BILDER: >>>>

Värmlandsbergsgruvan, eller Ställbergsgruvan som den oftast kall- ades av lokalbefolkningen i Nordmark var en ganska märklig gruva i flera avseenden. Dels på grund av att den började brytas först i sen tid, nämligen år 1969, dels för att det var Ställbergsbolaget som ägde den, och inte Uddeholmsbolaget, som ägde alla de andra gruvorna i trakten som drevs i modern tid.

Ställbergsbolaget var ett renodlat gruvbolag och ägde gruvor i bland annat Stripa och Ställberg i Västmanland samt Idkerberget i Dalarna. Att brytningen i Värmlandsbergsgruvan inte kom igång förrän 1969 berodde på att järnmalmen låg så djupt som mellan 300-400 meter under markytan och därför kunde man inte upptäcka malmen innan mer moderna malmletningsmetoder tagits i bruk.

Flygprospektering
År 1957 fick Ställbergsbolagen genom flygprospektering napp cirka en kilometer öster om det gamla Nordmarksbergsfältet. Uddeholms AB hade också fått indikation på att det fanns malm här några år tidigare under sina flygprospekteringar, men fann inte indikationerna tillräckligt intressanta för att undersöka saken närmare. Uddeholm ville nämligen helst ha lättbrutna malmer som låg i eller nära dagen (markytan) och som kunde brytas billigt i dagbrott. Några sådana fanns dock inte men för att säkerställa malmbasen för ännu längre tid framåt (om järnmalmen någon gång skulle ta slut i gruvorna i Persberg och Nordmark, som ägdes av Uddeholm) så bedrevs en viss prospektering.

Uddeholm var ju dock ett stort bolag, med andra intressen som t.ex. skog och papper. Därför var det här med vågade gruvprojekt knappast det som kändes mest angeläget, huvudsaken var att man fick malm till hyttan i Hagfors och till det fanns det tillräckligt med malm för lång tid framåt i Persberg och Nordmark.

Ställbergsbolaget fann indikationerna så pass spännande att man började göra mera ingående undersökningar och borrhålsmagne- tiska provtagningar visade att man var på rätt väg. När Uddeholm fick reda på Ställbergsbolagets planer 1959 i samband med Ställbergs- bolagets inmutning av området, vilken måste annonseras i lokal- pressen, uppstod en viss förvirring på Uddeholmsgruvornas huvud- kontor i Persberg.

Professor Magnusson
Men det lugnade sig snart då Uddeholms konsult i dylika frågor, Filipstadsfödde geologiprofessorn vid KTH, Nils H. Magnusson (1890-1976) dömde ut Ställbergsbolagets planer, då det magnetiska draget var svagt och bergrunden bestod av granit. Nämnde Magnusson hade till och med lovat "att äta upp sin hatt" om Ställ- bergsbolaget hittade något brytvärt. Men tji fick han.

Malmen visade sig nämligen senare vara av bästa kvalitet med en medelhalt av 45 % järn och mycket små mängder av föroreningarna svavel och fosfor. Kvantiteten ovanför 390 meter beräknades till cirka 1,5 miljoner ton malm. Det planerades för en brytning på 100 000 ton per år, vilket också snart blev fallet.

Gruvan kallades först för April-gruvan, därför att den första inmut- ningen gjordes av Ställbergsbolaget i april 1959. Detta byttes dock ut några år senare mot det nuvarande namnet.

Under första hälften av 1960-talet bedrev man diamantborrning för att närmare undersöka malmkroppen och år 1965 började man med schaktsänkning ner till 400 meters djup. Fyra år senare var gruvan i full drift. Troligen var detta den järngruva som startades sist i Bergslagen. Man använde ofta gamla och slitna maskiner som blivit över från nedlagda gruvor tillhöriga Ställbergsbolaget.

Tekniken
Utfraktsnivån, som ombesörjdes av två diesellok på cirka 10 hkr vard- era, låg på 390 m nivån och vagnar rymmande 4 m³ berg (ca 10 ton) användes. I regel körde man med 6 vagnar efter loket. En kontakt- ledning i taket byggdes även för ett ellok. Ett begagnat sådant införskaffades, men det kom sällan till användning, då det var lite bökigare att hålla i drift, även om luften i gruvan då självklart skulle blivit bättre.

Uppfordringen skedde först med ett Kemaspel, som under schakt- sänkningen kördes som ett trumspel med frihängande tunna och med andra linändan förankrad i speltrumman. 1975 (eller -76) byggdes spelet om till ett så kallat Koepespel (friktionsspel) för dubbel uppfordring och med lingejdrade, sidotippande skippar (berghissar). Under skiparna fanns personhissar.

Malmen uppfordrades först okrossad efter att ha passerat ett galler med bredden 37 centimeter. Senare inköptes dock en skutkross, troligen en Morgårdshammar AR 120. Den placerades under utfraktsnivån på cirka 400 m djup.

Ett kombinerat ventilations- och uppfordringsschakt drevs också i mitten av 70-talet, men några uppfordringsanläggningar ovan jord blev aldrig klara innan gruvan lades ned.

Brytningsmetoden var till att börja med skivpallbrytning och lastning med skrapspel, men om den användes under hela gruvan livslängd är för tillfället osäkert. Som lastmaskiner användes Atlas Copco LM-56, T2G och T4G, där LM-56 var spårbunden, medan de andra hade gummihjul. T2G-lastaren användes även som hjälp vid långhåls- borrning, då borraggregatet riggades upp på den. Gruvlaven var gjord av stålbalkar, med fackverkskonstruktion.

Sammanlagt uppfordrades under åren 1969-80 cirka en miljon ton berg.

Olyckor
En otäck olycka, dock med lycklig utgång, inträffade i februari 1976. En kvart efter att siste man på eftermiddagsskiftet åkt ner i gruvan, störtade hissarna i schaktet och demolerades nere i schaktets botten på över 400 m djup. Den stållina, som hissarna spelas upp och ned med, lossnade från fästanordningen vid den ena hisskorgen. Den grova stållinan rusade rakt igenom spelhuset och förstörde detta till viss del. Dessutom kastades plåtar från taket ut över gruvområdet och spelstyraren Henning Jensen chockades vid olyckan.

Vad hände då med gruvarbetarna nere i mörkret? Jo, meningen var att en räddningshiss skulle komma från Hofors, men då det tog längre tid för den än befarat att komma till platsen, fick arbetarna helt sonika klättra på stegar de 390 meter som det var upp till marknivån. De upptäckte nog några nya muskler i sin kropp dagen efter.

När vi ändå är inne på olyckor, så måste man också nämna den, som skedde när gruvarbetaren Jan Larsson handlöst föll ner i schaktet vid Värmlandsbergsgruvan. Detta hände i december 1980, när man höll på att kapa hisslinorna innan gruvan stängdes. En av linorna kom då farande med en sån kraft att Jan ramlade ner i schaktöppningen. Nu hade Jan den otroliga turen att han fick tag i en hisslina i schaktet och han kunde klamra sig fast vid den med både händer och fötter. Han lyckades sedan få tag i stegen efter schaktväggen och kunde klättra upp på den.

Läget i dag
För att komma till Värmlandsbergsgruvan kör man genom Nordmark och mot Sandsjön. Vid det fina vattenhjulet svänger man höger och kommer efter ca 1 km fram till området (som är privatägt). Det finns t.o.m. en skylt kvar som visar vägen.

I dag är det inte mycket som påminner om den forna driften vid Värmlands sista järnmalmsgruva, som lades ned i december 1980. Inga lastbilar med sina 10-liters dieslar mullrar längre ut genom portarna med sin malm som främst gick till Hagfors Järnverk, Guldsmedshyttan (Storå) och de sista åren Spännarhyttan (Norberg). En del av malmen har också gått till Persberg för att bli kulsinter. Möjligen kan också en del styckemalm gått till några av våra kärnkraftverk som reaktorskydd men det har inte kunnat bekräftas. Skälet till nedläggningen var att Spännarhyttan nedlades och därmed fanns inte längre någon avsättning för Värmlandsbergsgruvans malm.

Gruvlaven, som ursprungligen kom från en av Ställbergsbolagets gruvor, Väsmanfältet, utanför Ludvika, är borta sedan 1989 och tystnaden och tomheten är talande när man idag strövar omkring på gruvområdet. Det är svårt att ta till sig att människor fått sin inkomst härifrån. Endast några förrådsbyggnader återstår av anläggningarna och en bit inne i skogen som nu håller på att växa upp ligger transformatorstationen.

Petter Eklund, författare till den lilla fina boken "På spaning efter gruvlavar" beskriver Värmlandsbergsgruvan på följande sätt:

"Det var en enkel anläggning, en Vilda Västern-gruva, byggd på billigast möjliga vis med stålbalkar och korrugerad plåt, utan tanke på lång beständighet."

Han fortsätter lite senare:

"Värmlandsbergs grusiga röjning, fylld av skräp och betongklumpar är långt ifrån turisttips och byggnadsminnen. Men den känns viktig som en industriell krater, en trasig plats som människan har vräkt ut och in. Historien har stängt grindarna och gruvområdet växer igen. Man åker härifrån säker på att aldrig återvända. Det känns ovanligt och man mumlar lite T.S. Eliot: This is the way the world ends."