Liljendal är beläget cirka 2 mil norr om Lesjöfors och knappt 2 mil väster om Fredriksberg. För att dra nytta av skrot och spilljärn från gjuteriet vid Rämshyttan, 7 km nordväst om Lesjöfors, anlade bruks- patronen Christopher Myhrman ett stålverk vid Liljendal. Avståndet mellan hyttan och Liljendal var cirka 7 km.

Verket, som privilegierades 1764, blev kallat Liljendal. Det byggdes först för framställning av garvstål men redan 1770 ändrades till- verkningen till brännstål. Trots denna förändring visade sig verket förlustbringande, och smederna fick gå sysslolösa flera månader om året på grund av den ringa tillverkningen. Ståltillverkningen lades snart ned men 1778 gavs tillstånd att utbyta den privilegierade tillverkningen av ämnesjärn mot manufaktursmide.

Företaget utvidgades ytterligare 1784, då 345 skeppunds (ca 59 ton) smide flyttades från Gunnerud utanför Karlstad till Liljendal. I resolutionen därom framhåller bergskollegium, att Myhrman använt all sin förmögenhet, flit och omtanke att uppbringa detta verk, att brukets avlägsenhet och klimatets hårdhet göra alla levnadsmedel dyra och att förluster drabbat genom missväxt och vattuflod.

År 1793 anlades ett skärverk med två knipphamrar, och 1796 överflyttades ytterligare 230 skeppund från Gunnerud och 100 från Föske norr om Molkom. I början av 1800-talet blev det lättare att vidtaga utvidgningar vid järnbruken, och vid Liljendal erhölls år 1803 tillstånd att utnyttja en del av det inflyttade smidet som stång- järnssmide, påföljande år att anlägga en ny härd för 600 skeppund stångjärnssmide och 1805 att öka manufaktursmidet. Christopher Myhrman den yngre säger själv om de många smidesflyttningarna:

"700 skeppunds smide har jag från slättbygden flyttat uppåt skogarna".

Den geografiska betydelsen av de underliga transporteringarna av smidesrättigheter är klart framställd i dessa ord. Vid en tid, då man var mycket mån om att den sammanlagda smideskvantiteten i riket ej skulle undergå någon förändring, kunde smidet ej ökas på den ena platsen utan att minskas på den andra, och överflyttningarna till Liljendal innebar alltså, att en skogsbygd, en trakt nära bebyggelsens yttersta gräns drog till sig en del av den industri som under ett tidigare skede förlagts till de tättbefolkade låglandsbygderna.

Efter alla förändringar såg bruket ut på följande sätt 1809: Vid nedre bruket stod på östra sidan hammarsmedjan, nybyggd 1795, och som flyglar till den två tackjärnsbodar och två stångjärnsbodar, vidare fyra kolhus, ett bostadshus för smederna, brygghus och bagarstuga med mera. På västra sidan låg stålverket, där arbetet nu återupptagits, och ett stamphus, där stybbe, ler, flinta och murbruk stampades.

Övre bruket, som låg 600 m längre åt norr, omfattade tre manufaktur- verkstäder, som vardera innehöll en knipphammare och en spik- hammare, den ena därjämte ett skärverk, kolhus, hus med järnbodar, bostadshus för manufaktursmederna, klensmedja, en kvarn och en såg.

Mellan övre och nedre bruket låg bruksbetjäntens bostad, till vilken senare uppfördes två flygelbyggnader. Med en grävd kanal av 90 m längd fick man överfall för alla hjulen, och genom en hålldamm vid Fjällrämmens utlopp erhölls en jämn vattentillgång.

Årstillverkningen uppgavs år 1799 till 200 skeppund bultjärn, 122 skeppund bandjärn och 142 skeppund knippjärn. Tackjärn hämtades från hyttan i Rämmen och de tillverkade produkterna transporterades till en början vanligen över Arboga till Stockholm, sedan över Kristinehamn till Göteborg.

Under tiden närmast efter 1814 fanns det vid Rämmen såväl hytta som stångjärns- och manufakturverk. Fr.o.m. 1840-talet bedrevs dock bara tackjärnsblåsning och stångjärns- och manufaktursmidet koncentrerades till Liljendal. Vid Liljendal blev tillverkningen väsentligt uppdriven genom införandet av Lancashiremetoden år 1832, byggandet av en vällugn 1847 och en ny stålugn 1844. På 1850-talet uppfördes även ett gjuteri och senare ett valsverk. I manufaktur- smedjan framställdes bland annat liar, vissa år i rätt stora mängder. 1882 byggdes också en martinugn.

Även om produktionen inte var obetydlig, vållade likväl brukets av- skilda läge i förening med de stigande konjunkturerna för trävaru- hanteringen, att järnindustrin avvecklades redan på 1880-talet. Martinugnen nedlades redan efter fem år, stångjärnssmidet 1889 och manufakturverkstäderna påföljande år. Två år därefter hade Liljendals träsliperi intagit platsen som den gamla bruksrörelsens efterträdare. Av järnbruket var redan på 1920-talet allt borta, förutom nedre brukets smedja, vilken då omändrats till kvarn. Träsliperiet lades ner 1929. Redan 1890 hade Oforsens träsliperi uppförts, knappt 5 km sydost om Liljendal.