De manganförande fyndigheterna i Gåsborns socken har blivit bearbetade tämligen sporadiskt och upplysningarna om dem är fåtaliga. Kanske var det Gåsborns mangangruvor, som i början av 1700-talet bröts som järngruvor av Örlings hyttelag.

Vid 1707 års bergsting klagades, att skärpningarna förde så "oartad materia", att smeden vid färskningen ej kom till rätta med det därav tillverkade tackjärnet. Meningarna om dettas oduglighet var dock delade, vilket knappast behövt vara fallet, om det rört sig om den vanligaste, välkända oarten, nämligen svavel.

Om det verkligen var fråga om manganmalmen i Gåsborn vid detta tillfälle vet man ej. Säkerligen har denna malm brutits i någon utsträckning vid skilda tillfällen av Gåsborns hyttelag, men att den skulle gett tackjärnet några egendomliga egenskaper omnämns i äldre tider ingenstans.

I början av 1870-talet synes ett intressentskap under ledning av L. J. Igelström ha brutit åtminstone 100 tunnor (42,5 ton) mangan- malm, men förmodligen visade det sig omöjligt att få någon avsättning för den. Den brutna malmen lär senare ha transporterats till Nykroppa järnverk.

En kort tid bröts Svarttjärnsgruvan, vars fattiga järnmalm på vissa ställen håller 2-3 % mangan, ehuru mindre på andra, men gruvan måste övergivas 1882, då det mötte svårigheter att avsätta malmen. Den så kallade Stålmalmsgruvan, som liksom Igelströmsgruvan är identisk med vad som ovan kallats Gåsborns mangangruvor, inmutades vid flera tillfällen på 1880- och 1890-talen och bröts 1898, men i mycket liten skala.

Till följd av manganbristen under första världskriget upptogs och bröts åren 1917-1918 Gåsborns mangangruvor på tillskyndan av Hellefors bruks aktiebolag. De här huvudsakligen förekommande mangan- silikatens låga manganhalt medförde dock, att malmen blev för fattig för att kunna få någon nämnvärd betydelse ens under högkon- junkturen. Malmen höll nämligen högst 18-20 % och i medeltal blott 12,5-14,1 % mangan jämte 8,4-14 % järn, varför brytningen ej blev lönande.

Åren 1917-18 utvanns ur 2 449 ton brutet berg 1 469 ton mangan- malm med ovannämnda medelhalt. Av malmen såldes en del till Domnarvets järnverk, men för en del kunde ej beredas avsättning.

År 1968 gjorde Gösta "E-son" Eriksson ett besök i Gåsborn och talade med en del av de gamla gruvgubbarna som jobbat vid mangan- gruvan. Reportaget var med i Filipstads Tidning den 4 april 1968. De tre som intervjuades var Gustav Eriksson (på Karlslund), Jakob Ek (i Baggkullen) och Gustav Järnberg (vid Bäcken).

Eriksson och Ek, jobbade då som snickare, och det var de som satte upp gruvstugan samt byggde smedjan och dynamitkällaren. De hade tidigare arbetat vid Andersgruvan, som drevs av ett annat bolag än Hellefors bruks AB. När arbetet var slut vid Andersgruvan, fick de anställning vid mangangruvan. Gustav Järnberg arbetade först vid Kvarngruvan men överfördes sedan till mangangruvan.

Enligt dessa tre har följande personer jobbat vid mangangruvan i Gåsborn 1917-18:

Göran Bergman
Johan Bjur
Jakob Ek
Knut Ek
Gustav Adolf Gustavsson
Olle Höök
Gustav Eriksson
Karl Eriksson
Gustav Järnberg
Jan Järnberg
Gustav Magnusson
Emil Nilsson
Valfrid, Karl?, Gustav, Ture och Hjalmar Nordin
August Skog
Georg Ström
Karl Ström
Götrik Törnkvist

Arbetsledare vid gruvan var Oskar Järnberg.

Malmen kördes med häst till Långbans station, varför också 8-10 karlar med häst fick arbete. Malmkörare var följande personer:

Nils Bergman
Albert Bjur
Gustav Bjur
Folke Jonsson
Olle Jonsson (Finngårdarna)
Per Karlsson
Elis Lindsten
Karl Nygren