Detta fält omfattar de smala malmstrecken vid Skösselvikens nord- ända. Det viktigaste malm strecket är det, varpå Dunderbacksgruvan, Buskegruvan och Skösselviksgruvan är brutna. Något längre i söder, på Skösselvikens västsida, ligger ett mindre betydande streck, varpå Kosamäcka och Dundergruvan är brutna. Till detta fält räknas även skarnstrecket mellan Starkfallet och Skösselvikens nordända. På detta senare streck är fyra smågruvor öppnade.

Malmen synes i alla till denna typ hörande fyndigheter ha varit väl samlad men av små dimensioner. De största gruvorna är Dunderbacksgruvan, Buskegruvan och Skösselviksgruvan. Dunder- backsgruvan har sedan 1753 lämnat 25 000 ton malm, Buskegruvan 6 000 ton och Skösselviksgruvan knappt 1 000 ton. De övriga gruvorna har inte lämnat några nämnvärda kvantiter. I Dunder- backsgruvan upphörde arbetet 1843 vid omkring 18 meters djup, emedan malmen var alltför spridd för ett lönsamt arbete. Några smärre skärpningar norr därom upptogs 1859 under namn av Dunderbacksgruvorna och arbetades till 1872, då malmtillgången sägs vara bristande. Den slutliga nedläggningen år 1875 sades bero på vattenbrist. Buske gruvan nämns på 1870-talet och Skössel- viksgruvan upptogs i mitten på 1760-talet. Den bröts även 1816-18 på "godartad men mager malm". En viss brytning skedde även 1820, men malmen avtog starkt och gruvan lades ner samma år.

Söder om Yngshyttehöjden på östra sidan av vägen från detta ställe till Kolhusåsen ligger några smärre gruvor. Bland dessa finns en som heter Vickgruvan, men de små varphögarna visar, att ingen av dessa gruvor kommit över försöksbrytningens stadium.