Långbanshyttan uppfördes troligen någon gång under åren 1548-1560. Om gruvorna vid Långban bearbetades redan vid denna tid vet man ej med säkerhet, men det kan ju tänkas att malmfyndigheterna på platsen uppmuntrade till att bygga en hytta. Någon större gruvdrift vid Långban blev det dock inte fråga om förrän i början av 1700-talet och innan dess var gruvorna vid Persberg den klart största malmleverantören. Persberg var för övrigt stor leverantör ända fram till nedläggningen, trots att mycket malm självfallet också togs från Långban.

Hammarsmedjor
I skattelängden för år 1560 upptogs 3 bergsmän samt 2 husmän vid hyttan. Den var vid den här tiden en av de mindre hyttorna, vilket kanske kan förmodas bero på att driften nyligen startats. Under 1600-talet byggdes två stycken hamrar, den övre byggdes 1632, och den nedre privilegierades år 1646. Hammarkommissionen ställde ägarna inför valet att antingen samsas om två härdar i samma smedja eller också lägga ned den ena härden i vardera smedjan. Man valde den senare utvägen, vilket är förklarligt, då man vet att den nedre hammaren till största del ägdes av den mäktiga filipstadsborgaren Nackrej och den andra av sex bergsmän.

Den norra hammaren brann upp år 1710 och fick ej återuppföras. Den södra hammaren fick behållas, men smidet inskränktes från 440 till 200 skeppund. Denna hammare var i drift till 1808 då smidesrättig- heterna flyttades till det nyanlagda Myrmansfors vid Rämmen.

Lesjöfors bruk
Från och med år 1839 började Lesjöfors bruksägare förvärva andelar i hyttan och de blev snart största ägaren i hyttan. Den första rostugnen vid hyttan byggdes 1847 och 1855 nybyggdes masugnen på initiativ av disponenten vid Lesjöfors, Gustaf Ekman. I samband med detta byggdes även en ny rostugn. År 1858 nedblåstes Dalkarlsjöhyttan som tidigare varit stor tackjärnsleverantör till Lesjöfors bruk och råvaruförsörjningen till Lesjöfors koncentrerades nu till Långban. Masugnen förhöjdes 1869 och 1873. År 1874 byggdes den så kallade Westmanska rostugnen, vilken fortfarande finns kvar vid hyttan. Efter järnvägens tillkomst mellan Långban och Lesjöfors omkring år 1880 underlättades så klart transporterna betydligt. I början av 1890-talet insattes också en trecylindrig så kallad Bagges blåsmaskin, tillverkad i Arboga, som på 1950-talet flyttades till Lesjöfors bruk, där den än i dag kan beses utanför museumet där.

Bessemerverk
Under åren 1873-95 tillverkades även bessemergöt strax öster om hyttan. Produktionen kunde dock inte drivas upp till mer än cirka 1 000 ton per år, på grund av vattenkraftens otillräcklighet, vilket gjorde att bessemerverket, som ännu finns kvar - om än i starkt förfall, fick läggas ned, då man prioriterade kraften för hyttans räkning. Den sistnämnda elektrifierades för övrigt år 1914. Hyttan drevs då kontinuerligt i tre 8-timmars skift. Antalet arbetare var då cirka 30 st. Under åren 1923-25 uppfördes i direkt anslutning till hyttan även ett sintringsverk enligt Kantorpmetoden, där slig från anrikningsverket sammansintrades till briketter, som användes i hyttan. 1927 köpte Uddeholms AB Lesjöfors aktier i Långbans grufveaktiebolag, men i köpet ingick inte hyttan.

De Geer
År 1930 brukar nämnas som det år då sista blåsningen ägde rum vid hyttan i Långban. Läser man Gerard De Geers (disponent, Lesjöfors bruk) bok "När järnet bröt bygd" verkar dock inte detta stämma. Han skriver till exempel: "Efter fyra års uppehåll återupptogs driften i Långbans masugn år 1930." Här följer ett kortare stycke ur boken:

"Vårvintern 1931 var vi klara med att sätta igång Långbans masugn för dess sista blåsning. De gamla masugnsarbetarna gladde sig åt att åter få utföra sina traditionella jobb. Flamman från masugnskransen steg åter mot skyn och uppsättaren gjorde sina för lekmannen obegripliga mursättningar. Ofta for jag ned till masugnen på kvällarna och satt uppe på kransen eller nere i rostun och följde arbetet. Kolkorgarna hissades upp från kolhuset och tömdes under en sky av gnistor. Uppsättaren gjorde sina malm- och kalkpåsättningar och satte ned lodet med ett pinnhål för varje sättning. Nere i rostun följde masugnsmästaren lodets sakta vandring nedåt och gjorde sina slagg- och järnutslag efter anvisning i lodets läge. Det var en sista fläkt från gamla tider att än en gång få uppleva detta traditionsrika och sägenomspunna arbete som under århundraden varit Bergslagens livsnerv. Långbans sista blåsning varade endast 1 ½ år. År 1933 släcktes elden för alltid under denna gamla masugn."

Japan
Gerard De Geer nämner också i boken att 1 500 ton tackjärn, baserad på både Långbans- och Persbergsmalm producerad vid hyttan såld- es till Japan 1932, för den japanska flottans räkning. Krigsfartygen som tillverkades av detta tackjärn gick sannolikt till botten i slagen vid Midway eller Leyte under andra världskriget.

Produktionssiffror
1846-1850 producerades vid Långbanshyttan i medeltal per år 6 172 skeppund tackjärn. Endast Nykroppa (8 810) och Sunnemo (7 141) producerade i Värmland mer under dessa år.

År 1870 producerade Långban ca 72 000 centner tackjärn, vilket gav en hedrande fjärdeplasts bland de värmländska hyttorna detta år. Borgvik producerade ca 92 500 centner, följt av Motjärnshyttan med 83 500 och Nykroppa med ca 76 000 centner.

Under åren 1891-1900 producerades 32 000 ton tackjärn vid Långban (Hagfors och Nykroppa 90 000), åren 1901-1910 37 000 ton (Hagfors 106 000) och 1911-1920 44 000 ton (Hagfors 218 000 ton). Avståndet till de större järnverken beträffande produktionen blev således under dessa år allt större.

Tillverkningen av bessemergöt vid Långban var under de drygt 20 år (1873-95) tillverkningen pågick blygsam, siffror i tusental ton:

	1881-1890	1891-1900
Björneborg	27	17
Hagfors	35	51
Nykroppa	36	40
Långban	4	2

Renovering
Hyttan, som idag är byggnadsminne, renoverades med AMS-medel 1980-83. Det är den enda i dag bevarade hyttan i Värmland, som ligger i direkt anslutning till ett större gruvfält. Flera sådana fanns ju dock tidigare, bland annat Yngshyttan (nedlagd redan i slutet av 1600-talet) i närheten av Persbergs gruvor, samt Nordmarkshyttan (ruiner finns kvar), som revs strax efter nedläggningen 1905.