HISTORIK:

Första gången en Gustavsgruva nämns vid Långban är i 1800 års bergmästarrelation. Den sägs ligga vid landsvägen norr om dåtida Jonas Erikssons bostad, Djupet var knappt 8 m, vilket förmodligen betyder att arbete pågått något tidigare än år 1800. Av 1809 års bergmästarberättelse framgår, att fyndigheten upptäckts av Eric Hindersson Cronberg från Nya Kopparberget på ett ställe där ingen annan hade anledning att förmoda någon malm, som det heter. Gustavsgruvorna ligger cirka 500 m norr om hyttan i Långban.

Om upptäckaren påminner benämningen "Kronbergs schakt" vid syd- västra ändan av Gamla Gustavsgruvan på 1832 års karta. Cronberg ansågs ha förmåga att med gruvkompass även bestämma icke magnetiska malmkroppars art, läge och storlek, varför bergmästaren föreslog Bergskollegium, att han skulle vidtalas att mot belöning yppa sin konst. Att någon åtgärd blivit vidtagen omnämnes dock inte i det följande. Då även magnetit förekommer jämte blodstenen, så var nog de magnetiska indikationerna vägledande vid upptäckandet.

1803 byggdes en hästkonst men fem år senare byggdes också en vattenkonst med en drygt 400 m lång stånggång. Gruvorna gick i början av 1800-talet dåligt och 1813 lades därför verksamheten ner. Arbetet påbörjades återigen 1816, men i liten skala. Under 1820-talet utökades driften något och 1828 anställdes 6 arbetare jämte tre förmän. Någon större verksamhet var det aldrig frågan om och 1837 lades gruvan åter ned. En del nya försök från dagen i närheten av de gamla gruvöppningarna företogs senare, bland annat Östra gruvan och år 1840 Nya schaktet. I början av 1840-talet inmutade firman Dickson & Co, Göteborg och 1841 arbetade i gruvan sex man. Den här gången höll man ut till 1847, då verksamheten än en gång lades ned.

Först 20 år senare upptogs arbetet igen, både i de gamla gruvorna och i Nya Gustavsgruvan, som upptogs öster om de förra. Anled- ningen till återupptagandet var troligen de mindre goda utsikterna vid det större gruvfältet i Långban. För länshållning hyrde man kraft av Långbans gruvbolag genom att påhaka en konstarm från Stor- gruvekonsten. Under 1870-talet gav Gustavsgruvan stundtals riktigt gott resultat men snart minskade malmen och 1881 fick man lägga ned. Schaktet till gruvan var då drygt 50 m djupt.

Bättre lycka hade man i den år 1871 upptagna Nya Gustavsgruvan, där en större malmkropp med mer samlad malm blottades. Här hittades också vissa år och en bra bit in på 1900-talet manganmalm, som även om den tillgodogjorts aldrig fått någon ekonomisk betydelse. Malmkroppen hade en ganska flack stupning mot väster, varför man år 1882 fick avsänka det gamla övergivna Södra Gustavsgruvans schakt, som beräknades träffa Nya Gustavsgruvans malmkropp i en ort som kallades för Fyndigheten. Redan när Gruvaktiebolaget Långban bildades 1885, så beslöt man sig för att inköpa Gustavsgruvorna. Redan innan detta köp var delägarna delvis de samma i båda bolagen och man hade även gemensam förvaltning.

Från schaktet, som successivt sänktes, så att det 1898 kom ned på 58 m avvägning, bearbetades fyndigheten under de följande åren med växlande lycka. Uppfordringsdjupet blev snart så stort, att användandet av hästvinden blev oekonomiskt. Därför insattes år 1899 en 20 hästkrafters turbin i fallet vid hyttan och energin överfördes med en drygt 450 m lång, ändlös lina, till ett spel, som placerades 75 m från schaktet. Då problem med ganska stor vattentillrinning snart uppstod, insattes år 1902 en dubbelverkande tryckpump, som uppfordrade vattnet från 51 m avvägning.

På cirka 50 m djup drevs år 1906 och under de närmaste åren en ort mot de så kallade Wahlundsgruvorna. Några större mängder malm fann man dock inte i denna undersökningsort, som till slut fick en längd av drygt 120 m. Södra Gustavsgruve schakt avsänktes ytterligare och fick sitt slutliga djup år 1907 vid 86,5 m avvägning. Arbetsstyrkan uppgick under åren 1902-1906 till cirka 20 personer. Ett antal som förmodligen minskades något fram till nedläggningen.

I samband med att maskinborrning infördes vid de större Långbans- gruvorna år 1915, vidtogs samma åtgärder för Gustavsgruvan, dit en rörledning från kompressorn vid Långbansgruvorna leddes. I november månad påföljande år flyttades personalen vid Gustavs- gruvan till Långbans gruvor, där det rådde arbetsbrist. Trots att framtidsutsikterna för Gustavsgruvan såg rätt mörka ut, hölls gruvan fortfarande läns, och i december 1917 återupptogs driften, men endast på försök och för att eventuellt kunna finna mer malm. Undersökningsorter drevs på 70 m nivå år 1918, dock utan att finna några brytvärda fyndigheter. Från och med denna tid, till den definitiva nedläggningen den 21 december 1923, skedde brytning och undersökning endast sporadiskt.

Disponenten J. G. H. Weslien lämnar i brytningsberättelsen för år 1923 följande sammanfattning av utfallet av gruvans bearbetande under de sista decennierna:

"Vid en återblick på det ekonomiska resultatet av brytningen i Gustavsgruvan under de senaste 38 åren, eller den tid gruvan ägts av Gruvaktiebolaget Långban, finner man, att brytningen lämnat vinst till och med 1901, men sedan förlust under alla år med undantag av 1906, då brytningen gick ungefär ihop, och de relativt gynnsamma åren 1911-13, som var för sig lämnade ett överskott av mellan fyra och fem tusen kronor. Under ovannämnda tidsperiod uppgår sammanlagda vinsten till 46 451 kr och summa förlust till 76 713 kr, vadan de 38 årens brytning resulterat i en förlust av 30 262 kr. Malmens kvalitet har dock varit god, och under vissa tider har Gustavsgruvan lämnat ett värdefullt tillskott till bolagets järnmalmsfångst."