ”som ersättning för dess faders i gamla tider av ödemarken upptagna Kytthytte masugn”. I och med detta slutar historien om Asphyttan som kronobruk.

Linderoth köper in sig
Verksamheten vid bruket fortsatte dock. År 1668 köptes halva hammaren av Elias Larsson Linderoth och kom därigenom att senare förenas med Kroppabruken. Släkten Linderoth var ofta intressenter i industriföretag i östra Värmland under 1600- och 1700-talen och efter Elias Linderoths död 1691 adlades släkten och stavningen ändrades då till Linroth av någon anledning. År 1670 ägde de båda hamrarna två härdar, och Asphyttan bestod nu av en masugn och fyra stångjärnshärdar. På grund av den stora skogsförbrukningen tvingades dock bergsmanshammaren med sina två härdar läggas ned år 1689. Linderoth kunde för kronohammarens vidkommande uppvisa tillräckligt stora skogstillgångar för drivandet av sin härd, medan den andra härden utdömdes. Efter 1689 bestod Asphyttan således av en hytta och en hammare med en härd. Kronohammaren gick dock sitt öde till mötes år 1728 då den flyttades till Bjurbäcken, som också ägdes av släkten Linroth. En viss koncentration av driften vid släktens tre bruk (man ägde även Åminnefors strax norr om Bjurbäcken) visade sig här vara fördelaktig. Nu fanns således endast hyttan kvar av järnindustrin i Asphyttan men verksamheten där fortsatte under ganska lång tid, nämligen fram till år 1845, då den blåstes för sista gången. På 1920-talet fanns vid Asphyttan endast en kvarn och en bristfällig såg, men när dessa lades ned har vi inte lyckats reda ut.

Obetydliga rester
Nåväl, tillbaks till 2004. Efter en snabb rundvandring på området kan man konstatera att några rester av hyttan eller hammarsmedjorna vid Asphyttan finns knappt. I sådana fall är de mikroskopiska. Några stenfundament finns dock kvar i den västra forsen, men om det är från hyttans verksamhet låter jag vara osagt. Men det är i varje fall vackert vid de under våren ganska strida forsarna, där vattnet slänger sig över en brant klipphäll. Efter lite filosoferande sadlade jag åter Suzukin och åkte bara efter några meter över slussen och Bergslagskanalen, en annan mäktig påminnelse av järnhanteringens epok i Filipstads Bergslag. Men det var inte kanalen som var målet denna gång, utan jag fortsatte mot Bjurbäcken/Åminnefors.

Åminnefors
Jag fortsatte således med min 400-kubikare ytterligare några km söderut, och strax söder om Asphyttan körde jag förbi skylten ”Storfors kommun”, och härifrån är det bara ca en km till det gamla bruket Åminnefors som ligger i Bjurbäcksälven, vilken rinner från sjön Aspen 123 m.ö.h. till Storlungen 112 m.ö.h. De gamla resterna av bruket ligger på väster sida nere vid älven, strax innan man kommer till Bjurbäckens by. En liten parkering och en informationsskylt finns här, och när du kommit in i en vacker allé längs den gamla landsvägen så är det dags att stanna och svänga till höger om du kommer från Filipstadshållet.

Imponerande stengrunder
Jag parkerade motorcykeln på parkeringsplatsen och gick ned mot älven. Omedelbart till höger, en bit innan man kommer ned till älven, finns en stor och hög, kvadratisk stenmur, som troligen har varit kolhus. Den verkar ha haft ganska stora dimensioner och arean är gissningsvis 6 x 25 m. Sedan gick jag ned till älven och kikade på de stora stenfundament som finns kvar efter smedjan, eller om det kan vara dammen, vilka också är ganska imponerande. Stora järnbeslag för att låsa fast stenarna med varandra fanns kvar på vissa ställen. Någon hade också lagt upp gamla järnbitar på en sten, troligen rester från smedjans tillverkning. Här kan man verkligen bli nostalgisk! Lämningarna är inte obetydliga, utan det märks väl att här har det varit en sjudande verksamhet en gång i tiden.

Kort historik
Vid Åminnefors anlades omkring år 1630 en hammarsmedja, sannolikt av några närboende jordbrukare. Hammaren priviligierades 1642 för masmästarna Paul Hermansson vid Kroppa och Hans Fredriksson vid Asphyttan. År 1677 förstördes hammaren av vårfloden men byggdes senare upp igen. På 1680-talet ägde släkten Linderoth större delen av ”Bjurbäcksbruken”. År 1800 uppfördes en ny smedja med en hammare och två härdar. I mitten på 1840-talet blev lancashiremetoden införd och 1847 nedlades tysksmidet. Åminnefors blev nu en smältsmedja med två lancashirehärdar, en mumblings- hammare (tung och långsam) och en stångjärnshammare (lätt och snabb). 1860 genomgick Åminnefors smältsmedja en grundlig ombyggnad med nya smälthärdar och kolhusen om- och tillbyggdes. En tredje hammare och blåsmaskin tillkom 1865. En 140 m lång rallbana byggdes också 1866 för att underlätta transporten av smältstycken till Bjurbäcken. År 1876 inrymdes en fjärde härd i smältsmedjan och ytterligare ett kolhus uppfördes. Smedjan lades slutligen ned 1890, en följd av tillverkningen av götmetall vid Nykroppa och att bruket saknade järnvägsförbindelse. I väntan på bättre tider fick anläggningarna vid Åminnefors stå orörda, men efter några år blev de nedrivna och redskap, härdar och hammare blev nedskrotat. Jag vände åter stegen mot vägen, och tyckte mig höra dunkandet från den tunga mumblingshammaren i bakgrunden.

Lundsberg/Matlångens bruk
Jag tog nu motorcykeln och drog vidare söderut. Jag hoppade över Bjurbäcken nu och åkte istället ned till Lundsberg där jag vände. Även vid Lundsberg, som numer troligen är mest känt för sin internatskola, där bland annat prins Carl Philip och f.d. disponenten för Lesjöfors bruk, Gerard De Geer gått, fanns en gång ett litet bruk. Stångjärns- smedjan anlades omkring år 1630 och kallades för Matlång. Den var i drift fram till 1861 och senare på smedjans plats uppfördes en kvarn och en såg, som användes åtminstone under 1920-talet. På sommaren finns här sedan 1993 konstsmeden Örjan Holm som bland annat gör ljusstakar och allt annat möjligt. Se dock upp för den stora järndraken i utställningslokalen! Ett litet café finns också. Väl värt ett besök. Allt var dock stängt här nu, så jag vände hemåt och tog sikte på Bjurbäcken istället.

Bjurbäcken
Vid Lungsund åkte jag åter förbi den vackra träkyrkan, och på bron (numer enkelriktad) över Bergslagskanalen, blev jag åter påmind om gruvornas och brukens betydelse för östra Värmland. Under mig hade tusentals pråmar, lastade med malm, tackjärn, mat m.m. färdats under åren. Med lite fantasi kunde jag se dem försvinna i soldiset över sjön Öjevettern. När jag slutat dagdrömma, hittade jag gashandtaget igen, för att klämma den mil som var kvar till Bjurbäcken.

Konstutställning
När jag kom fram till Bjurbäcken, så visade det sig att det var konstutställning där. Det var Reijo Haajanen som visade och sålde sina akvareller. En del av dem var väldigt fina, men någon affär blev det inte, då syftet med min resa var något helt annat än att köpa konst. Reijos tavlor var uppsatta i den s.k. smedjan. Här låg när bruket var i drift en räcksmedja, men den gjordes senare om till klensmedja, där man tillverkade verktyg och dylikt för jordbrukets behov. Den användes på 1920-talet och troligen även senare. Jag fotograferade av härden inuti klensmedjan. Flera gamla verktyg hänger ovanför härden. I dörrkarmen till smedjan finns också vad som verkar vara gamla järnstämplar intryckta i träet.

Hyttan byggs
Redan år 1602 anlades en stångjärnshammare vid Bjurbäcken. Omkring 1610 byggdes också hyttan, en av dess delägare var den från Nykroppa bekante dragsmeden Gago. Redan efter något år byggdes ytterligare en hammare, senare kallad den östra. Denna byggdes som en knipphammare, sannolikt för att förädla det vid den västra smedjan framställda stångjärnet. När halvparten av den östra smedjan 1626 såldes till Olof Hammarsmed på Asphyttan, byggde han emellertid om knipphammaren till en stångjärnshammare.
Uppkomsten av en järnindustri vid Bjurbäcken har nära samband med bruksdriften vid de närbelägna kronobruken, genom att flera av dess anläggare tidigare hade sin verksamhet vid Asphyttan eller Nykroppa.

Lönsamt stångjärn
År 1680 hade större delen av Bjurbäcksbruken kommit i den Linrothska släktens ägo och tillverkningen uppgavs kunna stiga till 600 à 700 skeppund (ca 110 ton) vid vardera hammaren. Driften i hyttan var dock tidvis obetydlig, då ägarna fann det mer lönande att smida stångjärn. Det var god tillgång på tackjärn vid den här tiden och prisskillnaden mellan tack- och stångjärn var betydande, vilket förklarar detta beteende. 1754 fick man vid Bjurbäcken tillstånd att bygga en stjärthammare med vattenhjul för diverse husbehovssmide. Detta privilegium blev 1796 utvidgat, så att bruket även tilläts att förädla 100 skeppund (ca 17 ton) av det egna stångjärnet till spik, hästskor, söm, band- och bultjärn mot det att 25 skeppund av stångjärnssmidet inställdes. Det kan också nämnas, att den vackra stenbron vid hyttan, med sina två valv, byggdes år 1793 av bygg- mästaren Jacob Månsson från Godegård (nordvästra Östergötland).

Hyttan läggs ned
Året efter Storfors Bolag övertagande av bruket 1840 blåstes hyttan vid Bjurbäcken för sista gången, men däremot fortsatte smidet vid bruket ännu under ganska många år. Lancashiremetoden infördes vid bruket i mitten av 1840-talet och smedjan vid Åminnefors blev då inrättad som smältsmedja, medan en räcksmedja byggdes vid själva Bjurbäcken. Verksamheten fortsatte nu fram till 1890 då också, som tidigare nämnts, driften vid Åminnefors upphörde. I och med detta upphörde järnhanteringen för gott vid Bjurbäckens bruk. År 1918 förvärvade Uddeholmsbolaget aktierna i Storfors Bruks AB och blev därmed ägare till bruket, vars verksamhet då huvudsakligen bestod av ett relativt omfattande jordbruk. Numer är troligen jordbruket privatägt.

Läget idag
Idag finns en del rester kvar från Bjurbäckens storhetstid. Väster om masugnsruinen ligger fyra flyglar byggda av sten, de tillhörde den gamla herrgården i trä, som tyvärr brann ner 1968. Den åter- uppbyggdes aldrig. En av flyglarna används idag som privatbostad. Flyglarna byggdes på 1790-talet av den dåvarande ägarinnan av bruket, Sara Cajsa Löwenhielm (född Linroth). Herrgårdens ålder är okänd, men åldern på en tillvaratagen tapet har daterats till sent 1600-tal. Förutom masugnsruinen och den tidigare nämnda vackra stenbron finns också en kvarn kvar i östra delen av östra forsen. I kvarnen arbetade mjölnaren Axel Sundström från 1923–62, då kvarnen lades ned. Kvarnen fanns troligen redan på 1600-talet. År 1916 övergick man från vattenhjulsdrift till turbindrift och det var Axels far som anordnade detta. Kvarnen arrenderades först av Uddeholm, men på 1950-talet köpte Axel kvarnen och det bostadshus där han och hans familj bodde. Efter det sista besöket för dagen vad denna ”bruksrunda” beträffar, så vände jag kosan hemåt. Allt gick bra och motorn spann som en katt, det mest dramatiska som hände på hemvägen var att jag strax innan Likstabacken mötte min arbetskamrat Odd Lindgren med fru, vilka kom körande i sin gamla Volvo.

Bakom styret på sin nya järnhäst,
J. Kruse

Bilder från de ställen som Jan besökte under sin påsktur finns att beskåda i ett bildgalleri.

Se bildgalleri...