Under vintern 1910 arbetade jag under tre månader vid Sirsjöbergets gruva i Västmanland. Arbetet ingick som led i den praktik som erfordrades för att vinna tillträde vid Tekniska Högskolan. Gruvan tillhörde Helleforsbolaget och låg alldeles intill Bergslagsbanan mellan Sikfors och Bredsjö stationer. Sedan många år är den numera nedlagd och endast ruinerna efter laven samt en mäktig pyramid av varp som reser sig trotsigt mot höjden bär vittne om gången tids gruvdrift. Under många decenier utgjorde emellertid malmen från Sirsjöbergets gruva den egentliga grunden för Hellefors produktion av kvalitetsstål. Malmen var av hög klass, en kalkhaltig skarnmalm med endast några tusendels procent fosfor.

Malmen uppträder, som så många andra malmer i Bergslagen, i mindre, långsträckta och synnerligen oregelbundna körtlar eller linser. Det var ett verkligt dektektivarbete ur geologisk och gruvteknisk synpunkt att planlägga undersöknings- och brytningsarbetena. Starka veckningar i den omgivande berggrunden, talrika skölar och gångar av eruptiva bergarter kullkastade ofta uppgjorda planer och beräkningar. Överraskningarna var ej alltid av negativ art, utan malmen kunde i bland svälla ut till den dubbla bredden mot den förutsedda och innehålla stora partier prima styckemalm med 55-60 % järn. Annars utgjordes malmen övervägande av anrikningsmalm som förädlades i ett anrikningsverk invid Sikfors masugn.

Sirsjöberget var sålunda en både intressant och instruktiv gruva för studier och arbete och stimulerade i hög grad mitt intressen för gruvdrift. Under den tid jag vistades vid Sirsjöberg var Arvid Reuterskiöld chef för Hellefors, Alarik gruvingenjör och Nilsson fogde vid gruvan. Gruvfogdebostaden ligger på höjdsluttningen strax ovanför gruvlaven, omgiven av stora vitstammiga björkar och med en fager utsikt över den nedanför liggande Sirsjön. Jag inackorderade mig hos Nilsson och vi blev med tiden mycket goda vänner. Mitt arbete vid gruvan började under dystra auspicier, vilka redan från början ingav mig djup respekt för gruvarbeter och dess faror.

Strax före min ankomst hade ett ras inträffat i gruvan som kostat två arbetare livet. Stark förstämnig härskade bland de anställda med en underton av bitterhet gentemot bergmästaren och företagsledningen som närmast hade ansvar för säkerheten i gruvan. Nere vid gruvans botten fanns ett stort arbetsrum efter tidigare uttagen malm. Man stod just i begrepp att överge arbetsplatsen och skulle endast lasta upp en del malm som lösskjutits från liggväggens understa del. Tre arbetare var sysselsatta härmed och lastade upp malmen under skenet av sina karbidlyktor som de ställt bredvid sig på gruvgolvet. Plötsligt så tyckte de sig höra ett strilande ljud från de mörka tomrummen ovanför sig. Det lät som om vatten eller grus började rinna i strida strömmar utför bergväggen. Skenet från karbidlamporna kunde endast skingra mörkret några tiotal meter upp och det mystiska ljudet kom från det mörka rummet ännu högre upp. Så helt plötsligt får de se att hela liggväggen är i rörelse. Den kommer helt enkelt glidande emot dem samtidigt som den upplöser sig i en fors av stenar och block.

Arbetarna rusade mot en ortsmynning i väggen mitt emot. Lamporna släcktes av det nedrasande berget och ett ogenomträngligt mörker härskade i arbetsrummet. Endast en man hann fram till orten. De övriga två begravdes under raset, vilket dock till all lycka stannade strax före ortmynningen. I annat fall hade även den tredjes öde varit beseglat då orten saknade utgång åt annat håll. Han hade blivit levande begravd i sin igenmurade ort då möjligheterna att komma till hans undsättning i tid hade varit mycket begränsade. Som det var nu så uppfattade man genast uppe i dagen att en katastrof inträffat. Marken skakade och ett mullrande dån hördes nedifrån gruvan. Försiktigt sökte man sig ned till olycksplatsen och nådde kontakt med den räddade arbetaren inne i orten. Innan man kunde börja med räddningsarbetet måste en noggrann undersökning genomföras för att utröna rasets orsaker och konstatera att icke risk förfanns för ytterligare ras. Det visade sig härvid att raset förorsakats av en hittills okänd sköl d.v.s. släppa eller sprickbildning i berggrunden. Denna hade gått ett tiotal meter innanför och ungefär paralellt med liggväggen. Efter denna sköl hade bergmassorna kommit i glidning, vilket resulterat i det fruktansvärda raset. Sedan det visade sig att risk för ytterligare ras inte förelåg kunde det tragiska arbetet med att få fram de begravda arbetarna påbörjas. Den ene var lätt att finna, då hans båda händer stack fram under raskanten. Den andre däremot låg långt inne och det krävdes mycken möda innan man fick fram honom. Båda hade givetvis ljutit en ögonblicklig död och var fruktansvärt lemlästade.

Det var under intrycket av denna dystra händelse jag började mitt arbete vid gruvan. Från början fick jag sålunda en stark känsla av gruvarbetets faror. Avskräckt blev jag emellertid icke, utan tvärtom erövrade mig gruvan från första dagen med storm. Jag hade tidigare varit mycket intresserad av mitt arbete vid masugnar, martinverk och valsverk, men det stod inte att jämföra med sökandet efter järnhanteringens grundläggande råvara i bergens innandömen. De mörka djupen, de slippriga stenväggarna, de mullrande dynamit- åskorna, den stålgrå malmens gnistrande i ortgaveln, karbid- lampornas grella sken i stora arbetsrum, allt hade en förtrollande tjuskraft.

Jag fick börja mitt arbete som borrare uppe i magasinbrytningens arbetsrum. Efter ett par veckors lärlingstid fick jag en egen maskin och jag kände mig mäkta stolt när jag fick den uppmonterad uppe under magasinets tak. Sedan gällde det att driva in långa "liggare", horisontella borrhål medelst vilka taket undan för undan sköts ned. När skiftet var slut laddades hålen med dynamit, tändhattar och stubintråd. Innan de senare tändes stuvades maskiner och redskap undan i en skyddad vrå så att de icke skulle skadas eller överösas med berg. Ofta skulle ända upp till 50 skott tändas och det var en spännande uppgift som jag sällan försummade att deltaga i. När alla skotten var tända gav man sig fortast möjligt iväg genom stigschaktet och stannade sedan i skydd av en ortkrök för att kontrollera sprängningens resultat. Man hörde varje skott två gånger, en skarp knäpp I berget som kom först och härefter kom en dov rullande detonation längs orten. Ljudet gick nämnligen fortare genom berget än genom schakt och orter. Det var efter knäpparna i berget man höll räkningen, då detonationerna genom orten ofta flöt in i varandra.

Då den första detonationen kom släcktes alla lamporna av luftdraget så att man alltid fick utföra räkningen i mörkret. Det var av vikt att kontrollera om alla skotten gick eller ej. I det senare fallet måste en viss försiktighet iaktagas, då det kunde innebära att att dynamit- laddningen låg kvar utan att ha exploderat. Ofta sträckte sig genom exempelvis sprickbildning i berget att skotts verkan längre än beräknat, så att ett eller ett par dynamitladdningar rycktes lös innan de hunnit antändas av sin egen stubintråd. Dynamiten kom härvid att lägga sina farliga laddningar i skutor eller block som skjutits ned från taket. Om man sedan med en handmaskin borrade dylika block för att få dem sönderskjutna så kunde det hända att borrskäret träffade på en laddning och en olycka låg nära till hands. Faktiskt hände det en gång när jag var vid Sirsjöberget att en arbetare borrade i ett stort block som stängt tappningsluckan för ett magasin. Borret skar in i en gammal laddning som legat där i två år och en våldsam explotion ägde rum. Som genom ett under undkom mannen utan andra blessyrer än några smärre skärsår srån kringflygande stenflisor.

Ehuru jag självfallet icke uppnådde någon större skicklighet som borrare kom jag ganska snabbt in i arbetsrutinen. Särskilt gällde detta vandringen upp och ned ur gruvan. Någon personalhiss fanns icke utan man fick gå stegvägen och då gruvan var 180 m djup var detta ganska påfrestande. Schaktet var icke lodrätt utan hade ett knä på mitten. Uppfordringen av malm och berg skedde genom fritt hängande tunnor som passerade schaktets knä efter en slangång som slutade med en s.k. "konis", ett stort roterande trähjul. Färden med tunnan var därför ganska halsbrytande och strängt förbjuden. Detta hindrade dock icke att jag då och då gjorde den varvid en eller ett två gruvarbetare med fast handgrepp kring uppfordringslinan stod på kanten av tunnan och med ena foten tog emot eller mildrade tunnans törnar mot slangång och trähjul.Gruvarbetet försiggick alltid i träskor vilka man tycker borde vara hindersamma för att icke säga farliga vid gång längs de hala stegvägarna. Själv klättrade jag emellertid efter kort tid fullkomligt obesvärat i stegarna på träskor och svängde nonchalant karbidlampan i den andra handen. Det var givetvis mörkret som möjliggjorde detta. Tänk bara om man klättrat uppför två på varandra ställda torn av Riddarholmskyrkans klass! Då hade man nog använt båda händerna och varit rädd för träskorna.

En gång inträffade emellertid en fatal händelse på väg upp från gruvan. Jag fick plötsligt under skiftet en våldsam huvudvärk. Arbet- arna förklarade att den berodde på nitroglycerinlukt från föregående sprängningar. Var man ovan hände detta ibland och de rådde mig att avbryta arbetet och gå upp i dagen. Så gjorde jag även, men då jag kommit något mer än en tredjedel av vägen slog min karbidlykta i en stegpinne så att den slocknade. För en gruvkarl är det fullkomligt oförlåtligt att inte alltid vara utrustad med tändstickor. Detta brott hade jag mig emellertid gjort mig skyldig till vid detta tillfälle. Där stod jag nu mitt I mörkret och mitt på en stege. Stegarna är vanligen 5-6 meter höga och på plattformar växlar man över från en stege till en annan. När schaktet är oregelbundet som det var i detta fall slingrar sig stegvägen på bästa sätt efter väggarna och går ofta i en spiral ned genom schaktet. Jag gick försiktigt upp till nästa plattform, kände med händerna över bräderna och satte mig ned för att begrunda min situation. Det var fullkomligt beckmörkt och ej den minsta ljusstrimma kon ned genom schaktet. Jag hade tre alternativ att välja på: att sitta kvar på min plattform och vänta tills mina arbetskamrater om fyra timmar skulle komma upp samma väg, att försiktigt söka gå tillbaka till botten och slutligen att fortsätta färden uppåt. Jag valde det sista alternativet, ehuru det mest riskabla. När man kom till en plattform gällde det att klara ut var nästa steg tog vid. Inga räcken av något slag fanns och det minsta felsteg betydde en säker död. Det är emellertid fantastiskt vad känslan skärpes i en dylik situation - det blev lättare än jag trodde att komma upp.

En flitig besökare vid Sirsjöberg var brukspatron Arvid Reuterskiöld. Han var utomordentligt intresserad av gruvor, ett intresse som nog kostade Helleforsbolaget vackra slantar. Han utsattes en gång för ett allvarligt olyckstillbud i Sirsjöberg, vilket på ett hår när kostade honom livet. En schaktsänkning pågick som han ville inspektera. Den nedersta stegen vid dylika tillfällen brukar bestå av grova stockar med stegpinnar av järn i stället för bräder. Stegar av detta slag var nämligen icke så känsliga för kringflygande stenar som vanliga stegar. Reuterskiöls steg ned för en dylik timmerstege och hade ännu 10-8 steg kvar till schaktbotten, då en stegpinne lossnade och han föll med sina över 100 kg handlöst ned på schaktbotten. Han tog emot sig med höger armbåge som allvarligr stukades men i övrigt led han inga skador. Såtillvida blev han dock invalid som hann icke kunde böja höger armbågsled. Invaliditeten var så mycket mer allvarlig som han förut var enögd. Trotts dessa två lyten körde han dock bil med brio. Han hade en av Örebro läns få bilar på den tiden, en stor öppen Fiat. Även efter denna olyckshändelse gick han flera gånger ned den 180 m djupa stegvägen I Sirsjöberget. Det var viljestyrka och energi.

Det var emellertid icke blott arbetet nere i gruvan som gjorde min vistelse vid Sirsjöberg fascinerande. Lika intressant var det att studera gruvkartor och magnetiska mätningar för det fortsatta undersök- ningsarbetet. Det var gruvarbetets strategi och taktik som lades upp med god fältherreblick. Gruvfogde Nilsson och jag satt om kvällarna ofta lutade över kartorna för att göra upp våra fälttågsplaner. Det gällde framför allt ortdrivningar för sökande efter nya malmer. På den tiden hade inte diamantborrningsmetoderna som gav snabba resultat slagit igenom. Den verkliga fältherren som skulle sanktionera våra förslag innan de fick utföras var ingenjör Alarik som bodde i Sikfors. Nilsson hade en ganska låg uppfattning om Alariks fältherre- egenskaper, som jag till en början delade. Sedan jag emellertid fick förrmånen att få en detaljerad redogörelse även över de stora sammanhangen och geologiska problem av Alarik kom jag nog till den uppfattningen att Nilssons bedömningar som regel var ganska dilettantmässiga och mer grundade på intuition än kunskap. Det hindrade emellertid icke att vi hade mycket trevligt tillsammans såväl i som utom arbetet.

Nilsson var en utpräglad friluftsmänniska som älskade vandringar i skog och mark. Vi gjorde också många dylika tillsammans, ofta kombinerade med sjukbesök eller letande efter malmer. Nilsson var nämligen också kvasiläkare och slagruteman. Själv trodde jag icke då och tror alltjämt icke på slagrutans magiska kraft, men Nilsson förbryllade mig onekligen då och då. På den tiden hade jag en svensk tiokrona i guld. Sådana kunde man enligt sedlarnas påskrift lösa i obegränsat antal i Sveriges Riksbank. Nilsson bad mig en gång att gömma detta mynt på gruvbacken, varefter han med slagrutans hjälp skulle ta reda på gömstället. Jag grävde ned myntet i marken ca femtio meter från gruvfogdebostaden och det tog inte Nilsson mer än 10 minuter att finna myntet. Han gick sick-sack över platsen och efter falskt alarm ett par gånger pekade vidjekvisten definitivt nedåt över myntet som han också plockade fram.

Med detta mynt hade jag också en annan upplevelse som jag vill rädda från glömskan. En dag skulle jag fara med tåg från Sikfors till Hellefors och pressenterade mitt guldmynt - den enda slant jag hade på mig - som betalning i biljettluckan. En dylik tingest hade man aldrig skådat förut i Sikfors. Expiditen och stationsmästaren hade en allvarlig överläggning med varandra. Resultatet blev att man inte kunde mottaga okända mynt som betalning, men jag fick i stället köpa en biljett på kredit, vilken senare skulle betalas med ordentliga pengar.

Våra forskningar ute i markerna efter nya malmer med hjälp av slagrutan gav i allmänhet ganska klent resultat. Ett litet drag kände vi några kilometer öster om Sirsjöberget, men det var så svagt att Nilsson ansåg att det ej kunde vara fråga om annat än en helt obetydlig malmanvisning. Men så en dag fick vi stornapp. Vi gick över isen på lilla Sirsjön som ligger invid järnvägen ett par kilometer väster om Sirsjöbergets gruva. Slagrutan var med och Nilsson fick långt och markerat starkt drag ungeför 100 m från sjöns norra strand. Det märkliga var att även jag fick utslag när jag gick med vidjekvisten över isen. Skulle alltså även jag besitta slagrutans magiska kraft ! Ett par dagar senare gick jag ensam ut på lilla Sirsjöns is och önskade utan påverkan att forska vidare i saken. Jag skar mig min egen vidjekvist och höll den så hårt att skinnet vitnade kring greppet. På den tidigare fyndplatsen böjde sig vidjan nedåt så starkt att barken gick av invid mitthandfäste. Jag fick inget utslag på något annat ställe fast jag gick hela dagen över skogar och hagar, sjöar och kärr. Hade jag fått utslag om jag icke varit tilsammans med Nilsson från början? Kanske eller kanske inte. I varje fall vill jag härmed föra upplysningen vidare till Hellefors nuvarande ledning att de möjligen har en malmfyndighet under lilla Sirsjöns botten. Enligt de geologiska informationer ingenjör Alarik gav mig var det icke uteslutet. Han förklarade nämligen att Sirsjöbergets malmfyndighet endast var ett led i en lång, malm- förande zon som sträckte sig i ost-väst, och att inom denna även andra fyndigheter bearbetades, exempelvis Ösjöbergets gruva som än i dag brytes. Kanske vår slagrutefyndighet på lilla Sirsjöns is representerade denna zons yttersta utpost i väster.

Gruvfogde Nilssons utövande av läkarekallet var emellertid betänkligt i jämförelse med hans oskyldiga utsvävningar som slagruteman. Under min vistelse på Sirsjöberget var han behjälplig vid åtminstone två förlossningar och sydde och plåstrade i diverse sår. Han var mycket smidig i sina grova fingrar men hygienen var det illa beställt med. En dag kom en man upp från skogen och hade huggit sig ett grovt jack i underarmen som gick ända in till benpipan. Nilsson hälde litet sublimat över såret - jag var närvarande vid exekutionen - och sydde ihop sårkanterna med fyra grova stygn. Inga komplikationer inträffade och mannen var snart åter i arbetet. Orsaken till Nilssons verksamhet på detta ömtåliga arbetsfält var icke ekonomisk vinning. Det var långt till såväl läkare som sjuksyster, och då Nilsson hade ett utbrett rykte som medicinman sökte många hans hjälp. Enligt min uppfattning så var hans "läkarepraktik" endast motiverad av hjälpsamhet och intresse för saken, kanske framför allt det senare, då Nilsson i grund och botten var en hård natur. Det senare fick jag erfara på ett uppgrörande sätt i hans familjeliv.

Nilsson var stor, stark, händig och aldrig sjuk. Hans hustru var i alla dessa avseenden hans raka motsats. Hon var till ytterlighet inkompetent, lagade en miserabel mat och led alltid av en del krämpor. För mig var det en ganska prövande tid ur materiell synpunkt. Ofta fick jag fara ned till Sikfors handelsbod och i smyg förse mig med kex, ost och annat ätbart för att stilla min hunger. Jag tyckte att det var så synd om fru Nilsson att jag aldrig fällde ett kritiskt ord. Trots detta grät hon ofta strida tårar när jag inte kunde förmå mig att konsumera hennes vedervärdiga anrättningar. Jag minns hur året förut martinsmältare Holms fru brukade fälla tårar därför att jag någon gång måste lämna en del av hennes alltid goda mat. För att förskona henne från dessa besvikelser hände det därför ibland att jag I en påse smusslade ned en del av maten så att inte för mycket lämnades kvar på faten. Av samma anledning begagnade jag mig stundom av påsar även vid Sirsjöberg. Innehållet i påsarna var dock i de båda fallen ur kvalitativ synpunkt varandras raka motsats.

Nilsson var till ytterlighet hård mot sin hustru och behandlade henne som en slav, som skötte sina uppgifter illa. Stränga tillsägelser, knuffar och utkörningar hörde till ordningen för dagen. I min närvaro fick hon inte direkt stryk, men de dåligt ljudisolerade väggarna kunde inte förhindra mig att åhöra mången pinsam uppgörelse i detta olyckliga äktenskap. Att kroppsaga då och då förekom var omiss- kännligt. Lika illa beställt var det med sonen i huset, 7 år gammal. Han var i allt sin moders like och Nilsson ogillade i alla avseenden sin avkomma. En gång pryglade Nilsson upp sin pojke i min närvaro på det mest brutala sätt. Orsaken var att Nilsson kommit under fund med att pojken var hemfallen åt onani. Jag ifrågasatte om detta verkligen var rätta botemedlet men Nilsson förklarade kategoriskt att prygel var det enda som hjälpte mot dylika snuskigheter. Arme pojke! Bortsett från detta enda tillfälle blandade jag mig aldrig i Nilssons familjeangelägenheter. Hade jag gjort detta hade säkerligen vår angenäma samvaro grumlats.

Gruvfogde Nilssons öde har jag kunnat följa sedan han slutade vid Sirsjöberg. Han skildes från sin familj och flyttade till Abisko. Där blev han uppsyningsman över nationalparken och känd av en hel generation turister som den mycket populäre "parknisse". Här var han i sitt rätta element och trivdes förträffligt. Detta element var guds fria natur som i Lappland fanns i överflöd. Han kände sig här fri och obunden av förmyndare och förmän. Arbetsuppgifterna i national- parken var föga påkostande, varför han kunde använda större delen av sin tid till vandringar och vistelse i den stora ödemarken som omgav Abisko. Han mötte härvid flera gånger både björn och varg enligt vad han berättat mig. På vintern färdades han över vidderna med ett hundspann. Vi råkades några gånger före hans död och upplivade gamla minnen från Sirsjöbergstiden. Sista gången jag såg honom var under ganska tragiska omständigheter. En kall vintereftermiddag hade en äldre skollärarinna kommit bort under en skidutflykt från turiststationen. Försvinnandet upptäcktes först sent på kvällen och spaningarna gag då intet resultat. Morgonen därpå hittade man henne ihjälfrusen endasr 3 km från turiststationen. Nilsson körde hem den dystra lasten med sitt hindspann.

Ovanstånde berättelse är ett utdrag ur Gerard De Geers bok Bergslagsrapsodi. Texten är publicerad med tillstånd av Friherrinnan Birgit De Geer.