BILDER: >>>>
BESÖK VID ORMBERGET: >>>>

Detta fält ligger 6-7 km norr om Filipstad mot Nordmark, strax öster om landsvägen. Det omfattar ett flertal gruvor och skärpningar upp- tagna på ett 800 m långt malmstreck. Längst i norr vid randen av en stor mosse ligger Sundmansgruvan. Inom fältets södra del uppe på en ås ligger de egentliga Ormbergsgruvorna, i norr de små Stjärn- bergsgruvorna, i söder Stora och Lilla Ormbergsgruvorna. Vid foten av åsen, väster om Stora Ormbergsgruvan syns mynningen av Robsahms stoll. Dessutom förekommer ett stort antal mindre gruvor, både norr och söder om Ormbergsgruvorna.

Ormbergsfältets fyndigheter kallades omkring år 1700 "Gruvorna på Edsberget", till vilka också stundtals räknades både Hökbergsfältet samt Fallgruvefältet och Aggruvefältet. Eds- eller Kalhyttegruvan i sydligaste delen av vad som nu kallas Ormbergsfältet sägs i 1702 års bergmästarrelation i många år legat öde för starkt vattentillflöde men blev nämnda år upptagen av fyra bergbrytare och bröts till 1708, då den var 18 meter djup. Brytningen har då med all säkerhet startat på 1600-talet.

Om Ormberget sägs 1762:

"Här äro många parallellt strykande malmgångar i ett tämligen tvärt uppstickande berg, hvarest gamla ödesgrufvor finnas, den ena öfver den andra. Af dessa ödesgrufvor hafva några de sista åren varit arbetade men åter öfvergifna".

År 1814 upptogs en Ormbergsgruva och bröts till 1835. I början av 1820-talet sägs om gruvan, att den tillsammans med Långbansfältet, i motsats till andra gruvor i Filipstads bergslag, lämnar en betydlig avkastning. Arbetet började åter 1842 och pågick med längre och kortare avbrott i skilda delar av Ormbergsgruvorna fram till 1858. Malmfångst redovisas dock 1868. År 1884 upptogs Stora Orm- bergsgruvan från ödesmål. Robsahms stoll, vilken påbörjades 1823 och var klar först 10 år senare, ställdes åter i användbart skick. På 1880-talet uppges stollen ha en längd av 86 meter. Ett timmerschakt nedbyggdes genom rasberget. Schaktet sänktes 17 meter i diorit (en djupbergart) innan man påträffade malm. Denna sägs ha utgjorts av en "kalkig blodsten, synnerligen rik och godartad". Malmen sägs vara lös och skölig, och risken för ras var stor. För länshållningen hade man köpt in en 8 hkr lokomobil, som drog ett s.k. konstspel från Finnshyttan. 1886 var man tvungna att överge gruvan då en så kraftig vattenstråle framsprang, att gruvan ej kunde hållas läns. Malmen var dock i det närmaste slut. Största djupet i gruvan utgjorde då 89 meter. Från Ormbergsgruvorna har redovisats 23 000 ton malm.

Ingen av de andra gruvorna i fältet har haft någon större betydelse. Den gruva som lades ner sist var Sundmansgruvan. Gruvan var uppkallad efter och troligen funnen av malmletaren Sundman från Hälsingland, som arbetade i trakten på 1840-talet för Uddeholms- verkens räkning. Brytning började här 1890. Året efter blev en anlägg- ning för elektrisk kraftöverföring färdig (Se Aggruvefältet). 1891 var gruvan cirka 40 m djup, men den lades snart ner, troligen för att den låg i en mosse och därför var vattensjuk.