BILDER: >>>>
UTFLYKT TILL PAJSBERGET 2003: >>>>

Pajsbergsfältet ligger väster om Yngens nordligaste vik, i närheten av byn Lervik, söder om Riksväg 63.

Till Pajsbergsfältet räknades förr i tiden två utmål: Pajsbergs och Harstigens. Inom det förra ligger Stora Pajsbergsgruvan samt Jon Jonsgruvan, Olov Jonsgruvan, Flaksgruvan och Björkgruvan. Inom det senare utmålet finns däremot endast en gruva, Harstigen.

Pajbergsgruvan
Vid Pajsbergsgruvan har brutits både järn- och manganmalm. Gruvor som brutits på mangan är inte så vanliga i Filipstads Bergslag, även om Långban en gång i tiden var den största mangangruvan i Sverige. Järnmalmen vid gruvan utgjordes till största delen av hematit (blodsten) vilket också är ovanligt för vår bergslag. De största och flesta fyndigheterna av järnmalm har utgjorts av magnetit, som är magnetisk, vilket inte hematiten är. Manganmalmen var i dagen ganska tunn men vidgades mot djupet och hade sin största mäktighet (5 m) mellan 80 och 100 m nivå. Då gruvan ödelades på 114 m nivå, hade manganmalmen minskat till en obetydlighet, medan järn- malmen något vidgats. Gruvans botten hade då en längd av 20 meter och bredden var ca 2 m.

Pajsbergsgruvan bröts ursprungligen uteslutande på järnmalm. Av ett manuskript av Otto Dress framgår att Lerviksgruvorna, som de då kallades, var kända redan på 1600-talet, och även att man redan då visste att de hade från Persbergstraktens övriga malmer avvikande egenskaper. Enligt Dress hade "Lerviksmalmerna i Vermeland den art och natur, att intet utan nödsätt och grått järn däraf fås kan". På grund av detta var malmen mindre eftersökt och brytning i Stora Pajsbergsgruvan omtalas i relationerna först år 1842. Tillgången på malm ansågs då så ringa, att gruvan nedlades vid årets slut. Lika liten framgång hade man vid den 1848 återupptagna och till 1852 fortsatta driften. År 1850 uttalade Igelström, (känd mineralog, född i Persberg och verksam i trakten) att det mineral, som i stor mängd åtföljde järnmalmen, var Hausmannit (mangan). 1875-77 bröts Pajsbergsgruvan ånyo. Vid denna tid började manganmalmerna få ett visst värde och sedan tillgodogörandet av dessa malmer vid Långban gett goda resultat, upptog man Pajsbergsgruvan ur ödesmål 1884, men då utbytet ej blev så stort som man hoppats, nedlades gruvan åter 1887.

Vad gäller Jon Jonsgruvan, Björkgruvan, Olov Jonsgruvan och Flaksgruvan så verkar ingen av dessa haft någon större betydelse.

Harstigens gruva
Harstigens gruva är den intressantaste gruvan inom fältet både från rent mineralogisk och från geologisk synpunkt. Den bröts på två parallella malmränder av vilka den östra utgjordes av manganmalm och den västra av järnmalm. Här har många mineralletare vänt runt på varphögarna och många olika mineral har funnits här. Gruvan bröts 1847-53, troligen 1877 samt 1888-89. Den hade vid nedläggandet ett djup av 33 meter, en längd av 15 och en bredd av 1,6 m i botten. Vid nedläggandet i februari/mars 1889 arbetade 7 man vid gruvan.