Brattforshyttan ligger endast ett fåtal meter från riksväg 63, en knapp mil sydväst om Filipstad. Hyttan är mycket gammal och finns upp- tagen i jordeboken från år 1540. Detta år drevs hyttan av följande bergsmän:

Lasse Påvelsson
Nils Biörsson
Långe Bänkt
Oluff Halvardsson

Skattebeloppet uppgick till 520 osmundar, vilket gjorde den till den fjärde största hyttan bland de 15, som upptogs i jordeboken 1540. I 1560 års skattelängd upptas 4 bergsmän och 9 husmän. Trots det ofördelaktiga läget, med ganska lång och dessutom besvärlig väg från gruvorna, uppstod här en betydande järnindustri, vars verksamhet (med vissa uppehåll) inte lades ner förrän år 1920. Malmen fick klövjas på häst- eller oxryggar över den branta Damshöjden, men på vintern kan det ju tänkas att man även använde sig av slädar. Malmleverantörer var troligen både Nordmark- och Persbergsgruv- orna. Vid Nordmarksbergs gruvor finns till exempel en gruva vid namnet Brattforsgruvan, och den drevs troligen av bergsmän från Brattfors.

I början av 1600-talet var hyttan nedlagd, men 1624 verkar hyttan, enligt Carl Bonde, ha varit igång, men verksamheten torde åter blivit nedlagd, då den nämns som uppbyggd 1641. Detta årtal har ofta anförts som hyttans anläggningsår, fastän det blott är fråga om ett återuppbyggande.

Smidestillverkning
Två stångjärnshamrar uppfördes under 1600-talets första hälft. Den nedre år 1615 och den övre i början av 1630-talet. Under 1640-talet fanns tre stycken hammare, men om den tredje saknas underrättelser. Ur transportsynpunkt var hyttans läge, som tidigare nämnts, ofördelaktig, en fördel var dock att koltillgången var riklig, då man inte behövde konkurrera med gruvorna om virket. Den övre hammaren blev av 1687 års kommission förklarad skadlig för bergslagen men torde inte ha nedlagts förrän 1689, då bergskolle- gium dömde ut den.

Hammarverket hade under merkantilismens tid tillåtits existera, därför att det låg i utkanten av bergslagen och kunde hämta kol från andra bygder, men tillverkningen hölls nere på en ganska låg nivå och var ännu på 1840-talet begränsad till 600 skeppund. Liberalismens genombrott betydde för detta bruk en ansenlig uppblomstring. Tillverkningen fördubblades under 1840-talet och steg efter lancash- iresmidets införande år 1853 till än högre siffror, nämligen ca 800 ton år 1875 och 1 500 ton tio år senare. På grund av konkurrensen med de stora götmetallverken minskade snart produktionen, och år 1900 uppgick den till endast 434 ton. År 1918 tystnade hammarslagen i lancashiresmedjan för gott och två år senare nedlades även hyttan. Omkring år 1900 var C. Geijer patron vid Brattfors. Av smedjan finns idag inte mycket kvar, den revs endast något år efter nedläggningen och den dåvarande ägaren sålde allt som tänkas kunde. Hyttan är dock i prima skick och den första stora påminnelsen som vittnar om den livliga järnrörelsen i Bergslagen, för den som kommer från karlstadshållet.

Smalspårig järnväg
Det kan även nämnas att år 1902 stod den smalspåriga (troligen 750 mm spårvidd) Brattfors-Geijersdal järnväg klar. Banan som främst byggdes för brukets räkning var 9 km lång och med hjälp av denna fick hyttan förbindelse med Bergslagsbanans normalspåriga järnväg. Banan lades ner år 1932 och efter hyttans nedläggning fraktades företrädesvis timmer, varav det mesta gick till Skoghallsverken.

Källor: Hjalmar Furuskog, 1924: De värmländska järnbruken. Tomas Lundqvists hemsida (http://user.tninet.se/~mcv896n/rfsbjvg.htm). World-wide 30" railways (http://www.pearcedale.com/c&b/thirty.html).

Ett tidsdokument från den tiden när järnvägen fullbordades:
Klicka här...