Av naturliga förklaringar fylls de flesta gruvor med vatten relativt fort om man inte ser till att ha någon form att pumputrustning. Innan elektriciteten fanns var man hänvisad till vattenhjul och mekanisk överföring via stånggångar (trästänger som var hopbundna upp till ett par kilometers längd) när pumparna skulle drivas. Vid vissa gruvor användes även ångmaskiner. Vid Tabergs gruvor i Nordmark finns ett restaurerat vattenhjul med vändbrott (med hjälp av vändbrottet kunde man ändra riktningen på stånggången) och i även i Persberg finns ett bevarat vändbrott. I övrigt har det mesta av träkonstruktionerna i de s.k. gruvkonsterna ruttnat bort för länge sedan, i alla fall i Filipstads bergslag. Något som påminner om att de trots allt funnits därute i skogen är alla hjulgravar och stånggångsfundament. Det finns det gott om. När jag nu hade semester i år och var i Filipstadstrakten passade jag på att besöka min kompis Jan Kruse som bor kvar i den forna gruvbygden. En eftermiddag gjorde vi en utflykt där vi besökte bl.a. Björnbergsfältet, Hökbergsfältet och Snösockegruvorna. Under den turen visade jag Jan två mindre hjulgravar som jag kände till och i gengäld guidade han mig till bland annat Östra konstens hjulgrav vid Nordmarkbergsfältet.

Imponerande hjulgrav
1989 besökte Jan Kruse och jag Matsbergsfältets järngruvor som ligger 3 km norr om Nordmark. Från det besöket finns ett foto med mig sittandes på kanten till en hjulgrav av rejält format. Nu började jag bli nyfiken på hur den hjulgraven stod sig i konkurrens med de vi sett. Jan var den här dagen på gruvträff i Grängesberg men med en orienteringskarta från 1997 var det givetvis inte speciellt svårt att hitta den imponerande hjulgraven som låg inbäddad i den 5 meter höga granskogen. Senast jag var där vill jag minnas att det i princip var kalhygge. Dagen efter berättade jag om hjulgraven för Jan som naturligtvis blev intresserad och ville dokumentera hjulgraven och gruvhålen som finns kvar vid Matsbergsfältet. Därför blev det till åka dit igen. Dagen innan hade jag parkerat vid den f.d. slussen i norra änden av Tabergs kanal och promenerat efter kanalen fram till hjulgraven. Nu körde vi istället uppför den branta och något steniga backen vid Stamparbo kraftstation och körde norrut längs med kanalen. På vägen passerade vi minnesstenen över kanalens färdigställande, ett stenblock med texten ”Båtleden öppnades 1850” inhuggen.

Särdfallsgruvan
Nu går det förstås inte åka bil ända fram till Matsbergsfältet eftersom det ligger i skogen mitt emellan Tabergs kanal och Sandsjöälven. Från Tabergs kanal följde vi därför den mindre, smala torrlagda kanalen som matat konsthjulet med vatten. Efter ca 100 m dök hjulgraven upp. Inget staket finns och det kan därför vara på sin plats med en liten varning. Graven innehåller inget vatten men är 5 meter djup och har lodräta väggar av natursten. Med vårt medhavda måttband mätte vi upp måtten 12,3 x 2,5 m. Inga större ras har inträffat och botten är i stort sett ren från bråte och slam. Vi var överens om att det kanske är den finaste och mest imponerade hjulgraven vi känner till. Utloppstunneln är ca 10 m lång och kommer ut längre ner i slänten. Där hittade vi även en liten stenbro. Över bron gick tidigare (enligt kartor från mitten av 1870-talet) en väg ned till Särdfallsgruvan, som är den sydligaste gruvan i fältet. Vägen gick snett ned från Tabergs kanal. Stensättningar efter vägen finns fortfarande kvar. I vinkel med den stora hjulgravens södra sida finns även en ca 2 meter djup grav med måtten 4 x 2 meter. De båda gravarna har gemensam bottennivå och samma utlopp. Vad som funnits i den mindre graven har vi inte kunnat lista ut, trots ivriga spekulationer. Möjligen kan det ha funnits någon såg eller kvarn där, som också använde sig av vattnet.

Stånggångsfundament
Konsthjulen var inga isolerade företeelser, de hade ett syfte. Därför dröjde det inte länge förrän vi hittade det första stånggångs- fundamentet, ett runt stenröse med ett hål i mitten. Mitt i fundamenten stod en gång i tiden stolpen som höll upp stånggången. 10 rösen och ca 100 meter senare var vi framme vid Särdfallsgruvan. Här hölls gruvan vattenfri med hjälp av kraften från konsthjulet. Eftersom hjul, stånggång och pumpar är borta är nu hålet vattenfyllt upp till marknivån. Runt om ligger stora varphögar (gråberg utan värde) som påminner om att det inte är vilket damm som helst utan en gruva där man brutit drygt 6.000 ton järnmalm. I övrigt finns inga spår av verksamhet, sånär som på en husgrund. Särdfallsgruvan är känd sedan år 1740 men bröts mest intensivt under åren 1854 – 60. Det var troligen i samband med denna period som vattenhjulet och stånggången byggdes, då man kunde ta vatten från den närliggande Tabergs kanal, öppnad år 1850. Arbetet vid gruvan upphörde 1876.



Matsbergsgruvan
Med orienteringskartans hjälp fortsatte vi norrut och hittade Grenås- gruvorna inne i en tät snårskog. De bestod av ett avlångt hål och två mindre runda, alla tre vattenfyllda. Även här fanns en liten husgrund. Grenåsgruvorna bröts under kortare perioder på 1820, 1830 och 1850-talen. De har tillsammans givit 582 ton malm. Vandringen fortsatte vidare norrut i malmstråket och efter ett tag stötte vi på ytterligare varphögar och husgrunder. Här fann vi även den minst 40 m djupa Matsbergsgruvan som tillsammans med Särdfallsgruvan är de som givit mest malm fältet. Matsbergsgruvan nämns i de så kallade ”Relationerna” första gången år 1806, brytning har dock skett tidigare i liten skala. I detta mystiska hål långt ute i skogen arbetade till exempel 9 personer 1821 och här bröt man 5.900 ton malm fram till år 1849, då gruvan lades ned på grund av att vattentilloppet blev för starkt. Längst i norr har gruvan rätt så stiliga kallmurade (natursten) kanter. I slänten väster om gruvan finns det stora mängder varp som blivit kvar. Här märks det också att man är inne på f.d. odlad mark och en lång stenmur slingrar sig i trollskogen. De gamla hembygds- kartorna visar att Matsbergs skogvaktarbostad låg just här. Det enda som återstår av den är jordkällaren, som förövrigt är stor och välbevarad. Den är till stor del byggd av slaggsten från någon hytta i närheten.

Fler stånggångsfundament
I närheten hittade vi ytterligare tre mindre gruvhål och när vi stod där och filosoferade vid hålet längst norrut upptäckte Jan att han stod mitt på ett stånggångsfundament. Vi blev genast nyfikna och eftersom fundamentet låg nordväst om hålen började vi leta i riktning mot Sandsjöälven. På rad låg dom där i en rätt så oländig terräng fylld av stenblock. Det sluttade svagt nerför och i en mosskant fann vi en rejäl 50 cm hög och fyrkantig plattform som var kanske 5 x 4 meter. Här behövdes tydligen en kraftigare konstruktion som stagade upp stånggången då den passerat mossen och sedan ändrade riktning från plant till svagt uppför mot gruvorna. Efter att traskat över en mosse och ett surdrag möttes vi av en stor hjulgrav, vars längd vi mätte upp till 10,3 meter. Här har tyvärr naturen börjar dölja det gamla kulturminnesmärket. Kanterna har börjat rasa och graven är delvis fylld med bråte. Även här har man byggt ett kraftigare fundament till stånggången i riktning mot gruvorna och totalt finns ca 35 mer eller mindre tydliga fundament på hela sträckan (2-300 meter). Utloppet återfinns mitt på ena långsidan och man kan se utloppskanalen försvinna söderut mellan granarna. I slänten norr om hjulgraven upptäckte vi också stenfundament. Vi förmodar att de varit till för att staga upp en vattenränna som matat hjulet med vatten. I bäcken en bit längre upp finns också mycket riktigt rester av en fördämning.

Nu hade vi sett över hela Matsbergsfältet, som för övrigt helt saknar stängsel kring gruvorna, vilket annars är brukligt, och Jan hade förevigat gruvfältet med ett stort antal bilder. Vi återvände till bilen via stigen som går direkt från Matsbergs skogvaktarebostad upp till Tabergs kanal. Det var en slump som gjorde att vi hittade den sista stånggången men ibland ska man ha lite tur.

Per Andersson 2004

Bilder från Matsbergsfältet finns att beskåda i ett bildgalleri.

Se bildgalleri...