BILDER: >>>>

Sandsjöbergsfältet är beläget på en höjd väster om Sandsjöälven och 2,5 km norr om Nordmarks kyrka. Den sydligaste delen av fältets malmstreck är bruten på en 350 meter lång, ungefär 1 meter bred, brant mot sydväst stupande gruvrad med strykning i nordväst till sydost. Till denna gruvrad hör:

Kyttklamma
Långgruvan
Lilla Långgruvan
Skomakargruvan

Längre i nordväst ligger fältets största gruva, Sandsjöbergs- eller Dyviksgruvan, och helt nära denna ännu en gruva, fast av mindre betydelse, Norra Sandsjöbergsgruvan.

Kyttklammagruvan nämns år 1821 då den stundtals under året arbetades med hjälp av tre arbetare. Påföljande år sägs malmens halt vara 56 % och gruvan är 9 famnar (16 m) djup. 1824 sägs botten vara endast 2 fot (0,6 m) bred. Efter 1826 nämns den inte vidare.

Från en Sandsjöbergsgruva redovisas malm redan på 1760-talet. I relationerna förekommer den dock först år 1776. För detta år kan man läsa:

"Belägen på en smal malmgång, som varit bearbetad på många ställen till ½ fjerdingsvägs längd utan att malmen på något ställe varit af betydande mäktighet, men den är arbetsvärdig såsom varande den rikaste och bästa i bergslagen."

Överdrifter verkar inte ha varit helt ovanliga på den här tiden. Gruvan var vid detta tillfälle 12,5 m djup, 9 m lång och malmen 0,6-1,2 m bred. Nedlagd redan 1778. Den mellersta gruvan arbetades år 1793. År 1820 var malmfångsten endast 25 tunnor med hjälp av tre personer. Norra Sandsjöbergs- eller Dyviksgruvan bröts 1828-38 och 1865-1872. Den verkar då nedlagts vid ett djup av ca 60 meter.

Skomakaregruvan nämns 1821, 1827 och 1831. Långgruvan bröts 1824-27 (man bröt 1824 på en malmrand av endast 30 cm bredd!) och Lilla Långgruvan 1828-33. Sandsjöbergsfältet har aldrig haft någon större betydelse. Sammanlagt har cirka 1 900 ton malm brutits.