BILDER: >>>>
KARTA: >>>>

Gruvfältet är beläget ca 700 m öster om Nordmarks kyrka och består av ett flertal större och mindre gruvöppningar. Fältet kan vid vägen som går förbi Nygruvelaven upp till skjutbanan delas upp i en nordlig och sydlig del.

Den sydliga delen består till största delen av ett stort dagbrott, vilket i folkmun kallas för Storgruvan. Detta stämmer inte riktigt, då det endast är den sydligaste delen av brottet som hör till den egentliga Storgruvan. Troligen var det i denna gruva som brytningen startade en gång i tiden. I detta sydliga komplex fanns från början ett flertal gruvor, vilka från söder till norr kallades för:

Storgruvan
Takgruvan
Pelaregruvan
Köpmannagruvan
Finngruvan
Gröngruvan

De sammanbröts senare till en sammanhängande öppning, vilken med ett gemensamt namn brukar kallas för Bergsgruvorna. Dess- utom ligger ett flertal mindre gruvor strax öster om dagbrottet och dessa gruvor är ibland sammanbrutna med detta. Storgruvan längst i söder är cirka 40 m djup men Gröngruvan längst i norr går ner till ca 90 m djup.

De största gruvorna i det norra komplexet heter:

Nygruvan
Brattforsgruvan
Grundsjögruvan
Kogruvan
Mossgruvan

Öster om Nygruvan och Brattforsgruvan finns tre mindre gruvor, som dock aldrig haft någon större betydelse. De större gruvorna här, är betydligt djupare än de i det sydliga komplexet, och på det som ursprungligen var Ko- och Grundsjögruvornas malmer har man brutit ned till drygt 300 meter.

Upptäckten
När järnmalmsfyndigheterna vid Nordmarksberg upptäcktes är fort- farande okänt. Enligt en sägen så skulle fältet blivit upptäckt på så sätt att en bock råkat sparka bort mossan från en berghäll av järnmalm. Om det finns något fog för detta påstående kan dock av flera skäl diskuteras, men det sätter ju i alla fall fantasin i rullning.

Man kan i alla fall anta att gruvorna bröts i början av 1400-talet, då kung Erik XIII av Pommern utfärdade privilegium för Värmlands berg- slag och att man i och med detta menade både Nordmarksberg och vårt andra medeltida gruvfält i kommunen, Persbergs odalfält. Av markförhållandena att döma borde malmen varit lätt att hitta då berget troligen inte var dolt av några större eller djupare jordlager.

1500-talet
Redan år 1540 och troligen avsevärt tidigare fanns dessutom masug- nar vid Nordmarks-, Habors- och Fogdhyttan, vilkas läge vore svår- förklarligt om de ej baserats på malm från Nordmarksberg. Nordmarks gruvfälts namn förekommer i en till nuvarande tid bevarad handling första gången i ett "Register opå alle Bergverk udi Swerige", som daterats till 1559.

1600-talet
I 1637 års relation skriver Sten Andersson:

"Gamla Norebergsgruvan är en mäkta skön gruva, dräffelig rik malm, så att hele berget är mästedelen malm".

Vid denna tid fanns även planer på att driva en stoll för att avvattna gruvan, men stollen blev inte mer än det dike som ännu kan ses vid sydvästra ändan av Storgruvan.

Mossgruvorna nämns i 1656 års relation. Denna gruva är den mineralrikaste vid Nordmarksbergs gruvor. Dessutom står detta år en väderkonst för länshållning klar vid östra sidan av Storgruvan. Den liknade förmodligen en väderkvarn, fast med tillhörande pumpan- ordningar. Tillförlitligheten var dock inte den bästa så den blev besvärlig att underhålla, dessutom var den inte så effektiv som man från början trott, utan den fick snart stå och förfalla.

Den första vattenkonsten (Bergsgruvekonsten) blev färdig år 1669 och detta var med stor sannolikhet den första konsten i Värmland. Konsthjulet stod nere i dalen intill hyttan i Nordmark och den 1,3 km långa stånggången gick upp till Storgruvan för att hålla denna läns. Redan i slutet av 1600-talet var Storgruvan i stort sett utbruten, även om den från och till bearbetades ännu många år.

1700-talet
I början av 1700-talet stod det ganska illa till med gruvdriften vid Nordmarksberg och det kan delvis förklaras med att de nyss upptäckta Tabergs- och Finnmossegruvorna var mer attraktiva med sin lättvunna malm. Dessutom var det krigstider, då det långvariga stora nordiska kriget med Karl XII i spetsen pågick, vilket också inverkade menligt på gruvdriften.

Vattenkonsten fick nu förfalla och en oktobernatt 1716 blåste hela konsten, från hjulhus till gruva, omkull. Det tog sedan åtskilliga år (1730) innan någon ny byggdes och gruvorna började nu vattenfyllas. Efter 1721 års fred så började emellertid en liten uppblomstring av driften, även om det tog några år innan man kan tala om någon större livaktighet.

Gediget silver påträffades 1726 i en lersköl på knappt 30 m avvägning i Brattforsgruvan. Den silverförande delen av skölen var dock utbruten redan efter fyra dagars arbete. Arbetsrummet kallades så sent som i slutet av 1800-talet för Silverorten. År 1760 hade denna gruva nått ett djup av 70 meter och 1772 var Nygruvan 90 meter djup.

I mitten på 1770-talet stod en ny konst klar (Brattforskonsten) och den byggdes för att länshålla de norra gruvorna i fältet. Chef för bygget var den driftige och byggnadskunnige gruvbrytaren Nils Ericsson, farfar till de berömda bröderna Nils och John Ericsson. Konsthjulet stod i Sandsjöälven, alldeles i närheten av hembygdsgården i Nordmark. Stånggången var cirka 1,2 km lång. Man kunde med hjälp av den nya konsten angripa de norra gruvorna på ett kraftfullare sätt och perioden under de sista årtiondena på 1700-talet var väldigt framgångsrik.

På grund av att uppfordringen ur de djupaste gruvorna blivit alltmer besvärlig påbörjades Gubbortsschaktet på 1790-talet och år 1805 tycks man ha fått genomslag med Grundsjögruvan på 65 m avväg- ning.

1800-talet
Under mitten av 1810-talet sammanslogs Brattforsgruvan, Grundsjö- gruvan och Bjelkesgruvan till ett och samma bolag. Brattforsgruvan hade trots detta en lång tid efteråt egen uppfordring, till exempel år 1818 med två hästvindar under jord samt en i dagen. Verksamheten var riktigt omfattande och år 1819 sysselsattes drygt 100 arbetare i de tre gruvorna.

Under 1820-talet grävde man fram ett kanalsystem till gruvorna och vattnet togs från Grundsjön, som ligger ca 2,5 km nordöst om gruvorna. Man kunde nu bygga en ny konst (västra konsten), med vattenhjulet endast cirka 200 m väster om Gubbortsschaktet. Dessutom byggdes ytterligare ett vattenhjul för berguppfordring 1827, endast 20 m nedanför Gubbortsschaktet. Detta hjul drev nu det första mekaniska spelet vid gruvorna. Det var i drift så sent som 1897.

På 1860-talet fanns planer på att driva en 505 meter lång stoll ner i dalen mot Nordmarkshyttan. Ett projekt som dock aldrig blev av. Tyvärr får man väl säga, då det hade varit en fin turistattraktion och dessutom länsat gruvorna till ungefär 65 m nivå, där stollen beräknades nå gruvorna.

År 1875 blev järnvägen till gruvfältet färdig. En nästan cirkelformig hästbana anlades samtidigt från malmbacken ned till den lägre belägna Nordmarksbergs station.

Detta år påbörjades även arbetet med ett nytt spel, det s.k. Djurhagsspelet. Kraften togs från ett fall cirka 400 m väster om Nygruvan och kanal samt tub byggdes för att koncentrera vattnet. År 1891 insattes nya turbiner av tackjärn från Finnshyttan till spelet. De finns i dag vid hembygdsgården i Nordmark.

Den 1 januari 1877 träder Nordmarks Gruvfe Aktiebolag i verksamhet. De största ägarna var Uddeholms aktiebolag med 180 av 500 aktier och Elfsbacka AB med 130 aktier. Snart köpte Uddeholm in sig ytterligare i bolaget och 1908 ägde man 383 av 500 aktier för att senare ta över helt.

I augusti 1886 inträffar ett stort hängväggsras i Mossgruvan. Raset fortsatte under flera månader och fyllde gruvan från 150 till 90 meters nivå med löst berg. Dessutom tilltog vattenflödet så starkt att arbetet i Kogruvan på de lägre nivåerna fick inställas. På grund av detta fick man i all hast bygga den så kallade östra konsten.

Omkring år 1890 avslutas inbyggnad av personhiss i Gubbortslaven ned till 90 m nivå. Till personspel användes det år 1827 uppförda spelet vid det översta kanalfallet, beläget blott 20 m från schaktet.

1900-talet
Bergsgruvorna i det sydliga gruvkomplexet läggs ned 1902 och börjar vattenfyllas. Två år senare är Gubbortsschaktet nere på 142 m avvägning. I maj år 1905 används maskinborrning för första gången i gruvorna. Man tog tryckluften från en kompressorstation vid Taberg.

År 1907 går personhissen i Gubbortsschaktet ned till 145 m nivå och påföljande år är schaktet nere på 212 m nivån. 1910 blir schaktet centralschakt för hela gruvfältet och en berghiss för uppfordringen inbyggdes ned till ca 210 m nivå.

Fyra år senare var det dags för elektrifieringen av länshållningen, då en centrifugalpump insätts i Grundsjögruvan på 150 m avvägning. Den västra konsten gick fram till och med 1916 och den östra till 1914.

Under några år innan och efter 1920 stod brytningen delvis stilla, på grund av ombyggnad av schaktet och för anskaffning av nytt gruvspel. År 1920 är det nya spelhuset färdigt och fem år senare genomgår Gubbortslaven en grundlig ombyggnad. Förutom att den några år senare höjdes med cirka 3 m, fick laven då det utseende den har i dag.

Under 1940-talet drevs en ca 1 km lång ort på 360 m avvägning mellan Taberg och Nordmarksberg. När denna var klar 1949 flyttades uppfordringen av malmen till Tabergs gruva. På 40-talet byggdes också Nygruvelaven, och Bergsgruvorna, som legat öde sedan 1900-talets första år, tömdes på vatten. Anledningen till detta var att man ville tillgodogöra sig de stora mängder med löst berg, som tidigare sorterats bort och tippats ned i de södra gruvorna. Med moderna anrikningsprocesser kunde man ta tillvara på det kvarvarande järnet i dessa stenhögar. Högarna togs ut underifrån på 70 m djup och togs upp genom det lutande schaktet under Nygruvelaven.

1950 slog gruvan produktionsrekord då 30 000 ton uppfordrades. Påföljande år upphörde brytningen av kalk. Gubbortsschaktet används hädanefter enbart för person- och materialbefordran. I början av 1950-talet stod också en ny gruvstuga bredvid Gubbortsschaktet klar.

1962 togs en ny kompressor intill Gubbortslaven i bruk. Detta var främst för att man ville undvika driftsavbrott i fall Oskars schakt i Taberg skulle rasa och förstöra ledningarna, som gick under jord mellan Taberg och Nordmarksberg. Under hösten läggs gruvan ned med kort varsel. Den återupptas dock under cirka tre veckor 1965 på grund av brand i Finnmossens gruvor. I slutet av 1968 upphörde länshållningen och gruvan började vattenfyllas.

Läget i dag
Nordmarksberg är, tillsammans med Långban, Värmlands mest välbevarade gruvfält. Ett stort antal byggnader finns kvar sedan driften lades ner 1962. Till exempel två vackra trälavar över Gubbortsschaktet respektive Nygruveschaktet, spelhus till dessa lavar inklusive gruvspel, två gruvstugor, ett synnerligen stort och ståtligt magasin, med mera

Utsikten mot väster och Knisshöjden är också hänförande. Dessutom är de stora gruvöppningarna fängslande och lättillgängliga, då man i det stora dagbrottet bredvid magasinet kan gå ner i gruvan och fängslas av historien. Ett litet pittoreskt inslag här är hundratals borrhål i västra bergväggen, ett minne från Uddeholms testverk- samhet av borrstål. Längst i söder där Storgruvan tar slut, finns också lämningar av ett mycket gammalt bostadsområde.

Epilog
Anledningen till att brytningen upphörde 1962 var att malmbrytningen koncentrerades till Finnmossen. Den totala malmfångsten uppskatt- ades till cirka 1, 8 miljoner ton och på slutet bröts cirka 20 000 ton/år vid Nordmarksbergsfältet.

Malmerna utgörs i huvudsak av skarnjärnmalm med magnetit. En del smärre manganmalmer har påträffats och brutits. Malmkroppen består av en nedåt mot väster stupande U-formad skiva av varierande mäktighet som ligger böjd över en kalkstenskropp. Malmerna avgränsas mot djupet av en från söder mot norr i cirka 30 grader stupande granitskiva. Malmen är helt avskuren på 400 meters djup. Någon undersökning av granitskivans tjocklek eller om malmen fortsätter under denna har inte företagits.

Vid nedläggningen 1962 fanns uppskattningsvis cirka 200 000 ton malm kvar, dels i ett mindre magasin på 256 meters avvägning, dels inom skivpallområdet mellan 390 till 265 meters avvägning. I övrigt kan tillgängliga malmer anses vara utbrutna.

Nordmarksbergs gruvor är en av Sveriges mineralrikaste med ett 80-tal identifierade mineral. Gruvfältet var från början ett så kallat Odalfält, vilket innebar att staten ägde marken men delade ut brytningsrätten till de olika bergsmännen.