Första gången Nykroppa nämns i samband med järnhantering är i den första jordeboken över Värmlandsberg från år 1540. I denna jordbok är en hytta vid Nykroppa upptagen. Hertig Karl, sedermera Karl IX, bearbetade redan på 1570-talet silvergruvorna vid Hornkullen i Nykroppa, men då driften där inte motsvarade Hertigens förhopp- ningar, vände han sitt intresse mot järnbruket i Nykroppa. Detta var omkring 1580 i starkt förfall, då man koncentrerat sig på driften vid Hornkullen. Hertigens intresse för järnbruket var dock så stort, att han år 1582 lät anlägga en kungsgård (som tyvärr ingen i dag vet var den låg), vilket blev av epokgörande betydelse för järnbrukets framtid. Några år senare flyttades det av Gustav Wasa vid Bro (nuvarande Kristinehamn) anlagda kronobruket till Nykroppa.

Utarrendering
Driften som kronobruk fortgick till 1622 då det utarrenderades till förmögna privatpersoner. Bland arrendatorerna återfanns även Louis de Geer, som var arrendator från 1636 och ett antal år framåt. Anled- ningen till utarrenderingen var att kronan var i stort behov av pengar. Detta var ett olyckligt beslut som så småningom ledde till brukets totala förfall. Kronan sålde då bruket, och under åren 1653-86 drevs det av ett antal enskilda ägare, dock utan någon större framgång.

Epoken Linroth
Kronan återtog bruket 1686 och det arrenderades återigen ut. Arren- dator från 1697 var Claes Linroth. Han köpte bruket år 1714 och slog ihop det med Storfors bruk. Nu kom bruket åter på fötter. Epoken Linroth tog slut 1809 och Storfors bruk (där Nykroppa ingick) övertogs av greve C. G. Lövenhielm. Vid dennes död 1839 bildades ett kons- ortium, Storfors Bolag, som överlät brukets drift och skötsel åt en disponent.

Herlenius
År 1864 utsågs brukspatron Jonas Herlenius på Edsvalla till bolagets disponent. Han ledde företaget i hela 30 år. Vid tiden för Herlenius tillträde genomgick svensk järnhantering en omfattande utveckling och omstrukturering ("Bruksdöden"). Detta innebar, att man för att få lönsamhet i järnhanteringen, var tvungen att koncentrera de olika bruken till ett fåtal platser, för att få en mer rationell och storskalig drift. Mot bakgrund av detta, insåg Herlenius snart att man i den hårdnande konkurrensen var tvungna att tillämpa de senaste teknikerna inom järnframställning. För att få erfoderligt kapital till dessa investeringar ombildades det gamla bruksbolaget 1866 till aktiebolag, Storfors Bruks AB. Bruket vid Bjurbäcken, mellan Filipstad och Storfors, var en av de järnindustrier som fick stryka på foten när driften koncen- trerades till Nykroppa.

Investeringar
På 1872 års bolagstämma beslutades att bygga två masugnar och ett bessemerverk i Nykroppa. Dessa uppfördes också under de närm- aste åren och till chef för det omfattande arbetet utsågs den erfarne byggmästaren Emil Ståhl på Mosserud. Samtidigt som järnverket byggdes erhöll man också järnväg till platsen, vilket självklart under- lättade transporterna från och till bruket betydligt. Vid 1876 års utgång beräknade man kostnaden för den nya anläggningen till cirka 1 miljon kronor, en svindlande summa på den tiden.

1882 byggdes ett götvalsverk som påföljande år kompletterades med en 4 tons ånghammare. Ett 18 tums universalvalsverk och två trä- kolhus byggdes till 1884. I mitten på 1880-talet var bolagets ekonomi ansträngd, men 1889 hade läget ljusnat och bolaget investerade i ett martinverk, finvalsverk och en reparationsverkstad som också in- rymde ett mindre tackjärnsgjuteri. Dessa anläggningar togs i bruk i början av år 1890. Detta år fick man dessutom elektrisk belysning i verkstäderna. År 1892 räckte inte vattenkraften till. Därför grävdes nu en ny kraftkanal. Denna gång från Dammsjön i söder till i höjd med Lyshusdammen, där också ett nytt turbinhus, Lyshuset, uppfördes. Kraften därifrån överfördes till järnverket med hjälp av en linledning.

Herlenius den yngre
Disponent Jonas Herlenius drog sig tillbaka 1894 och hans son August tog över. August började genast göra upp en serie expansiva planer för järnverket och redan påföljande år lades grunden för ett nytt 10 tons martinverk, och i anslutning till detta ett större tackjärnsgjuteri. 1897 köpte Storfors Bruk Gammalkroppas hytta och bruk och därmed ljusnade läget en aning vad gäller vattenkraftförsörjningen. Tydligen var inte disponenten vid Gammalkroppa, herr Mörtstedt allt för god att tas med, då han inte släppte på vatten i onödan ner till Nykroppa. Påföljande år byggdes ånghammarsmedjan till och ett par mindre ånghammare insattes. År 1899 byggdes Lyshuset om för produktion av elström. Linledningen skrotades och ersattes av en elektrisk kraftledning. Påföljande år uppfördes ett mediumvalsverk och man övergick från sur till basisk tillverkning i södra martinverket. Detta medför också att man måste investera i en dolomitugn med tillhör- ande kross.

Elektrisk valsverksdrift
1902 övergick man till elektrisk drift i finvalsverket och Nykroppa var därmed först i landet med elektrisk valsverksdrift. Påföljande år byggdes en tredje rostugn. Det första, norra, martinverket revs 1905 och i stället uppfördes ett större martinverk med två ugnar om vardera 15 tons insats. I utrustningen ingick också en 30 tons eldriven skänktravers. Uddeholmsbolaget förvärvade år 1909 aktiemajoriteten i Storfors Bruks AB. Martinmetoden började nu konkurrera ut bessemerjärnet och bessemerverket nedlades därför år 1915. Istället började flytande tackjärn från masugnarna på försök att användas i martinugnarna och dessa försök (av ingenjör Edvard Berg) slog så väl ut att man snart använde sig av denna metod i båda ugnarna i norra martinverket. Järnverket i Nykroppa var först i landet med denna metod. År 1917 nådde martingötstillverkningen sin dittills högsta nivå med 31 000 ton.

Mellankrigstiden
Under hösten 1918 började Nordens dittills största träkolshus att byggas. Detta år övertog också Uddeholms AB de sista aktierna i Storfors Bruk. Nu upplöstes Storfors Bruk och dess tillgångar inför- livades med Uddeholm. I samband med detta restes en minnessten över Karl IX i Nykroppa. Under senvintern 1929 byggdes ugn nummer 1 i norra martinverket om för 23 tons insats. Även ugn nummer två byggdes om till samma kapacitet kort därefter. År 1935 byggdes brukshotellet om till huvudkontor och driftsledningen flyttade in i december. Detta år revs även de gamla träkolshusen för att ge plats för första etappen av skrottraversbanan. Den viktigaste investeringen i Nykroppa under mellankrigstiden var det nya sintringsverket som togs i bruk 1936. Detta år höjdes skorstenarna vid norra martinverket från 35 till 55 meter, detta för att förbättra draget i ugnarna och därmed minska smältningstiden. I slutet av 1930-talet utgjordes en allt större del av Nykroppas produktion av halvfabrikat för tillverkning av rör i Storfors.

2:a världskriget
1939 upphörde driften i Nykroppas första belysningsstation, Lyshuset. Martinugnarna, som före krigsutbrottet eldades enbart med stenkol, började år 1940 på grund av det skärpta läget eldas med en bland- ning av stenkol och flis. Påföljande år byggdes den första gropugnen, avsedd för att varmhålla göten, innan de kom till götvalsverket. Det var en elektrisk cellgrop för 32 göt. För att på ett säkert och smidigt sätt kunna transportera de mycket varma göten från gropugnshallen till götvalsverket konstruerades en underjordisk motordriven rullbana. Då Nykroppa bruk alltmer vid denna tid fått karaktären av ren ämnes- leverantör till det snabbt expanderande rörverket i Storfors, stod man nu på tröskeln till ett omfattande nybyggnadsprogram. Det startade år 1942 med att ånghammarsmedja, göt- och finvalsverk fick nya hus av tegel i stålkonstruktion, med tak av lättbetong. Byggnaderna inrymde också matsal och förmanskontor. Påföljande år utrustades götvals- verkets andra och tredje stolpar med vickbord. Detta år påbörjades också ett nytt och större martinverk. 1944 började tredje och sista etappen av skrottraversbanan. Den 19 maj 1945 skedde det sista utslaget i masugn nummer 2. Detta år fullbordades också en ny kraftstation med tillhörande tub söder om bruket. Likaså fullbordades den nya martinugn nummer 4 med en kapacitet på 50 ton. Till ugnen hörde också en 60 m (!) hög skorsten. Även sista etappen av skrottraversbanan färdigställdes under året, och därmed fick bruket Sveriges första svängda traversbana, 300 m lång med två traverser.

Trots (eller tack vare) att Uddeholm under andra världskriget till stör- sta del fick lita på både inhemska råvaror och en inhemsk marknad kunde bolagets produktionsresurser utnyttjas i stor utsträckning och resultatet blev efter omständigheterna bra.

Efterkrigstiden
Moderniseringen av götvalsverket fortsatte under år 1946 och dess maximala kapacitet låg nu på 125 000 ton/år. I februari detta år tapp- ades även sista smältan i södra martinverket. Även det nya martinverk 4 togs i bruk detta år efter metallstrejkens upphörande i mars månad. Den 24 maj 1947, kunde även masugn nummer 1 skatta åt förgäng- elsen. Därmed var "hyttepoken" över för Nykroppas del. Som en följd av detta nedlades även sinterverket. Båda masugnarna revs senare under året. I dag finns bara obetydliga rester kvar av dessa.

År 1950 övergick martinverk 4 till ren oljeeldning och en ny oljeeldad gropugn med plats för 10 göt togs i bruk. 67 000 ton göt produ- cerades. Detta år revs också det som var kvar av hyttan. Två år senare stod ett större och modernare bet- och mejslinghus färdigt. Här stoppades rörämnena ner i syra, och man kunde då upptäcka till exempel sprickor m.m. som senare oftast kunde mejslas bort. I slutet av mars månad 1953 togs ugn nummer 1 i norra martinverket ur bruk. Omkring denna tid tillträde också den nye platschefen, bergsingenjör Olof Fornander som var kvar till slutet av 1960-talet. Stålverket byggdes snart ut ytterligare och en ny ljusbågsugn för 35 tons insats togs i drift 1955. Den byggdes senare om för 50 tons insats. Som råmaterial till denna användes företrädesvis järnsvamp ifrån Persberg.

Tackjärn inköptes numera, då man inte hade egen masugn, bland annat från Oxelösund. Under slutet av 1940-talet inköptes också en del tackjärn ifrån Pershyttan, söder om Nora. År 1955 byggdes martin- ugn 4 om för 65 tons insats. Även en ny gropugn, denna gång el- uppvärmd och med plats för 10 göt togs i drift detta år. Maxtemp- eraturen låg på 1 300 grader. I februari påföljande år tappades sista smältan i ugn nummer 2 i norra martinverket. Stora ånghammaren togs ur drift i november. Den användes dock en tid för att rikta rörämnen som blivit krokiga vid valsningen. Denna finns kvar än i dag och är uppställd i Nykroppa. I maj 1957 brast fundamentet till ljus- bågsugnen och ugnen tippade. Den var vid tillfället lyckligtvis tom men hade den innehållit 50 ton stål kan man ju tänka sig vilken katastrof som kunde ha inträffat.

Vid årsskiftet 1962-63 togs ytterligare två oljeeldade gropugnar om vardera 20 göt i drift. Martinugn nummer 1 fick rivas för detta ändamål. 1963 blev 18" göt standard i götvalsverket. Detta år byggdes också det stora träkolshuset om till kallförråd för tegel. Teglet användes bland annat till ugnarna. Även mediumvalsverket slog igen detta år. Finvals- verket, gjuteriet och lilla ånghammaren lades ned under sommaren 1964. I början av december 1968 kom den första varningen om en eventuell nedläggning av Nykroppa bruk. Uddeholm tillkännagav att en förutsättningslös utredning skulle göras om var bolagets handels- järnstillverkning skulle koncentreras, Nykroppa kontra Degerfors. Den 17 oktober 1969 fick järnverket i Nykroppa den definitiva dödsstöten, det slutgiltiga beskedet som klargjorde att tillverkningen ska konc- entreras till Degerfors och att Nykroppa skulle läggas ned successivt fram till våren 1973. Samtidigt med detta dystra besked slog stålverket under året produktionsrekord (vilket sammanträffande!) med 123 600 ton. Härav svarade martinugn nummer 4 för knappt 61 000 ton och ljusbågsugnen för knappt 63 000 ton.

Nedläggningsprocessen
Martinugn nummer 4 togs ur bruk under sommaren 1970. I slutet av augusti detta år fanns 238 stycken anställda kvar. Som jämförelse kan nämnas att omkring 800 arbetade vid bruket i början av 1940-talet. Ljusbågsugnen lades ner sommaren 1971. Den slutgiltiga ned- läggningen kom tidigare än beräknat och i slutet av mars månad 1972 valsades de sista göten ut. Den mer än 400 år långa järn- hanteringsepoken i Nykroppa var nu till ända. Nedmonteringen av verket började och bland annat ljusbågsugnen och tre gropugnar flyttades till Degerfors. Vintern 1973-74 revs större delen av järnverket. Det som kunde användas gick som skrot till Degerfors. Innan Uddeholm definitivt lämnade Nykroppa anlitades ett företag som genom magnetisk separering lyckades återvinna en stor mängd järn ur den väldiga slaggtippen söder om järnverket. Detta gick också som insatsmaterial till ugnarna i Degerfors.