BILDER: >>>>
FINNMOSSEN - OLYCKA 1856: >>>>

Gruvorna är belägna ca 1,7 km sydväst om Nordmarks kyrka och är de västligaste av alla de järnmalmsgruvor som drivits i Bergslagen fram till modern tid.

1700-talet
Finnmossegruvans fyndighet upptäcktes med ledning av lösa block och kompassens hjälp våren 1713. Det var malmletaren Nils Nilsson Jern, som i samarbete med bergsmannen Joen Ersson fann fynd- igheten. Redan påföljande år var verksamheten ganska omfattande, då hela 37 man arbetade i gruvorna, vilka till antalet var fem stycken.

Från norr räknat kallades gruvorna för:

Kitteln
Lilla Nordmarksgruvan
Stora Nordmarksgruvan
Dalsgruvan
Skåltjärnsgruvan

I slutet på 1730-talet fick gruvorna läggas ned då hästvindarna ej förmådde att hålla gruvorna fria från vatten. Stora Nordmarksgruvan var då 44 m djup och 31 m lång. Den första konsten byggdes 1742 och kraften togs från ett fall i Nordmarksälven. År 1761 hade en för- kastning skurit av malmen men påföljande år upptäcktes den så kallade Liljenbergsgruvan och den visade sig vara riktigt lovande.

I slutet av 1780-talet stod en ny konst klar under ledning av konst- mästaren Per Piscator. Den var cirka 700 m lång. 1796 arbetade 26 personer vid gruvorna men det var svårt att få till stånd någon regel- bunden drift, eftersom man hade stora problem med länshållningen och att till en början lovande malmstreck snart visade sig utgå. Gruvan gick dessutom under de sista åren av 1700-talet med förlust.

1800-talet
På grund av den ovan nämnda problemen fick gruvan återigen läggas ned år 1802. Vaskning och sovring i varphögarna fortsatte dock (med några års uppehåll omkring 1830) fram till 1851. Kvaliteten var ovan- ligt god, upp till 64 % järn, vilket var väldigt bra med tanke på att det var vaskmalm det var fråga om.

Trots malmernas nyckfulla uppträdande i denna gruva, så hade man på känn att det rörde sig om en än större fyndighet än den som hittills blivit blottad. Ett nybildat bolag beslöt i slutet av 1840-talet att åter ta upp driften och 1855 stod en ny konst färdig. Arbetet i gruvorna åter- upptogs nu med stor kraft, efter att ha legat i träda i över femtio år.

Påföljande år inträffade den stora katastrofen, då 10 arbetare blev dränkta som råttor i Liljenbergsgruvan. Man fick vid försöksarbeten oväntat genomslag med den vattenfyllda gruvan närmast söder om denna. Detta är den i särklass största kända gruvolyckan i Filipstads Bergslag genom tiderna. Läs mer om  olyckan...

I början av 1860-talet så går gruvan återigen med förlust men 1864 hittade man äntligen det förkastade partiet av malmkroppen och produktionen skjuter genast i höjden. Driften blev nu lönande och man slår nytt produktionsrekord med en malmfångst av 3 000 ton. År 1875 synes gruvan erhållit järnväg och 1888 var norra delen av gruvan 192 m djup.

1900-talet
Då man ville vinna en modernare uppfordring, så började ett nytt schakt att drivas år 1900. Det kom att kallas för Tibergs schakt efter disponenten H. V. Tiberg. Två år senare infördes maskinborrning med tryckluft. Finnmossen var den första gruvan i Värmland som erhöll denna utrustning. Ett större ras inträffade även detta år, då 2 000 berg rasade vid 80 m avvägning i södra gruvan och förstörde åtskilliga gruvbyggnader.

År 1905 (fyra år efter införandet i Sverige) införs magasinsbrytning i Finnmossens gruvor. Tibergs schakt kunde tas i bruk för uppfordring med dubbla hissar påföljande år och det var gruvans huvudschakt fram till nedläggningen.

År 1914 elektrifierades länshållningen då en kolvpump insattes på 238 m avvägning. Fem år senare införs skivrasbrytning i gruvorna. 1921 står ett krossverk och ett nytt sovringsverk klart. Härmed slutade handskrädningen vid gruvorna. Vid Finnmossens gruvor arbetade sommaren 1926 18 man, varav 7 personer ovan jord.

På 1940-talet drevs den nya utfraktsnivån på 335 m avvägning. Den fungerade som huvudnivå ända fram till gruvans nedläggning. Gruvans kross och sovringsverk lades ner i slutet av 1940-talet. Malmen anrikades i fortsättningen vid Tabergs gruvor.

1965 brinner gruvlaven ned till hälften. En ny gruvlave med nytt spel står färdig i december. Man lyfte upp två stålkonstruktioner på lavens gamla träben, och byggde sedan laven runt dessa.

Spelet var ett så kallat Koepe-spel som blivit kvar i Tabergs gruva efter nedläggningen där. Det placerades högst upp i lavtoppen och kunde efter en ombyggnad senare köras automatiskt utan spelstyrare.

Antalet anställda var 26 st vid årsskiftet 1967-68. I slutet av 1960-talet tas underjordskrossen, en Morgårdshammar skutkross, AR 120, i bruk på 360 m nivå. Krossen TV-övervakades från skipstationen på 380 m nivå. Då anrikningsverket vid Tabergs gruvor läggs ned 1969 anrikades malmen i fortsättningen vid gruvan i Persberg.

1971 hittar man efter ett par års undersökningsarbeten "Djupmalmen" i Finnmossegruvan. Den ligger öster om schaktet och innehåller ett flertal miljoner ton malm och innebar ett ansenligt tillskott till gruvans malmreserv.

Uddeholm som ägde gruvan ansåg dock (troligen med rätta) att investeringarna hade blivit alltför stora och framtidsutsikterna vad gäller avsättning med mera alltför osäkra. 1973 läggs gruvan ner vid halvårsskiftet. Anledningen till nedläggningen var en strukturom- vandling av råvaruförsörjningen till Hagfors Järnverk med minskat malmbehov som följd.

Smärre gruvor inom Finnmossefältet

Torsbogruvan ligger ca 200 m norr om gruvlaven vid Finnmossen och består av två schakt. Gruvan är bruten på en vertikalt stående malm ned till ca 90 m djup. Bäst samlad och störst var malmen mellan 55 och 80 m:s nivåer, där den hade en area varierande mellan 140 och 200 kvm. Gruvan bröts 1825 - 26 och 1899 - 1906 och har gett 13 800 ton malm.

Pengruvan ligger ca 1 km nordväst om Finnmossens gruvlave och bröts 1846 - 56. Den återupptogs 1899 och bröts till 1902, då den nedlades vid ett djup av 60 m. Sammanlagt ha Pengruvan givit 7 700 ton malm.

Brusgruvan (ca 1 200 m norr om Finnmossens gruvlave)och de övriga gruvorna öster om älven bröts i mitten av 1800-talet, dock med föga framgång. Endast 171 ton redovisade.

Örngruvans (1 200 m NV om Finnmossens gruvlave) varp visar rikligt med kalksten. Malmen verkar ha varit ganska rikt kisimpregnerad (magnet-, svavel- och kopparkis). Gruvan bröts 1902 - 03 och men lämnade endast 177 ton malm.

Käringbergsgruvorna har aldrig haft någon betydelse. Malmfångst (23 ton) redovisas 1826 och 1827. Gruvorna ligger ca 1 200 m söder om Finnmossens gruvlave.

Läget i dag
I dag är allt lugnt och stilla i Finnmossen. Det är princip bara gruv- laven och några byggnader i anslutning till denna som finns kvar. Lavens träben börjar på vissa ställen bli riktigt murkna och frågan är hur länge den står kvar. Är inte Bergslagens västligaste gruvlave värd ett bättre öde?

Den röda träbyggnaden närmast laven användes på slutet som förråd och verkstad. Den tillhörde förr i tiden sovrings/anrikningsverket som lades ner i slutet av 1940-talet. En vit/röd byggnad finns också all- deles intill det som var verkstad och denna byggnad innehöll förråd för ammoniumnitrat som blandat med dieselolja blev sprängämne. Dessutom inrymdes här ett förmanskontor under gruvans sista år. Byggnaden som inrymde spelhus, kompressorstation och gruvstuga, är sedan länge borta.

Geologi och tillgångar
Den totala malmfångsten 1713-1973 har varit cirka 2,5 miljoner ton. De sista åren bröts cirka 70 000 ton/år.

Malmareorna har kraftigt varierat från olika nivåer:

135 m nivå: 1 980 m²
212 m nivå: 3 440 m²
238 m nivå: 1 640 m²
283 m nivå: 3 800 m²

Finnmossegruvan innehåller en homogen, relativt rik magnetitmalm (40-60 % Järn) med varierande svavelhalt. Malmkroppen består av en cirka 500 meter lång och 10-20 meter bred skiva vars fältstrykning är N-S och som i sin övre del ned till cirka 350 meters avvägning stupar cirka 60-70 grader mot väster. Skivan är genomsatt av horisontella, bågformade förkastningar som förflyttar de underliggande malm- skivorna nedåt samt åt väster.

Vid nedläggningen 1973 övergav man en tillredd och uppborrad malmskiva mellan 288-300 meters avvägning med ett malminnehåll av cirka 150-200 000 ton, i övrigt finns smärre tillredda kvantiteter på 288 och 175 meters avvägning.

För brytning tillgänglig malmkvantitet över lägsta utfraktsorten (335 m avvägning) beräknas till cirka 500 000 ton.

Gruvan var vid nedläggningen i toppskick med bland annat ny skut- kross och nytt gruvspel. Finnmossen var den sista gruvan i Nordmark som ägdes av Uddeholms AB.