BILDER: >>>>

KARTA ÖVER DIREKTÖRSGRUVAN >>>>

Gruvåsens gruvor ligger spridda inom ett större kalk-dolomitparti öster om sjön Yngen, nordost om Torskebäckshyttan. Avståndet från Filipstad är fågelvägen ca 12 km österut. Gruvorna har även kallats för Bornshytte- eller Torskebäcksfältet.

1500-talet
Gruvorna upptogs i september 1580 (brytning kan ha skett ännu tidigare) och ansågs till en början lämna tämligen gott utbyte. Ytterligare några gruvor arbetades påföljande år, så att man i juni månad dagligen utvann 2 tunnor malm. I november var den förnämsta silvergruvan 4,5 m djup. Dessutom hade man i närheten upptagit två koppargruvor, troligen tidigare brutna, av vilka den enas malm höll 27 marker koppar och 6 lod silver. Fram till november hade man hunnit bryta drygt 140 tunnor kopparmalm. Man uppförde också 1582 vid Torskebäcken en silverhytta med en smältugn, en drivugn, två natt- stugor, kolhus med mera. Malmen från Gruvåsen och även Horn- kullen smältes här. Hornkullen fick dock eget smältverk i Nykroppa redan 1583. Gruvdriften vid Gruvåsen nedlades troligen i mitten på 1580-talet.

1600-talet
År 1663 belades koppargruvorna vid Gruvåsen återigen med arbete, då fyra bergsmän vid Hennickehammar och Torskebäcken fick Bergskollegii privilegium på ett kopparstreck vid Gruvåsen. Tre år senare fick även arrendatorn Otto Dress privilegium på ett nytt kopparstreck och strax därefter även bergmästaren Erik Johansson på den efter honom uppkallade Bergmästargruvan. En formlig koppargruvfeber torde ha varit rådande i trakten, men resultatet motsvarade ej förväntningarna, ty hela den dittills framställda kvantiteten garkoppar uppges till endast något över 30 skeppund. I 1673 års bergmästarrelation heter det, att Dress och några bergsmän "för en tid sedan uppfunnit kopparstreck uti åtskilliga jordekupor, varför de uppsatte en smältehytta i samma ström som masugnen [vid Torskebäcken], den de i några år drevo, men sedan kopparstrecket mestadels utgick, haver detta verket för några år sedan blivit ödelagt". Beträffande Dress, som fått sitt namn förevigat i namnen Dressfallet och Dressfallsgruvan i Gruvåsen, är det bekant att han vid koppargruvdriften "ej fått sitt igen, och sluteligen ingen kredit".

1700-talet
1714 upptogs Torskebäckens koppargruvor och påföljande år anteck- nades vid bergstinget 5 gruvarbrytare såsom fast anställda därstädes. Det var bland annat Sebastian Grave (som senare blev brukspatron vid Gravendal) och löjtnanten Claes Linroth som bildat bolag för gruvornas drivande. Även om stort vattentillopp och vedbrist hindrade gruvarbetet, utvanns dock under de närmaste åren vissa kvantiteter kopparmalm, förmodligen huvudsakligen i den så kallade Torskebäcksgruvan på Torskebäckshyttans mark. Kopparmalmen gick nu till Kopparhyttan vid Stjärnfors, sydost om Lesjöfors bruk. 1718 var vid kopparhyttan i Stjärnfors och gruvorna i Torskbäcken fast anställda 5 gruvdrängar, 1 gruvsmed, 1 rostvändare, 1 vedhuggare och 1 hyttdräng, varjämte ett antal torpare i trakten både detta och följande år sysselsattes med malmkörning. Allt arbete torde emellertid ha avstannat vid cirka 35 m djup i Torskebäcksgruvan senast år 1720, då Linroth utom Lesjöfors bruk sålde bland annat även 5/16 i Stjärnfors kopparhytta till brukspatronen Nils Pihl.

1730-talet var åter en period med livligt arbete i koppargruvorna i Gruvåsen. 1734 fick bruksförvaltaren P. Ekström vid Sikfors jämte medintressenter, bland vilka återigen märks Sebastian Grave, mutsedel på en fyndighet norr om Torskebäcksgruvan, från vilken de 1735 förde ett prov på 14 lass till Ljusnarsbergs kopparverk, varest 28 lispund garkoppar framställdes därur. Liksom vid ett tidigare tillfälle började nu på en gång många personer intressera sig för fyndig- heterna. Prästgruvan strax söder om Torskebäcksgruvan och Bergmästargruvan upptogs av bergsmän, ryttmästaren Daniel Swedenstierna började länsa Karlsgruvan år 1735 och även Dressfalls- och Hallgruvorna samt Nygruvan belades med arbete. Det var emellertid endast Haggruvan, Hallgruvan, Karlsgruvanoch Bergmästargruvan som lämnade några nämnvärda malmkvantiteter, nämligen tillsammans ej fullt 300 tunnor kopparmalm till och med år 1736. Redan 1738 ödelades Karlsgruvan och Bergmästargruvan, 1739 Nygruvan samt 1740 eller 41 slutligen även Hallgruvan. Därmed avslutades för denna gång tillgodogörandet av fyndigheterna i Gruvåsen.

1800-talet
År 1800 hölls stämma med delägarna i Torskebäckens silvergruva, då gruvfogden Carl P. Lindqvist åtog sig disponentskapet, och det beslöts att i nästa månad med 8 man uppta arbetet såväl i denna som Röråsgruvan. Den erhållna malmen skickades till Hällefors för provsmältning. Om det berodde på dåligt resultat av denna, på de snart inbrytande dåliga konjunkturerna eller kanske på dessa faktorer i förening är ovisst, men gruvarbetet blev inställt redan i maj 1802. I början av 1820-talet arbetades Direktörsgruvan i Gruvåsen. Den var till en början riktigt lovande och lämnade en malm med 46 % bly och 1 080-1 240 gram silver/ton. Snart sinade dock fyndigheten och den lades därför ner redan 1824. I mitten på 1840-talet sovrades ur varpen eller bröts 24 ton silvermalm vid Direktörsgruvan och den fördes till Hällefors för att provsmältas.

Vid Gruvåsen lades 1857 utmål för de redan tidigare under andra namn kända Johansgruvan, Erikagruvan, Chilegruvan, Perugruvan och Auragruvan på kopparmalm samt för Fredriksgruvan och Sofiagruvan på silvermalm, och de bearbetades sedermera av en sammanslutning, som kallade sig Torskebäcks kopparbolag. Dess affärsledare var åtminstone år 1863 disponenten E. G. Wikland på Svartsångs bruk. Röråsgruvan, som nu kallades Zinkåsgruvan, läns- ades 1861, men blev troligen inte föremål för annat än försvarsarbete. Eriks och Erikas gruvor bröts åren 1861-63, varvid ur den förra uppfordrades 2 600 ton berg, 139 ton bättre och 175 ton sämre kopparmalm, men ur den senare endast 185 ton berg, som lämnade 6 ton bättre och 8 ton sämre malm. Peru koppargruva länsades 1863 med hjälp av en ånglokomobil, men sedan ur uppfordrade 30 ton berg kunnat utskrädas endast 425 kg kopparmalm, lades den snart ned.

1900-talet
I december år 1906 stiftades Aktiebolaget Dressfalls gruvor och anrikningsverk, Göteborg, för att bearbeta fyndigheterna i Gruvåsen eller det då så kallade Dressfallsfältet. Försöksbrytning igångsattes 1907, huvudsakligen inom utmålen för Dressfallsgruvan nr 1, Direktörsgruvan och Långgruvan. Allt arbete inställdes redan i maj 1911, sedan båda de senast brutna Direktörsgruvan och Långgruvan endast visat ganska obetydliga tillgångar. Snart efter gruvornas upptagande hade man också gått i författning om byggandet av ett anrikningsverk vid Torskbäcken, i vilket dock innan bolagets verksamhet för tillfället nedlades knappast annat än smärre anrikningsförsök blev gjorda.

En rekonstruktion blev snart framtvingad av ovanstående aktiebolag och för ändamålet bildades 1915 Torskbäckens aktiebolag, Göteborg, som åter i någon utsträckning belade gruvorna med arbete. Ur Finnfalls koppargruva sydost om Gruvåsen utvanns 227 ton berg år 1915 och ur Långgruvan 873 ton under åren 1915-16. Förutom 15 ton fattig blandad zink- och kopparmalm ur den sistnämnda verkar endast anrikningsmalm ha erhållits, som var avsedd att behandlas i anrikningsverket vid Torskebäcken.

I detta anrikningsverk genomfördes 1916 en omfattande ombyggnad, då bland annat apparater för flotationsanrikning insattes, men på grund av flera omständigheter kom verket aldrig i full gång, och någon malm från Dressfallsfältet torde ej här anrikats annat än expe- rimentvis. Aktieägarna i Torskbäckens aktiebolag och i Getö nya gruvaktiebolag var delvis desamma, och ett intimt samarbete var avsett att äga rum mellan företagen, då även Getömalmen skulle anrikas i verket.

År 1918 länsades en gruva inom Dressfallsgruvans nr 2 utmål, som kallades Långgruvan och möjligen är identisk med äldre tiders Torskebäcksgruva. Gruvan har rätt avsevärda dimensioner, nämligen 88 m längd, 6 m bredd och 33 m djup, men den befanns på bottnen föra endast spår av malm, bestående av enstaka fläckar av magnetkis och zinkblände, och den kunde inte under dåvarande förhållanden bearbetas. Gruvan blev omedelbart övergiven, och därmed slutade tills vidare all gruvdrift i detta fält, där alltsedan Karl IX:s tid de ymnigt förekommande malmanledningarna lockat många att försöka sin lycka, men där malmmineralens till synes otillräckliga koncentration och fyndigheternas brist på uthållighet med beklämmande regelbundenhet hittills alltid förorsakat ett brått slut på alla ljusa förhoppningar.

Torskbäckens aktiebolag trädde 1920 i likvidation, varvid dess jordegendomar och gruvor övertogs av Getö nya gruvaktiebolag, vilket emellertid år 1922 likaså beslöt att träda i likvidation.