Denna dag beslutade jag och min kusin Urban Bergkvist oss för att ta en tur till Ormbergsfältet för att kolla hur det ser ut där numer. Jag har besökt detta gruvfält en gång tidigare, men det var så länge sedan som år 1988, så man hade ju glömt bort en hel del av det äventyret. Jag och Urban tog och drog iväg på våra offroadmotorcyklar strax efter 11 på förmiddagen och åkte de 6-7 km mot Nordmark där Ormbergs- fältet är beläget. Det var för övrigt min första motorcykeltur detta år. I korsningen med skylten "Lertorpet" svänger man av, fast österut istället. Efter några hundra meter är man sedan framme vid ett hus, och därmed även gruvfältet. Det var fortfarande en del is kvar på den lilla grusvägen in till stugan, men våra motorer är ju så snälla och välartade så det var aldrig några större problem, även om ett eller annat bakhjulssläpp kunde skönjas.

Robsams stoll
Strax innan stugan vid Ormbergsgruvorna så parkerade vi till höger på en liten parkeringsplats. Till vänster finns här mynningen till Robsams stoll, som går in i Stora Ormbergsgruvan. Enligt den nuvarande ägarinnan, Irma Johansson, (huset kommer dock snart säljas till en norrman med familj) som vi träffade senare under dagen, rasade stollen ihop fullständigt för cirka 25 år sedan, det vill säga någon gång på 1970-talet. Hon beskrev också att när hon växte upp (1930- och 40-talen) så förvarade man mat inne i den kyliga stollen, istället för att ha den i en matkällare. Stollen lär enligt uppgifter från 1880-talet vara 86 meter lång. Stugan vid Ormberget har för övrigt tillhört samma släkt sedan förra hälften av 1700-talet, så det är med andra ord en mycket gammal stuga. För ungefär hundra år sedan (nästan i modern tid) byggdes den östra delen ut. Irma berättade också att en av hennes förfäder var gruvbyggare i Ormbergsgruvorna på 1800-talet.

Stugan
När vi parkerat motorcyklarna så gick vi upp till huset och kikade lite på det. Kusin Urban, som är halvproffs när det gäller att bedöma ålder på gamla hus, insåg direkt att huset var mycket gammalt, då det inte var zinnerstenar som grund, utan vanliga stenar. Även på träkon- struktionerna till husets väggar kunde man se att det var gammalt påstod Urban. Då mina kunskaper på detta område är starkt begränsat så opponerade jag mig aldrig, vilket jag annars har en förmåga att göra.

Lilla Ormbergsgruvan
När vi kikat på huset en stund så gick vi uppför den branta sluttningen ovanför huset och såg snart ett litet gruvhål på höger sida om den gamla vägen. Dessutom så fanns det ett ganska stort fundament av stora rektangulära stenar här, vilket möjligen kan ha fungerat som någon sorts lastbrygga eller dylikt. Vi vandrade snart vidare och upptäckte lite högre upp till vänster ännu ett gruvhål, vilket dock inte var så stort. Härifrån kunde vi dock se staketet till det som borde vara Lilla Ormbergsgruvan, en avlång sak, cirka 3-4 m bred men ganska lång, kanske 50 meter. Gruvan är till stor del fylld av massa sten och den verkar inte djup, förutom i norra delen (längst från stugan) där den delar upp sig i två delar med en "bergkam" i mellan. Den östra delen verkar här gå ganska djupt även om vattennivån, nu i form utav is, syntes 10-15 m ner från marknivån. Efter gruvans nordöstra del, verkar det nyss ha skett ett ras under en stor gran, och ett stort klippblock hängde här löst under ovannämnda gran.

Detta inbjöd till korttagning, så kusin Urban fick med dödsförakt kliva ner mot granen, medan jag stod på andra sidan av gruvöppningen och fotade lite med digitalkameran. Från hans ställe vid granen kunde han se rakt ner i den nordöstra öppningen och han sade att det såg fränt ut. Då var jag också nyfiken på att se det hela, så gick jag över till hans sida och kasade mig ner mot granen, inte helt orädd. Här kunde man se ner i den nordöstra öppningen och man såg även lämningar efter en horisontell stock som fanns kvar mellan gruvväggarna. Eftersom det var soligt väder var det dock svårt att få några bra kort, men det blir väl kanske tillfälle att återvända till platsen.

Stora Ormbergsgruvan
Mellan den nu beskrivna gruvan, som troligen är Lilla Ormbergs- gruvan, och Stora Ormbergsgruvan (som verkligen gör skäl för namnet) finns bara en liten bergskam sparad, kanske 2 meter bred. Om vi nu övergår till Stora Ormbergsgruvan så är den verkligen imponerande och en verkligt stor gruvöppning. Tyvärr är det så himla igenväxt med träd men man blir ändå djupt imponerad över det slit de forna gruvarbetarna fick stå ut med för att skapa detta avgrundshål mitt ute i värsta skogen. Gruvan är nog cirka 40 meter bred i den sydliga delen men smalnar av norrut. Längden är nog cirka 60 meter. I nordligaste delen går ett stort arbetsrum in i berget och ovanför detta finns genomslag med en liten gruvöppning som går upp till marknivån. Det verkar vara som att djupaste delen i gruvan är här. Här är nämligen fullt av is i botten, och därför så är det troligen här som gruvan går ned till sin djupaste nivå, nämligen 89 meter. Väggarna i den sydliga delen, speciellt efter östra väggen, är mycket branta och botten, som är fylld med sten och bråte ligger här på cirka 20 meters djup. I den sydöstligaste delen så finns också en liten ort, som jag besökte 1988 tillsammans med Webbmaster Per, och den går in cirka 5 meter i berget. Jag och Urban gick aldrig ner dit denna gång, men jag minns att den orten var svart runtom (troligen järnmalm) några meter in, men sedan så övertog någon annan bergart, för då blev färgen på bergväggarna mycket ljusare. Tydliga borrmärken fanns i denna ort, men på många andra ställen vid gruvorna finns avsevärda lämningar efter tillmakning. Bredvid orten, efter den östra väggen, verkar det också förekommit småras och det var stora håligheter i berget här. Dessutom hade den vita snön färgats av smågrus och dylikt, så det är nog bäst att vara vaksam om man springer omkring bland dessa gruvor för berget verkar vara rasbenäget på vissa ställen, något som även finns beskrivet från den tid gruvorna var i drift.

Stjärnbergsgruvorna
När jag fotat Urban, som gick och ställde sig vid de branta väggarna efter östra sidan så gick vi vidare till de så kallade Stjärnbergs- gruvorna. De ligger strax norr om Stora Ormbergsgruvan och består av ett flertal mindre, tätt liggande, gruvöppningar, vilka inte är mycket att säga om. Lite längre västerut, närmare vägen till Ormberget så hittade vi dock ett par gruvöppningar som brutits delvis horisontellt in i berget och här var det två vattenfyllda gruvhålor, den ena cirka 3 meter över den andra. De låg nästan rakt över varandra. Vattennivåerna var också helt olika i de två gruvöppningarna, så någon förbindelse mellan dem finns inte. När vi kikat på dessa två hål, så gick vi vidare nerför sluttningen, men lite norrut och fann snart en riktigt häftig gruvöppning. Trots att vi gått nerför berget var vattennivån här ganska långt ner och i gruvöppningen fanns tre kraftiga trästockar kvar sedan 1800-talet.

Farlig fotografering
Längst ner i botten kunde man se att gruvan verkar ha delats i två öppningar, med ofyndigt berg i mitten. Jag ville naturligtvis ha kort på denna supersköna gruvöppning och jag beordrade då min slav (Kusin Urban) att rensa bort lite små träd och annat buskage som var i vägen för mitt fotograferande. Urban är ju inte den som är den, utan han steg med dödsförakt fram till gruvans kant, som var snötäckt, och rensade bort alla småträd som var i vägen. Som tack för hjälpen fick han i alla fall ta några kort, som blev riktig bra, men jag var smått nervös hela tiden där han stod i den lösa snön decimeter ifrån gruvkanten. Det var åtminstone 10 meter ner till isen, så ett fall där hade förmodligen åstadkommit minst ett par brutna ben eller kraftig hjärnskakning, sen hade det säker förorsakat stora problem att få upp fanstyget ur gruvan igen. Brandkåren har säkert annat att göra än att fiska upp gruvnördar djupt nere i berget, mitt ute i en brant och skogsbeklädd gruvås!

Torparlämningar
Nåväl, kusin vitamin överlevde i alla fall denna vidlyftiga fotografering och vi klängde nu över staketet för att se över om Ormberget hade något mer att erbjuda. I närheten av denna gruva, kanske 20-30 meter bort fanns ett annat gruvhål, men vi klättrade aldrig över och synade det, men vi såg att vattennivån låg ganska högt upp, så man verkade inte se något spännande. Vi gick därför ner mot vägen igen och upptäckte då en stor stenhög, som möjligen kan ha varit något fundament till en stånggång, men här är vi ute på osäkra marker. Däremot låg det två husgrunder alldeles i närheten, som troligen utgjort några slags arbetsbostäder eller dylikt. Vi fann sådana husgrunder på ett flertal ställen vid vårt besök vid Ormbergsfältet.

Ivar och Irma berättar
När vi synat de gamla huslämningarna så gick vi vidare tillbaks upp till motorcyklarna, där vi hämtade vår fika. Vi gick upp till stugan och satt oss i solen, det var riktigt gött! Urban drack kaffe och jag drack lakritste (godare än vad man kan tro). Efter en stund hörde vi ljudet av en bil, det var en Volvo som smög fram inne i skogen och det var ägarna till huset som dök upp, Irma Johansson och Ivar Åkerström. Ivar, vid tillfället 76 år, berättade att han jobbade i Nordmark som smed och reparatör vid gruvorna, även under jord stundtals, och han berättade om ett ärr som fortfarande fanns kvar på hans haka. Det var ett minne efter en vådlig hisstur i Finnmossen, någon gång år 1947 eller -48, då han kom i kläm då spelstyraren ovan jord skulle starta hissen och köra i väg dem upp till dagen igen. Ivars hjälm gick sönder i tre delar och han blev av med ett flertal tänder i underkäken, så att han nu hade stifttänder där nere. Att han hade hjälm denna gång var en ren slump, då detta ännu inte var lagstiftat och ej heller speciellt vanligt. Kanske räddade detta hans liv. Han fastnade nämligen med huvudet mellan hissens grind och en tvärbalk, (i schaktet fanns på vissa ställen stora fyrkantstockar, till exempel som stöd för trägejdrarna som styrde hissen, och hissen gick igenom dessa) och det var hissens grind som klämde sönder tänderna. Grinden följde alltid med hissen och man stängde denna för att inte ramla ur hissen vid färd.

Till sjukhus
När Ivar kommit upp ovan jord fick han skjuts av någon från gruv- kontoret till lasarettet och tandläkaren i Filipstad. Alla kostnader för detta stod bolaget för. Jag frågade Arvid om han var sjukskriven länge, men vad han kommer ihåg så började han jobba dagen efter. Något som troligen hade varit otänkbart i dag. Sjukpenningen var väldigt låg, vad Ivar minns 3 kr per dag, och den betalade man själv i och med att en del av lönen gick till detta ändamål.

Hissexplosion
Vidare berättade också Ivar att hans bror Arvid Åkerström skadade sig i hissen i Nordmarksbergsgruvan. När han stod i hissen antändes några tändhattar som Arvid bar av hans karbidlampa. Det blev en rejäl smäll och Arvid fick krutstänk efter hela sidan på kroppen. Det trängde in i huden, så han blev märkt för livet av detta krutstänk. En våldsam och okontrollerad form av tatuering. På benet så kunde man se var han haft armen, för här var ett parti som ej blev "färgat" av krutstänket, på grund av att armen skyddade detta parti på utsidan av låret. Efter denna olycka förbjöds samtidig hisstransport av sprängämnen och personer, så sprängämnena fick efter detta köras separat i hissen. Det här skedde enligt Ivar under senare hälften av 1930-talet.

Efter denna lilla samtalsstund så drog jag och Urban vidare upp till Nordmark och vi får tacka Ivar och Irma för de intressanta upplys- ningarna.

Jan Kruse


Några bilder från besöket vid Ormberget hittar du i Ormbergsfältets bildgalleri.

Se bildgalleri...