Efter att kikat på Tour de France i flera timmar så tänkte jag ta en tur upp till Hökbergsfältet och kika hur det såg ut där. Där finns ju den ”klassiska” Hökbergsgrottan som trots namnet är en gruva. Man kan ju dock tro att det är en grotta, då den är bruten horisontellt in i berget, men de många lämningarna efter borrstålen i berget skvallrar om att det inte är någon naturligt grotta.

Lång uppförsbacke
Nåväl, jag stack iväg vid 15-tiden och beräknade då vara tillbaks innan målgången på dagens etapp i ”Touren”. Inspirerad av herrarna Armstrongs, Ullrichs och Bassos framfart så fanns ju bara ett val – nämligen att ta mountainbiken upp till Hökbergsfältet. Första motionsrundan för i år! Det hade ju varit trevligt med lite sällskap, men någon var ormrädd och två fick jag inte tag på, så jag fick ge mig av själv. Fördelen är att då sköter man sig själv i alla fall. Snart svängde jag in vid Änggruvorna och var efter en stund nere vid Skribotjärns strand. Nu började dock det tuffa, nämligen stigningen upp till Hökbergsfältet, som är riktigt rejäl, drygt 1 km lång och bara dålig grusväg. Jag kämpade på uppför backen och efter Hålbäckstjärnen (där för övrigt Lindbomsgruvorna ligger) började det gå riktigt tungt och visst var det jobbigt, otränad som man var, men till slut så kom jag upp till vändplanen där grusvägen tar slut och där man får ta en liten promenad för att komma vidare till Hökbergsfältet. Det bästa är då att först gå i nordvästlig riktning och man kan följa ett skogsmaskinsspår som leder ner i mossen efter ca 50 meter. Här ska det vara flera stora flyttblock mitt inne i den ganska smala mossen, är det inte det, är ni på fel väg. Vid flyttblocken kan man oftast torrskodd ta sig genom mossen och sedan är det bara att följa skogsmaskinsspåret i egen takt. Först går det uppför ett tag, men snart planar det ut och går efter ett litet tag nedför. Snart svänger spåret till höger och då ska det också vara ett ganska kraftigt nedförslut.

Flyttblock
När man gått nedför kanske 100 meter så kommer man som till en liten dalgång, där det är lite fuktigt eller blött i backen. På andra sidan det lilla surhålet är det uppför igen och det är här som själva gruvorna ligger. Har man väl kommit hit så är det inte så svårt att hitta gruvorna, det är bara att gå upp på kullen och kika lite så hittar man snart både det ena och det andra. Jag tog först kort på en husgrund i form utav sten. Sedan kikade jag på några av smågruvorna som i ärlighetens namn inte är så mycket att se. Insekterna hade tydligen känt av min väldoftande svettlukt, för när jag stod still och fotograferade husgrunden så fanns plötsligt ett 30-tal flugor surrandes runt mitt huvud. Ganska irriterande, men några fjantiga flugor får ju inte stoppa en sådan här viktigt utflykt.

Hökbergsgruvan
Jag traskade på några meter till och jag var nu inte långt borta från ”Hökbergsgrottan” som är den största gruvan. Jag hade varit på besök här några gånger tidigare, men av någon anledning lämnat kameran hemma. Men nu skulle det dokumenteras minsann. Jag ”smög” runt lite uppe på berget, det märks att marken varit odlad för det växer mycket gräs på sina ställen och det är väldigt öppet och fint mellan träden och de små gruvorna. En bit bort såg jag staketet till Hökbergsgrottan och jag gick runt det och ned på andra sidan. Staketet är inte till för att hindra folk från att gå in i grottan, utan det sitter ovanför grottans tak, då det är ett stup rakt ner på cirka 7 meter för den som kommer från denna sida.

Kamouflagenät
Det första jag lade märke till som jag tror ändrats sedan jag var här sist, var det stora kamouflagenät som någon satt upp och det täckte större delen av öppningen. I nederkant av nätet, på backen, hade man lagt upp en mindre stenmur för att hindra nätet från att blåsa iväg eller vad det nu kan vara bra för. Lite av mystiken försvann tyvärr på grund av detta nät men det kanske är folk som sover över här och då kan de ju spänna för om det håller myggen borta kanske. Hur nu det skulle gå till då det var flera centimeter mellan rutorna i nätet. Jag gick in i grottan och den är av ganska imponerande storlek. På bredaste stället är den nog knappt 20 meter, och djupet in i berget, ej i vertikalled nu alltså, är också det cirka 20 meter. Takhöjden är i genomsnitt 4-5 m skulle jag tippa på, men på något ställe går det nog upp till en 6-7 meter. Till vänster när man kommer in finns två ”gavlar” som går in en bit i väggen, och längst in till höger verkar det vara ett litet sänke, men det var så mörkt, så jag vågade inte gå ned där, då jag inte hade någon ficklampa. I sänket finns två trästockar kvar sedan 1800-talet och det är riktigt fascinerande. Golvet, eller sulan om man ska prata gruvspråk, är någorlunda jämt i gruvan, förutom det ovan nämnda sänket. Framför sänket intill den högra väggen finns dock en rejäl upphöjning i golvet av stenformationer som sparats. Står man framför grottan och kikar in så finns det också ett mindre ”arbetsrum” till vänster om den stora öppningen.

Gästbok
En eldstad har byggts i den stora öppningen av några stenar, dessutom så finns det en gästbok som man kan skriva i om man vill. Tyvärr fanns det bara blyertspennor vars text troligen försvinner lättare om det är fuktigt än vad texten från en bläckpenna gör. För fuktigt är det, man hör det droppar och rätt vad det är får man också en rejäl vattendroppe bakom örat eller i nacken, men det är ganska mysigt faktiskt. Trots att grottans öppning bara är några meter bort så är det betydligt kylare inne i grottan och de besvärande flugorna försvann illa kvickt vilket var skönt. De ersattes dock av mygg, men de var inte så många och verkade heller inte bita så mycket som de brukar. De kanske hade det som Lance Armstrong aldrig har, en dålig dag! Det var ett fint initiativ med gästboken i alla fall. Självklart pillade jag dit mitt namn samtidigt som jag gjorde lite reklam för vår hemsida. Som jag ovan nämnt så finns många lämningar kvar efter handborrning och man undrar hur det såg ut här när driften var som mest intensiv någon gång på 1800-talet. Och vad hette de som borrade? Malm- transporterna härifrån borde också ha varit bökiga, då terrängen är starkt kuperad. Annars var väl Finshyttan och Storbrohyttan de hyttor som låg bäst till för malmen från dessa gruvor, men några bevis för att den gick dit har vi inte.

Arbetarbostäder
De andra gruvorna på Hökberget är bara små hål, en del vattenfyllda och egentligen av föga intresse. Ett flertal fina stengrunder som kanske har varit arbetarbostäder eller liknande finns också. Något järnsmide kring eller i gruvorna hittade jag inte, men jag var bara där någon timma, så letar man lite mer ordentligt kanske det dyker upp sådana saker också. Man ska dock komma ihåg att det var ett av de minsta gruvfälten i trakten, så även om det var viss rusch här emellanåt kan man nog räkna med att gruvorna under långa tider låg öde.

Liten gruva
När jag fotat klart så gick jag till höger (räknat om man står utanför grottan och har nosen mot den) om grottan men efter bara några meter till vänster. Här är det en stig som går lite uppför och efter cirka 10 m så finns en mindre gruva till vänster. Den är bara några meter djup och inte ens vattenfylld. Det är dock ganska brant ner i den lilla öppningen, men jag tror nästan att man kommer upp av sig själv även om man skulle ramla ned av någon anledning.

Hemfärd
Efter denna trevliga stund vid Hökbergsfältet så var det nu dags att dra sig hemåt. Jag tog det nu ganska lugnt och stannade här och var och åt lite blåbär, som det fanns gott om. Hujedamäj så underbara dessa bär är! Jag skulle kunna stå där i flera timmar och äta, men jag ville ju hem och se avslutningen på bergsetappen i Tour de France. Efter en stund så var jag nere vid flyttblocken i mossen igen och då gick jag och letade upp cykeln som jag gömt bakom några snår. Den låg mitt ibland blåbären och jag tog några sista smakprov innan jag tog på mig hjälmen och rullade som ett äkta blåbär nedför det branta berget. Det var verkligen skönt att det gick utför nu och när jag var nere vid Skribotjärn så kändes det som jag kommit till civilisationen igen. Här fanns ju faktiskt folk som badade, tjoade och fiskade. Sedan åkte jag hem till farsgubben och kollade på de sista 15 kilometrarna av ”Touren”.
Vem som vann?
Jo, mannen som logiskt sett borde hetta Legstrong!

J. Kruse

Bilder från turen till Hökberget finns att beskåda i ett bildgalleri.

Se bildgalleri...