BILDER: >>>>

Till Gåsgruvefältet räknas alla fyndigheter inom Gåsgruvekalken vid Gåsgruvans kalkbrott och dess skarnhölje, oberoende av om de ligger på Yngshytte- eller Nyhytte marker. Dessutom inräknas även malmstrecket väster om Gåsgruvekalken, där Hållplatsgruvan och Västra Liselundsgruvan är brutna.

På det kontinuerliga gränsskarnet, delvis även på skarnfläckar inne i kalkmassan, har ett flertal gruvor brutits, huvudsakligen på järnmalm, men delvis även på zink- och blymalm (Koberget). Längs i norr ligger Tjärngruvan och Järnvägsgruvan. Längre söderut ligger en rad av gruvor, med det gemensamma namnet Gåsgruvorna. Den sydligaste av dessa har namnet Igeltjärnsgruvan och den norr om denna kallas Mellangruvan. Därefter följer sju smågruvor, av vilka den nordligaste heter Hinnersgruvan och den ostligaste Änggruvan. Längre söderut ligger Ängelsgruvan samt en rad av gruvor, vilka går under namnet Kobergsgruvorna. Längre in i kalkmassan ligger Blankagruvan, Östra och Södra Liselundsgruvan, Ladugruvan samt Kobergs zinkgruva.

Eftersom Gåsgruvans kalkbrott på grund av den ökande brytningen på senare år, snabbt utvidgar sig, har man därför varit tvungna att spränga sönder några av ovanstående gruvor. Gruvorna det handlar om, helt eller delvis (med reservation för fel) är:

Gåsgruvorna
Ladugruvan
Blankagruvan
Liselundsgruvorna

Nämnas kan även att man tvingats tömma Igeltjärnen till största delen på vatten, då kalkfyndigheten går under denna tjärn.

Järnvägsgruvan
Denna gruva nämns i relationerna år 1864, då under namnet Nya Järnvägsgruvan. Samma år byggdes en ganska dyr anläggning för kraftöverföring med lina och kraften togs i ett fall drygt 1 km bort, troligen från den hjulgrav som ligger 600 m sydväst om Kotjärnen. Trots denna investering nedlades arbetet snart, troligen samma år. Den länsades dock på nytt med en 650 m lång konstregla i början av år 1882. Man fann då vacker och samlad malm i de gamla pallarna. 1888 uppges malmkroppens längd vara 50 m lång och bredden cirka 10 m. Påföljande år sägs brytningen pågått i endast 3 månader och gruvan hade då ett djup av 50 m. Brytningen pågick till 1894, då den tills vidare inställdes med anledning av låga malmpriser och otillräcklig tillgång på driftvatten för konster och spel. Gruvan verkar, på grund av sistnämnda brist, endast arbetats ett fåtal månader varje år. En stor del av malmen låg under Gåstjärn, vilket gjorde att man inte vågade ta ut all malm i taket av gruvan. Så sent som under andra halvan av 1960-talet upptogs faktiskt gruvan på nytt, dock endast under en kortare period. Man torrlade då Gåstjärn delvis och malmen togs ut i dagbrott, vilket var mycket ovanligt för en järnmalmsgruva i Bergslagen under denna tid. Malmen fraktades huvudsakligen till Persberg för anrikning. Järnvägsgruvan, tillsammans med den ganska obetydliga Tjärngruvan, gav fram till 1894 drygt 25 000 ton malm. Hur mycket som bröts under den korta perioden på 1960-talet är för närvarande okänt.

Gåsgruvan
En Gåsgruva, ej att förväxla med dagens kalkbrott, nämns 1851 såsom arbetad för några år sedan, då den dock snart måste läggas ned i anledning av stort vattenflöde. Vid återupptagandet 1851 nedlades stora kostnader på utestängandet av dagvatten från den omgivande mossen, men tyvärr påträffades nästa år på 23 m djup en mäktig vattenådra, så att fyndigheten måste övergivas, då hästvinden ej orkade hålla undan vattnet. Till och med 1855 arbetades senare i några små skärpningar. 1863 drevs ånyo dels den egentliga Gåsgruvan, dels några mindre skärpningar. I mitten på 1860-talet bröts i den så kallade Östra Gåsgruvan och 1866-68 i de på ömse sidor om vägen belägna gruvorna, vilka dock snart måste överges på grund av brist på malm. 1872 arbetades åter den gamla gruvan, nu under namn av Änggruvan och 1882 länsades västra gruvan. Men då endast en smal och obetydlig malmrand kunde upptäckas i denna, blev den omedelbart övergiven. Mellan- och Igeltjärnsgruvorna nämns ej i relationerna. För Gåsgruvorna, Blankagruvan och Liselunds- gruvorna tillsammans redovisas en malmfångst av drygt 58 000 ton. Av denna summa torde åtminstone hälften komma från Gåsgruvorna.

Blankagruvan
Blankagruvan var under drift 1867-1873. Sedan flyttades arbetet till en ny skärpning nordväst om gamla gruvan, med vilken senare genom- slag erhölls. Arbetet pågick här fram till 1879, men Blankagruvan nämns i relationerna fram till 1882, då gruvan slutligen verkar nedlagts.

Liselundsgruvorna
Liselundsgruvorna (östra och södra) ligger cirka 300 m norr om Kotjärnen och malmen i dessa gruvor synes ha legat spridd i kalk. Västra Liselundsgruvan låg strax öster om södra änden av Igeltjärnen men är troligen i dag igenfylld av jordmassor från Gåsgruvan. Den upptogs 1874 och drevs fram till 1879. Östra Liselundsgruvan nämns i relationerna 1881-82 och gruvan verkade till att börja med riktigt lovande. Snart så blev dock malmen alltmera spridd och därför lades gruvan ned redan 1882. Schaktet till gruvan hade år 1881 ett djup av 59 m.

En Ladugruva finns också i Gåsgruvefältet. Den verkar aldrig haft någon egentlig betydelse, och den finns heller ej nämnd i relationerna. Hinners- och Änggruvorna har inte heller de lämnat några nämnvärda kvantiteter malm.

Kobergs järnmalmsgruvor bröts endast 1846-47 och sägs då föra en rik men liten malm. Gruvan var 1846 endast omkring 7 m djup. Norr om dessa ligger Ängelsgruvan. Den förekommer dock icke i relationerna.

Bankobergsgruvan ligger cirka 200 m öster om norra änden av Kotjärnen. Den nämns ej i relationerna och har ej spelat någon nämnvärd roll.

Kobergs Zinkgruva
Vid Kobergs zinkgruva, som ligger cirka 150 m nordöst om Kotjärnen, upptäcktes redan 1643 blyglans och jordrymning verkställdes då av gruvingenjören vid Hällefors, Kristoffer Margraff. Han fann då ett malmstreck av en knapp meters mäktighet, som vid prov höll ½ lod silver och 56 marker bly. Om någon framgångsrik gruvbrytning i samband med detta finns det tyvärr ej något dokumenterat. Koberget arbetades även i några gamla silverskärpningar av borgaren i Filipstad, Johan Knöppel under åren 1700-1707, dock med föga framgång. Gruvan verkar sedan legat öde ända fram till 1881, då en fångst av 128 ton zinkmalm upptogs och 1885 bröts 345 ton malm, men då det visade sig, att denna på grund av låg zinkhalt ej betingade ett tillräckligt högt försäljningspris, övergavs gruvan vid 12-16 m djup. År 1889 var den åter under arbete och den besiktigades i mars 1890, varvid den hade ett djup av 25 meter. Snart därefter synes den dock blivit nedlagd. Den år 1889-90 uppfordrade malmen redovisas med 89 ton.

Kobergs zinkgruva förvärvades senare delvis av Getö gruvaktiebolag, och detta överlät vid likviderandet år 1916 42/100 däruti till det nya bolaget, som senare jämte Aktiebolaget Norröns mineralexpert inne- hade fyndigheten. 1915 bröts 500 ton berg, varur kunde urskrädas 60 ton malm med 37 % zink och 100 ton anrikningsgods, varjämte ur varpen sovrades 300 ton anrikningsmalm. Vid en i Dressfallsverket vid Torskebäcken företagen provanrikning erhölls av 141 ton rågods, 7 ton blyslig och 47 ton zinkslig med ej närmare uppgivna halter, med ledning varav Kobergsfyndigheten kan beräknas ur brutet berg då ha lämnat 12 % zinkstyckemalm, 1 % blyslig och 6,7 % zinkslig. Resul- taten verkar ej ha varit tillräckligt uppmuntrande för att medföra en fortsatt bearbetning.

Hållplatsgruvan
Gruvan ligger mellan riksväg 63 och Gåsgruvan kalkbrotts nordligaste del. Den började att bearbetas i september 1880. Vid 1881 års slut var gruvan sänkt till ett djup av 30 m, varav hälften i jord och hälften i berget. Berget var i denna gruva väldigt löst och man kunde läsa följande i 1881 års relation:

"Schaktet måste med största omsorg förtimras och dess väggar beklädas med virke"

Malmtillgångarna ansågs detta år vara lovande. Man drev också en ort på 24 m djup detta år, men då bergarterna var så lösa, "att orten ej kunde hållas uppe" fick arbetet snart inställas. 1882 förekom vacker och brytvärd malm, men det lösa berget och det starka vattentilloppet medförde så stora svårigheter och fördyrade gruvans brytning så pass, att den 1883 fick läggas ned. För berg- och vattenuppfordring använde man ångkraft.