(eller en dåres betraktelser över antal synliga gruvlavar mellan ovanstående orter)

Tjenare alla Gruvmonster!
Den 21 februari (2003) drog skyddsombuden (vi kallas numera arbetsmiljöombud, men det är onödigt långt) på Wasabröd i Filipstad till Gävle på studieresa för att se på godisfabriken Malaco-Leaf. De gör bland annat Ahlgrens bilar, AKO-kolor, BRIO, med mera. Som gruvfanatiker slog mig då tanken: Hur många gruvlavar eller andra gruvlämningar kan man se ifrån denna vägsträcka (riksväg 63, 60 och 80), som passerar kända och beryktade gruvplatser som Persberg, Grängesberg och Falun och skär rakt igenom Bergslagen? För att inte undergräva mitt förhoppningsvis någorlunda intellektuella anseende, så berättade jag naturligtvis inte för någon annan i bussen, om min lilla "utmaning". Att utropa "- Ska ni vara med och räkna gruvlavar" kändes inte helt vettigt i en mörk buss klockan sex på morgonen.

Bussen gick som tidigare nämnts, redan klockan 6.00 på morgonen från Wasabröd, Filipstad, i 10 graders kyla, så man var lite slö i början av resan, men självklart så piggnade man till redan efter en knapp mil, och det värme ordentligt i hjärtat när man till höger skymtade Persbergs 60 meter höga betonglave ovanför den sköna och snö- täckta sjön Yngen, 199 m ö h. Det var fortfarande inte riktigt ljust ute, men tillräckligt för att man skulle se siluetten av den i alla fall.

Cirka 1 ½ mil öster om Hällefors var det dags för nästa gruvlave, det vill säga Ösjöbergs gamla hederliga trälave, strax utanför Bredsjö. Sanningen att säga, så är det väl inte mycket man ser av den från stora vägen, men toppen kan i alla fall skönjas om man kikar riktigt noga över Ösjön, som ligger 156 m ö h. Nu var det betydligt ljusare, och solen hade redan börjat stiga upp på himlen.

Efter ytterligare några mil var vi framme i Kopparberg, och här tronar en "gruvcirkus" (klen gruvlave i stålkonstruktion) som uppfördes i ganska modern tid. Den syns långt innan man kommit in i Koppar- berg. Bland det första man ser vad gäller gruvlämningar i Kopparberg är dock Kaveltorps gamla anrikningsverk på höger sida om vägen, precis när man kommer in i Kopparberg. Av interiören i den stora tegelbyggnaden finns dock inget kvar, men här säljer man bland annat båtar om jag inte har helt fel. Till vänster när man kört över älven finns också ett hjulhus i bevarat skick som syns ifrån vägen, dess- utom finns i närheten en hästvinda plus lite andra grejor (svårare att se). En alternativ (och mer gruv-vänlig) väg till Grängesberg, är den längre västerut belägna vägen över Ställdalen. Här kan man faktiskt se 3 gruvlavar, till vänster strax efter Ställdalen Polhemsgruvan, vilken dock är ganska skymd av skogen. I Ställberg kan man strax innan man kommer in i själva samhället också se Haggruvan, en betong- lave som troligen är den som ligger närmast en högt trafikerad järnväg, den sitter under jord ihop med Klingsporsschaktet, vars lave ligger underbart uppe på berget till höger, när man passerat Ställbergs samhälle.

En lång Metallica-låt senare, var vi framme i Dalarna och Gränges- berg: "Störst, bäst och vackrast!" Nåväl, största järngruvan i Berg- slagen var det ju i alla fall. Här är det ett renoverat konsthjul på vänster sida som först hälsar oss välkomna. Det är det gamla Lombergs- hjulet, som brann ner under en (vild?) midsommardagsmorgon i mitten på 1930-talet, som bara för några år sedan åter rustades upp. Hjulet invigdes år 1822 har en diameter som verkligen är impo- nerande, 15,2 meter! Snacka om vridmomentstarkt svänghjul! Harley Davidson kan ju slänga sig i väggen! En annan sak, också på vänster sida av vägen, som är imponerande, fast av helt andra dimensioner, är verket för framställning av kallbundna pellets. Denna anläggning är en jättelik, hög och avlång låda, som verkligen är massiv. Rakt fram kan man också skönja centralschaktets lave, en annan jätte i betong. När man sedan kör öster om de stora gruvanläggningarna in i samhället, kan man också se Jakobinalaven och Risbergslaven. Det underlättade dock förmodligen att det var vinter, för på sommaren skapar nog löven en ogenomtränglig massa för ögonen. När vi började närma oss utkanten av Grängesberg, kunde vi också se cirka 5 stycken Kiruna-truckar på vänster sida. Jag har dock ingen aning om varför de stod där, men det kanske man får reda på någon gång.

Efter någon kilometer, uppe på ett krön av riksväg 60, hade man milsvid utsikt, och banne mig om man inte såg Blötbergets lave långt fram till vänster, djupt nere i en dalgång. Här får man banne mig stanna och ta kort någon gång. Laven var cirka 5 km bort. Ett normal-långt gitarrsolo senare syntes också den vackra Klenshyttan på höger sida av vägen. Denna hytta är renoverad och verkligen i fint skick. På vänster sida av vägen finns också här en av Sveriges minsta via- dukter, den går under järnvägen och leder till Blötberget.

En japansk kafferast (Honda-fabriken) senare var vi i Ludvika. Här har man faktiskt vid rondellen i närheten av McDonald's uppfört en liten klassisk, röd och trevlig minilave, med järnmärket i toppen och allt. Ståtligt värre! Mer sånt i Sveriges gruvkommuner. Sala är bra på detta, men det är en annan historia. Vi närmade oss snart norra delen av Ludvika och uppe på höjden till vänster kunde man skönja toppen av Håksbergsgruvans gamla betonglave. Detta är för övrigt den äldsta kvarvarande laven i betong i Sverige. Laven var verkligen vacker i morgonsolen uppe på höjden (måste upplevas). Den som är intresserad av mountainbike känner säkert också till att förbi laven går Sveriges största MTB-tävling, "Finnmarksturen", i augusti månad varje år. Riksväg 60 kantas på vänster sida också av imponerande avfallshögar från Håksbergsgruvan och jag tänkte på allt slit som krävts för att få upp dessa stenar hundratals meter under jord.

Efter Håksberg var det ju nästan en hel Metallica-cd (6,5 mil) till nästa synliga gruvlave. Men det är ju å andra sidan inte vilket gruvställe som helst. Nej, nu talar vi om Falun, som nu även kommit med på Världsarvslistan och med stor sannolikhet är Sveriges äldsta industri. Här syns den så sent som år 1970 byggda Oskars lave väldigt väl, då den inte ligger långt ifrån vägen. Det är troligen den lave som ligger närmast vägen på resan mellan Filipstad och Gävle. Lite längre bort kan man också se Adolf Fredriks lave och på andra sidan "stöten" Creutz schakt. Gruvan som är öppen för besökare, är verkligen värt ett besök, men det hann vi av naturliga skäl inte med nu.

Efter Falun så var det slut med synliga gruvlämningar, men för den järn- och stålverksintresserade fanns Hofors bruk på vänster sida av vägen, och närmare Gävle ligger ju också Sandviken med sina imponerande anläggningar.

Anmärkning: Viss skillnad vilka gruvlavar man ser kan bero på om man sitter i buss eller bil. Bussen är här självklart en fördel då man sitter högre upp än i bilen, och dessutom helt och hållet kan koncen- trera sig på gruvspaningen. Så åker ni bil och ska se alla ovan nämnda världsattraktioner bör ni nog vara passagerare och inte chaufför. Jag menar, hur långt håller, i rättegångssalen, efter en vådlig krasch med stor lastbil i gruvrondellen, Falun: - "Men jag letade ju bara efter Creutz lave" !?

Grufveliga hälsningar
Jan Kruse
Bussresenär, skyddsombud och gruvspanare