På vintern 1911 praktiserade jag under tre månader som hjälpsmält- are vid martinverket i Hällefors. Några iakttagelser och minnen från denna tid kan möjligen ha sitt intresse för dem som i vår tid syssla med järnets framställning. Detta ej blott ur teknisk utan även social och politisk synpunkt.

Martinugnar
Vid Hällefors fanns på den tiden två sura martinugnar om vardera 10 ton. De chargerades med tackjärn från Sävenfors och Sikfors - numera nedlagda - malm från Sirsjöbergs gruva - också nedlagd - samt eget skrot. Köpskrot förekom endast i undantagsfall. Gasge- neratorerna eldades med ved och stenkol fast med tyngdpunkten på ved. Det arbetades i två skift, varvid varje skift gjorde sin charge färdig. Vid tappningarna var dock båda skiften närvarande, varför arbetstiden i genomsnitt blev cirka 14 timmar per dygn. En söndag i månaden var ledig, och vid stora helger slogs också ugnarna igen. Någon semest- er var det aldrig tal om. Det ankom på hjälpsmältaren eller smältar- drängen - min befattning - att väcka pågående lag, så att de kunde infinna sig till tappningen i tid. Det var ett ganska påkostande arbete under mörka vinternätter - någon gatubelysning fanns inte - att springa omkring och väcka det andra laget. Som regel var dock ved- erbörande lättväckta, och en svag knackning på fönsterrutan var tillräcklig.

Chargeringen
Arbetslaget vid martinugnen bestod av smältare, hjälpsmältare och generatorskötare på framsidan samt skänkmakare och två kokill- resare på baksidan. Härtill kom personal för framfraktning av tackjärn, skrot, malm, stenkol och ved samt bortfrakt av slagg och göt. Dessa arbetade dock endast i dagskift. Chargeringen skedde endast för hand, det vill säga smältaren skjutsade in tackjärnet och skrotet på en spade. Det ankom hjälpsmältaren att lägga upp materialet på spaden, och det var ett tungt arbete. Chargetiderna varierade mellan 10 timmar - sällan kortare - och 20. Den senare chargetiden var vanlig när ugnskampanjerna led mot sitt slut. Det säger sig självt att man under dessa långa chargetider hade mycket tid till vila och även sömn. Det var endast smältaren som hela tiden måste vara på alerten.

Diskussioner
Under dessa vilotider diskuterades mycket och tankar utbyttes om dagens och tidens aktuella problem. Något som ej alls förekom under dessa meningsutbyten var idrott. Vid den tiden fanns inga serier, vare sig i fotboll eller bandy. Det senare spelet var helt okänt, under det man då och då hörde talas om fotboll. Svallvågorna efter storstrejken 1909 förmärktes då ännu. Den var ett bittert nederlag för arbetarna, kanske inte minst därför att solidariteten ännu ej vuxit sig stark nog för att uthärda en lång konflikts svåra påfrestningar. Några hade börjat arbeta innan konflikten avblåsts, och de betraktades som svartfötter eller gulingar. I stort sett måste man dock säga, att svenska järnbruksarbetare ej är långsinta, och de personliga motsättningarna efter storstrejken försvann ganska snart.

Politik
Det politiska intresset bland den tidens arbetare vid Hällefors var svagt. Ganska naturligt förresten med tanke på den långa arbetstiden, som knappast gav dem tid att syssla med eller tänka på annat än dagens lekamliga problem. En instinktiv känsla av nödvändigheten att hålla samman fanns dock, och det var den fasta grunden för komm- ande segrar på de fackliga och politiska vädjobanorna.

Familjeplanering
En gång under denna tid besökte Hinke Berggren Hällefors. Han skulle hålla föredrag om ett brännbart ämne, nämligen barnbegräns- ning. Många, framför allt överheten men även en hel del arbetare, var chockade över detta ämne. Hinke fick ej ens hålla till på Folkets Hus utan fick ha sitt möte på landsvägen, där polis noggrant bevakade ej blott att landsvägen hölls fri utan även att han ej utbredde några revolutionerande eller omoraliska läror. Ganska mycket folk mötte upp, framför allt ungdomar. Med uppspärrade ögon lyssnade de till hans nya lära - familjeplanering. De äldre gick chockade och mycket kritiska från mötet. Den förkättrade Hinke var onekligen före sin tid. Att Hinkes möte ej förlades till Folkets Hus berodde ej blott på att några i ledningen var kritiska mot hans läror utan även på att Folkets Hus låg så långt från samhället. Det låg nämligen i Hammarn, nästan en halv mil från Hällefors. Det var av samma anledning som Folkets Hus i Lesjöfors till en början låg i Villastaden. Företagsledningarna vågade i början av detta sekel ej upplåta mark till sådana revolutionerande och upproriska institutioner som Folkets Hus föreningar! Ja, tiderna har förvisso förändrats under så kort tid som en generationsväxling.

Luffare
En företeelse, som numera är helt försvunnen, florerade på den tiden livligt i Hällefors, nämligen luffarinstitutionen. Det var inte många nätter under vintern som inte martinverket fick tillfälliga logerare, vilka sökte sig till den sköna värmen intill ugnarna. De var som regel osnygga, inbundna och ordkarga. Meningsutbyten mellan dem och personalen var ringa, och de betraktades ej alltid med blida ögon, fastän de sällan bemöttes illa eller kördes ut. Ibland spelade man dem dock en del ofarliga spratt. Om de lagt sig att sova intill tapp- ningsrännan väckte man dem inte alltid vid utslag. När järnet kom forsande med kaskader av gnistor fick de ett bryskt uppvaknande och rusade ut i natten utan att säga ett ord. Säkerligen hade de en känsla av att de hamnat i helvetet och sökte fly därifrån. Samma var nog förhållandet när man mer handgripligt avhyste enstaka logerare, som var alltför osnygga. De låg ofta på en häll invid ugnsväggen, som var lätt att lyfta upp. Ett effektivt sätt att bli av med dem var att breda ut en presenning framför hällen och sedan "lätta" sakta på densamma, så att "gästen" rullade ned över presenningen. Man vek sedan ihop presenningen och förpassade innehållet ut ur verket. Det blev aldrig några protester, utan vederbörande luffade utan vidare i väg, denna gång i känslan av att ha varit i ett kallt helvete. I legendens form har det talats om liknande förfaringssätt vid Dalkarlsjöhyttans masugn, fast man där avstjälpt sin börda i Hjulbäcken.

Lesjöfors
När jag tio år senare kom till Lesjöfors var förhållandena där ännu ungefär desamma som vid Hällefors år 1911. Även där fanns en 10-tons sur martinugn, som drevs med två skift och "väckning" i sam- band med utslagen. Många minnen bevarar jag från denna tid, men de får anstå till en senare artikel. Just då började dock den nya tiden att bryta in. Åtta timmars arbetsdag, söndagsledighet och semester var på väg att bliva realiteter, för att inte tala om den ökade trygghet som vår sociala lagstiftning steg efter steg skapade åt dem som bygga och bo i vårt land.

Gerhard De Geer