Till denna del av Yngshyttefältet hör främst det långa skarnstreck, som från Lyckfallsgruvan sydväst om Persbergs järnvägstation kan följas ned till östra Ljungheden. Dessutom tillhör ett flertal endast korta sträckor följbara malmstreck såsom:

Nordgruvan
Högeråsgruvan
Knutgruvan
Vallgruvan
Johannagruvan (eller Åsgruvan)
Per Lillesgruvan
Sven Persgruvan Ljunghedsgruvan

På Vinternäsgruvestrecket ligger, från norr räknat, först flera gruvor, vilka förr tillhörde Nya Lyckfalls- och Bolandsgruvornas utmål. Lyckfallsgruvan upptogs som nyförsök 1856 men övergavs efter någon tid på 5 meters djup. Särskilt anmärkningsvärt är, att malmen i den största gruvan, Bolandsgruvan, som vanligen höll 0,009 % fosfor, i ett år 1901 brutet arbetsrum höll ända upp till 0,044 %. Bolands- gruvan är av mineralogiskt intresse så till vida som i drusrum i kloritskölar påträffats vackert utbildade datolitkristaller med mellan- rummen fyllda av apofyllit. Bolandsgruvan belades 1863 såsom nyförsök med arbete men övergavs mycket snart, då malmen var smal och kisig. Fyndigheten inmutades ånyo år 1884 och bröts sedan till 1903. Malmtillgången var tidvis rätt betydande. 1891 låg gruvans botten på 48 meters djup och den var 65 meter lång och 2,5 m bred. Ännu 1893 sköttes uppfordring av både berg och vatten med hästvind. Två år senare var gruvan 69 m djup. Gruvan har gett 41 500 ton, under det att Lyckfallsgruvan endast gett 67 ton.

Söder om Bolandsgruvan ligger utom några mindre skärpningar:

Hökkullsgruvan
Norra Vinternäsgruvorna (2 st)
Vinternäsgruvorna (7 st.)
Gamla Ljunghedsgruvan
Vintermossgruvan

Hökkullsfyndigheten blottades 1754 och bröts till 1758. När den senare togs under arbete är ovisst, men 1855 upptogs ett nytt schakt, varefter gruvan bröts till 1858 då den sägs ha varit utbruten.

En Vinternäsgruva bröts 1871-74 på en god malm. Mellangruvan av Vinternäsgruvorna bröts 1884 men övergavs snart. I Vinter- mossgruvan bedrevs försöksarbete 1864. Den största av gruvorna har varit Vinternäsgruvan, som gett 9 700 ton. Mellangruvan har gett 2 000 ton, Hökkullsgruvan 3 000 ton och Vintermossgruvan endast 73 ton.

Nordgruvornas malmstreck tillhörde förr Norra och Södra Nord- gruvans utmål. Under namn av Nordgruvan upptogs 1856 en ny malmledning, vilken sedan bearbetades i två sänkningar, Södra och Norra Nordgruvorna, till 1870, då arbetet upphörde gå grund av bristande vattenkraft och ringa malmfångst. Från dessa gruvor har redovisats knappt 14 000 ton malm.

Högeråsgruvan nämns 1872 som övergiven därför, att den smala malmranden helt och hållet bortgått. Endast 264 ton har redovisats.

Knutgruvan upptogs 1856, då den visade en rik och samlad malm, som dock snart blev allt sämre, så att skärpningen följand år övergavs. Något bättre resultat lyckades man ej uppnå vid upptagandet 1869. Endast 1 700 ton har brutits.

Vallgruvan bröts i två små skärpningar 1868-69, utan att någon lönande fyndighet kunde anträffas. 1 300 ton har brutits.

De återstående gruvorna inom fältet är av mycket ringa betydelse. För Sven Persgruvan har sedan 1753 redovisats 54 ton och för Rundgruvan 521 ton, alltså mycket obetydliga mängder. Sven Persgruvan, som började bearbetas 1839, hade 1840 kommit ned till ett djup av 18 m, då malmen började så starkt avtaga, att brytningen inställdes.