Denna hytta grundandes av finnarna Kristoffer Jönsson Havuinen, även kallad "Långe Kristoffer" vid Sundsjön, och Matti Paapainen "Paapa-Matts" från Älgsjön under första hälften av 1640-talet. Denna första hytta låg cirka 1,5 km sydöst om den nuvarande Motjärnshyttan. Bägge tog dock sitt vatten från Hyttälven, som rinner mellan Hyttjärn och Finnhyttetjärnen. Den första hyttan låg cirka 400 m innan Hyttälvens utlopp i Finnhyttetjärnen, medan den nuvarande hyttan ligger strax öster om Hyttjärnen och alldeles väster om väg 256. Att döma av den ringa mängden slagg vid platsen för den äldre hyttan, verkar inte verksamheten här haft någon större omfattning. Enligt traditionen tog man då sjömalm från Sundsjön och bergmalm från Rämsbergets gruvor.

Den ursprungliga hyttan drevs fram till omkring år 1700. Från starten 1643 fram till 1657 utgjordes icke tionde, vilket tyder på svårigheter och ringa tillverkning. 1662 eller i början av 1663 avlider Långe Kristoffer. Paapa-Matts tycks ha dött år 1665. Under strider angående gränsdragningen mellan Älvdals och Färnebo härad med Johan Karlström (död 1690), Uddeholms grundare, anger Karlström i en inlaga från år 1671, att hyttan ej drivits de senaste fem åren. Ytterligare ett tecken på att driften många gånger var av mindre omfattning och låg nere ofta.

Uddeholm
De nämnda stridigheterna angående gränsdragningen hade börjat långt tidigare och Långe Kristoffers nybygge i Sundsjön kom att ligga i skiljelinjen mellan två mäktiga intressegrupper. Den ena var Kronan och deras intresse för järnhanteringen i landet. Dessutom öppnade sig möjligheterna för borgarna i städer med anknytning till järn- hanteringen, vilka blev engagerade som enskilda företagare, för att bygga upp järnbruken. Vi ska inte fördjupa oss alltför mycket i detta, men det hela resulterade så småningom i en ekonomisk katastrof för Kristoffers familj genom att hela Sundsjöhemmanet och andelarna i Motjärnshyttan tilldömdes Karlström och Uddeholm.

Ny hytta
Den nuvarande hyttan vid Motjärnshyttan byggdes upp omkring år 1700. Största anledningen till flytten får tillskrivas bättre möjligheter till dämning och vattenreglering. Enda skillnaden mot den gamla hyttan torde ha varit större pipvolym och ökad blästerkapacitet. År 1730 tog Bengt Gustaf Geijer hyttan i besittning och driften intensifierades nu betydligt, till exempel producerades år 1710 300 skeppund tackjärn för att år 1740 uppgå till knappt 1 500 skeppund tackjärn. Motjärns- hyttan innebar sålunda ett betydande tillskott i tackjärnsförsörjningen till Geijers bruk.

Malmförsörjning
När Geijer begynte sitt verk var malmförsörjningen ett stort problem. Rämsberget bröts och dessutom erhölls blandningsmalm från Torrakeberget på Hällefors ägor. Det gjordes även försök att bryta malm i Gumklinten, Kyrk- och Mörttjärnshöjderna. All denna malm- brytning var dock mer eller mindre ett spel för galleriet. Uddeholm hade inte några privilegier på några bergslagsgruvor men under 1730-talet lyckades Geijer på olika sätt köpa in sig i gruvorna i Taberg och Finnmossen, Nordmark, vilket fick stor betydelse för Motjärns- hyttans framtid.

Masugn i sten
Redan under B. G. Geijer den äldres sista tid hade Motjärnshyttan varit i behov av ombyggnad, men reparationer hade endast delvis företagits. Emanuel Geijer, som år 1753 övertagit ledningen av bolaget, lät därför bygga om masugnen från grunden. Då han hade intressen i andra hyttor som också måste byggas om fördelades arbetet på flera år, nämligen mellan år 1755-61, då den nya hyttan sistnämnda år stod klar. Ugnen blev nu byggd i sten istället för av timmer, vilket var brukligt vid brukspatronhyttor vid den här tiden.

Disponent Waern
År 1832 tillträde Jonas Waern befattningen som disponent i Udde- holm. Han blev intresserad av att använda sjö- och myrmalmer och försök gjordes med blåsningar i Sunnemohyttan och Motjärnshyttan och under 1830-talets första hälft tillverkades gjuteritackjärn av sjömalm här. Denna verksamhet blev dock inte långvarig utan Motjärnshyttan drevs under tiden 1820-55 huvudsakligen med malm från Tabergs gruva. I slutet av 1830-talet höjdes masugnspipan och en varmapparat uppsattes på kransen. Även en Widholms blås- maskin blev nu insatt.

Mindre kolförbrukning
På grund av Motjärnshyttans mindre fördelaktiga läge, masugnen var nämligen nedsprängd en bit ned i berget och omgiven av en kall och våt bergklippa, så var kolåtgången onormalt stor. Därför byggdes den om ännu en gång redan år 1854 och hyttan fick då i stort det utseende som den har i dag, även om den senare genomgått flera ganska betydande omändringar. Pipan fick en höjd av drygt 13 meter och blev jämte Gammalkroppa den högsta i Värmland. Sannolikt var pipan den största i Sverige vid denna tid. Ombyggnaden blev riktigt lyckad och kolåtgången minskade nu betydligt.

Transporter
År 1875 var Nordmark-Klarälvens järnvägar upp till Hagfors klar, vilket så klart underlättade transporterna betydligt. Innan järnvägens tillkomst, drog man malmen på den år 1850 färdigställda Tabergs kanal som gick mellan Taberg och Sandsjön. År 1864 gjordes försök med en lokomobil för att frakta malmen på vägen till Motjärnshyttan, men den visade sig vara för tung för de undermåliga vägarna och den användes sedan som en stillastående lokomotor. Lokomobilen användes på 1920-talet vid Edebäck nordväst om Hagfors men stod sedan under lång tid i Motjärnshyttan. Den är dock sedan ca 15 år flyttad till järnvägsmuseumet i Hagfors. Som kuriosa kan även nämnas att malm år 1905 kördes ända från Tuolluvaara gruva utanför Kiruna till Motjärnshyttan. Malmen kördes då först på malmbanan, sedan med båt från Narvik ned till Göteborg, sedan åter på järnväg till Motjärnshyttan. Tack vare den höga järnhalten och fina kvalitén i Tuolluvaara-malmen var detta ekonomiskt försvarbart. Största malmleverantör torde i alla avseenden den närliggande Tabergs- gruvan annars vara.

Nya ombyggnader
År 1883 var det åter dags för en modernisering av hyttanläggningen efter ritningar av Gustav Uhr. En ytterligare modernisering företogs år 1901, men denna ingrep ej nämnvärt i Uhrs uppläggning. Några av de förändringar som skedde vid dessa två moderniseringar var bland annat en av Uhr konstruerad turbin, som drev krossanläggning och spel. År 1901 flyttades infrakten av kol till norra sidan genom en linbana från de där belägna kolhusen på andra sidan landsvägen. Pipan förlängdes något och den gamla blåsmaskinen ersattes av en Bagges 3-cylindrig blåsmaskin. En liknande blåsmaskin, fast från Långbanshyttan, finns för övrigt att beskåda vid Lesjöfors museum.

Slutet
Redan år 1870 hade Uddeholms styrelse beslutat om koncentration av all tackjärns- och ståltillverkning till Hagfors, vilket naturligtvis på sikt skulle bli dödsstöten för Motjärnshyttan. Efter övergången till elektriska tackjärnsugnar i Hagfors och sedan dessa kommit i full drift drog man ner på verksamheten i hyttan. Åren 1914-16 förekom således mindre drift än normalt och därefter upphörde tackjärns- tillverkningen vid Motjärnshyttan, i det som en gång i tiden var en av Värmlands största hyttor, efter drygt 270 års verksamhet. Järnkon- struktionerna inuti hyttan revs ut redan omkring år 1920 och år 1924 revs ett större kolhus. Det mesta av den imponerande hyttan finns annars kvar och är i dag som industriminnesmärke. År 2001 startades också en musikfestival upp, "Masugn Rock Festival" som höll till strax utanför hyttan och blev riktigt lyckad. Band från Hagfors och Nordmarkstrakten spelade. Tyvärr blev det ingen fortsättning år 2002, men vem vet, någon kanske drar igång det hela igen?

Produktionen
Under åren 1846-1850 hade hyttan en årlig medeltillverkning av 5676 skeppund (ca 1 100 ton) tackjärn. Av de cirka 30 hyttor i Värmland som då var i drift hade endast Nykroppa, Sunnemo- och Långbanshyttan större produktion. År 1870 intog Motjärnshyttan andraplatsen bland Värmlands hyttor, med 83 578 centner (ca 3 500 ton), det året producerade endast Borgviks hytta utanför Grums mer tackjärn. Toppåret för Motjärnshyttan var år 1909, då man producerade drygt 4 200 ton, men efter brukskoncentrationen under slutet av 1800-talet var man nu rejält akterseglade av hyttorna vid järnverk som Björne- borg, Hagfors och Nykroppa. Sista året hyttan var i drift, 1916, producerades 1 558 ton tackjärn.

Källor: Nils Björkenstam, 1968: Bergsmän och hyttor på Värmlandsberg, 2 Motjärnshyttan. Hjalmar Furuskog, 1924: De värmländska järnbruken. Filipstads tidning, 1905.