BILDER: >>>>
KARTA: >>>>
KRAN- OCH BAGGEGRUVAN 2002: >>>>
ADELSKÖLD I KRANGRUVAN 1847: >>>>
DEN ENGELSKE TURISTEN 1799: >>>>

Persbergs Odalfält, Värmlands största järnmalmsfält, är beläget intill gruvsamhället Persberg, på en halvö i sjön Yngen, cirka 8 km nordost om Filipstad. En bra riktpunkt är den 60 m höga gruvlaven i betong, vilken syns vida omkring. Omkring denna gruvlave finns ett flertal gruvor upptagna. De största är Krangruvan (nedlagd 1906) längst i nordväst samt Gustav Adolfs- och Skärstötegruvorna (nedlagda på 1930- eller 40-talet) söder härom.

Norr och öster om laven ligger sedan de största fyndigheterna, nämligen Storgruvan och Alabamagruvan, vilka brytningen på senare tid koncentrerades till. Dessa gruvor bröts fram till nedläggningen 1977. Strax öster om Skärstöten finns dessutom under jord ett par malmkroppar som brutits främst under 1900-talet. Det är Palander- malmen, upptäckt 1893, vilken anses vara en fortsättning på djupet av den i dagen gående, numera igenfyllda, Hällgruvan. I slutet av 1880-talet upptäcktes även den så kallade Magnetmalmen, vilken bland annat brutits i ett arbetsrum på 200 m avvägning. Söder om denna ligger också Masugnsmalmen, vilken brutits mellan 140 och 200 m avvägning.

Norr om Storgruvan ligger några mindre gruvor, bland annat Badstu- gruvan och Stretortsgruvan. Mellan de två sistnämnda gruvorna och Storgruvan låg även Kammargruvan och Stretegruvan och nordost om dessa Mörnersgruvan och Bjelkes hopp. Dessa gruvor är numer ihoprasade till en större gruvöppning. Ingen av dessa har haft någon större betydelse.

Strax norr om den nuvarande gruvlaven fanns också tre gruvor som i dag är igenfyllda. Det är den tidigare nämnda Hällgruvan, samt Kistgruvan och Stallgårdsgruvan. Även dessa tillhör de mindre gruvorna i fältet. Gruvorna tillhörde förr ett s.k. odalfält, vilket betydde att det var staten som ägde marken vid gruvorna. Staten drev dock inte gruvorna i egen regi, utan delade ut brytningsrätter till bergsmän som drev gruvorna.

Gruvfältets upptäckande
När järnmalmsfyndigheterna vid Persbergs Odalfält upptäcktes är tyvärr okänt. Enligt landskapsforskaren Erik Fernow (1735-1791) upptogs gruvorna strax efter digerdöden, det vill säga omkring 1360, men några säkra bevis för detta finns inte. Enligt nämnda Fernow skulle järnmalmsfyndigheterna vid Persberg ha upptäckts på följande sätt:

En riddare hade efter att ha begått ett dråp tvingats fly till de stora skogarna i östra Värmland. Han hade här sitt huvudsakliga tillhåll på Riddarön i Östersjön vid Nykroppa. Under ett av sina strövtåg hade han begivit sig norrut och slagit nattläger på Persbergshalvön vid sjön Yngen. I drömmen fick han för sig, att han vilade på en stor skatt, vaknade upp och rev bort mossan, som betäckte bergytan, och fann därunder den mörkaste och finaste järnmalm. Detta fynd gav honom hopp om konungens nåd, men osäker om utgången vågade han ej annat än i form av en gåta röja sin uppehållsort och avsände ett brev med underrättelse om upptäckten, varuti det hette:

"Det ligger en riddare på en ö i Östersjö Och äter fisk utan salt och brö."

Riddaren blev efter fyndet benådad och han slapp undan sitt sjuåriga kringirrande i Kroppa- och Färneboskogarna.

Det är svårt att bedöma det historiska värdet av denna sägen, men i brist på annat får man väl hoppas att det åtminstone innehåller någon form av sanning.

År 1413 utfärdar dock Erik av Pommern ett privilegiebrev för bergsmännen i Värmland, men om han med detta menade Persberg eller Nordmarksberg är osäkert, men troligen var båda gruvfälten då upptäckta. Av förhållandena på marknivån att döma borde malmen varit lätt att hitta, då berget med största sannolikhet inte var dolt av några större eller djupare jordlager.

1500-talet
På 1500-talet vet man dock med säkerhet att gruvbrytning pågick vid Persberg. Namnet Persberg är använt tidigast i ett "Register opå alle Bergverk udi Swerige", vilket har daterats till år 1559. Stor del av malmen gick i slutet av 1500-talet till Nykroppa kronobruk och t.ex. 1591 tog Nykroppa knappt 400 ton malm ifrån Persberg. I mitten av 1590-talet tycks Storgruvan övergivits vid ett djup av 23 m.

1600-talet
År 1637 skriver bergmästaren Sten Andersson följande positiva utlåtande om Persbergs gruvor:

"Widh denne Grufwa ähr heele Berget Idell Mallm, ähr ock mechta rijk, så att han allena gå kan, och är så myckit at bekomma, at hwarest man will Jorden affrymma, der möter reene Malmen, ähr ock icke twiflande, at alldrigh (nest Gudss hielp) tryter Malm."

Det är dock först i 1658 års relation som man kan erhålla några detaljer om gruvornas beskaffenhet. Där står bland annat att Storgruvan är en urminnes gammal gruva och att den inte arbetats på 61 år. När det gäller Skärstötegruvorna så sägs det:

"hafva fordomdags varit brukade och sedan legat öde öfver 100 år och nu för 20 år sedan upptagna"

1700-talet
Redan 1740 hade Storgruvan uppnått det imponerande djupet av 120 meter. Nu kunde inte ens fyra hästvindar hålla gruvan fri från vatten. Därför var det nu angeläget att försöka bygga en vattenkonst, och en sådan blev klar 1752. Vattenhjulet stod strax söder om Gubbdammen i Persberg. Konsten räckte dock inte till för att hålla både Storgruvan och Krangruvan fria från vatten. Därför byggdes i början på 1760-talet även en konst för Krangruvan.

År 1766 stod en ångmaskinsanläggning strax öster om Storgruvan klar. Denna "Eld och luftmaskin" kom från England och skulle också användas till länshållning. På grund av att den i början fungerade dåligt, fick den byggas om och togs i bruk först ett par år senare och då var man först väldigt nöjd med den. Kronprins Gustav (1746-92) var i september 1768 på besök i Persberg och fick beskåda detta "underverk". Mäkta nöjd var kronprinsen när maskinen stannat för en kort stund och han själv fick äran att åter starta den.

Tyvärr så slukade ångmaskinen massor av ved och den ansågs snart vara för dyr i drift, och man slutade därför snart att använda den. Ett försök vid Dannemora gruvor i slutet av 1720-talet med en liknande maskin, blev också misslyckat, så det är svårt att förstå hur gruvägarna i Persberg vågade satsa på detta våghalsiga projekt. Efter detta projekt började man åter koncentrera sig på de mer tillförlitliga vattenkonsterna och de skötte länshållningen ända till 1910-talet.

1800-talet
Den dåliga konjunkturen under slutet av 1700-talet och början av 1800-talet hade försatt gruvdriften i Sverige på lägsta tänkbara nivå. I Persberg var gruvdriften i början på 1800-talet särskilt efterbliven. 1811 års Storstämma meddelar:

"Arbetssättet och driften vid gruvorna nu för tiden kan anses vara den minst fördelaktiga och i yttersta förfall."

Att det var så svårt just i Persberg berodde till stor del på att man där ännu inte hade hittat en ny och smidig administration och samordning mellan enskilda arbetsgivare, bolag och arbetare. De olika intress- enterna stred inbördes och övergången mellan den gamla gruvar- betarstammen och en ny arbetarstam var plågsam. Den gamla brytarstammen hade på slutet av 1700-talet sålt sina andelar och flyttat därifrån.

Snart skulle dock åtminstone länshållningen effektiviseras och 1820 beslutades om byggandet av en kanal från Horrsjön till gruvorna för att förkorta konstgångarnas längd. De fem konsterna (alla användes dock inte för Odalfältet) hade en längd av nästan 8 km, och då de måste byggas om ungefär vart tionde år på grund av träets förmult- ning, är det lätt att förstå att det blev väldigt dyrbart och underhållskrävande att hålla snurr på alla dessa konster. Enligt det nya förslaget skulle längden av konstreglorna nu kunna kortas till cirka 2 km och i slutet av 1821 var anläggningarna i stort sett färdiga. Det nya kanalsystemet blev en stor framgång och gruvorna kunde nu effektivt länsas på vatten.

År 1854 beslöt man att förena alla de olika bolagen till ett enda: Persbergs Allmänna Gruvfe Bolag. Detta bolag hade sina intressenter i den bruksaristokrati som hade växt sig stark i Värmland. Denna aristokrati hade, trots alla vänliga herrgårdsskildringar i litteraturen, mycket på sitt samvete. De länsade gruvorna med ett oansvarigt entreprenadsystem och åsidosatte de mest uppenbara mänskliga plikter gentemot sina arbetare.

Persbergs gruvarbetare betalades under entreprenadsystemet med brännvin för övertid. De tvingades också bo i kalla och dragiga jordkulor av sten då virket prioriterades för gruvorna. Allmänna Bolaget insåg dock snart nödvändigheten av att ha en yrkeskunnig gruvarbetarkår. Man köpte och byggde hus, så att arbetarna kunde stanna. Utvecklingen gick nu raskt framåt och mellan åren 1845-1860 tredubblades produktionen.

Ett av de mest spektakulära planerna någonsin, vad det gäller Filipstads bergslags gruvor, var det djärva projekt till en stoll- anläggning från stranden av sjön Daglösen vid Filipstad till Persbergs Odalfält. Projektet framställdes 1861 av gruvingenjören Anton Sjögren. Fördelarna med detta skulle vara att man fick en lämplig utfraktsväg för malmen, ett betydande energitillskott samt en dränering av gruvorna på jämförelsevis stort djup.

Nivåskillnaden mellan Yngen och Daglösen är cirka 70 meter och avståndet utefter stollinjen drygt 6 km. Stollen beräknades råka gruvorna på 97 meters avvägning, 65 m meter under Yngens yta. Drivningen skulle fördelas på en tid av 50 år. Projektet ansågs dock vara för dyrt av gruvägarna.

Redan 1863 gjorde man några mindre försök med maskinborrning vid Persberg. Troligen var man först i Sverige med detta. Från 1864 och några år framöver användes dock maskinen mer ihållande i Oskar Fredriks stoll. Det ekonomiska resultatet blev dock ej fullt tillfredsställande, vilket till stor del troligen berott på, att den av stånggången drivna kompressorn ej kunde lämna tryckluft med tillräckligt högt och jämnt flöde.

År 1865 bildades Persbergs Grufveaktiebolag och man kan därmed säga att den administrationsfråga som dittills under 1800-talet varit olöst, nu äntligen hade mynnat ut i en organisation, som i modifierat skick skulle stå sig fram till 1950-talet. Det farliga nitroglycerinet, även kallat för sprängolja, börjar också användas i gruvorna detta år. Detta ämne hade mycket kraftigare sprängverkan än krutet och det torde rätt så snart trängt undan krutet som sprängämne vid gruvorna.

I augusti 1869 uppstår den första strejken i Värmland, då 300-400 gruvarbetare lade ner arbetet vid Persbergsgruvorna. Anledningen till strejken var försämrade arbetsvillkor, då man bland annat skulle sänka lönerna och försämra sjukvården för arbetarna. Strejken började vid Högbergsfältet men spred sig snart även till Odalfältet. Sten kastades ner i gruvorna mot strejkbrytarna som fortsatte arbetet.

De strejkande arbetarna fick möta ett kompakt motstånd från hela det etablerade Sverige och bland annat så skickades militär upp till platsen för att hålla ordning. Gruvarbetarna förlorade strejken och tvingades tillbaks till arbetet efter nio dagar. Strejken var ett av de första uttrycken för en ännu inte organiserad, men dock medveten arbetarklass. Samma år började även Alabamagruvan, fältets största fyndighet, att bearbetas. För Alabamamalmens tillgodogörande började Södra Alabama schakt att drivas 1876 och Norra Alabama schakt år 1888.

På 1870-talet drogs järnväg fram till Odal- och Högbergsfältet och detta var naturligtvis ett stort framsteg när det gällde malmtransporterna. År 1874 börjar Gustav Adolfs schakt att drivas strax söder om gruvan med samma namn. Den ovan nämnda stollen mellan Filipstad och Persberg påtalas igen, nu av J. E. Cederblom och C. J. Nilsson. Kostnaden uppskattades till 1 500 000 riksdaler och byggnadstiden till 12 år. Den kallades för Karl XV:s stoll. Orten beräknades betala sig på ungefär 50 år. Snart kom dock en lågkonjunktur som omöjliggjorde planerna. En anläggning som, om den kommit till stånd, idag skulle varit världsunik.

År 1875 stod en sprängämnesfabrik för tillverkning av nitroglycerin (sprängolja) klar. Den låg vid Gubbdammen i Persberg. Gustav Adolfs schakt inbyggdes år 1881 med den första gejdade hissen för persontrafik i Värmlandsgruvorna. I mitten på 1890-talet står Persberg främst bland alla svenska järngruvfält med avseende på i gruvorna kvarstående orter, som mätte hela 4 700 m.

År 1899 ersattes det livsfarliga nitroglycerinet av dynamit som sprängämne i gruvorna. På grund av den egna fabriken och att man ännu i mitten på 1890-talet från ledande håll i Persberg föredrog oljan framför dynamiten, så använde man nitroglycerin i Persberg längre än vid någon annan svensk gruva. Lagkrav gjorde dock att man så småningom var tvungna att övergå till dynamit.

1900-talet
År 1903 började malmen från Odalfältet att fraktas till det nybyggda anrikningsverket vid Högbergsfältet för vidare bearbetning. Verket var i drift till och med december 1908 då det blev ödelagt. Kulkvarnarna och separatorerna flyttades påföljande år till det nybyggda separer- ingsverket vid Odalfältet. 1909 inträffade även Storstrejken och allt arbete låg nere i tre och en halv månad.

År 1905 byggdes en kompressor norr om Alabamagruvan, vilket gjorde att maskinborrning nu på allvar började användas. Krangruvan läggs ned 1906 på grund av malmtillgångarnas starka minskning. Under 1800-talet var den dock en av de mest givande gruvorna inom fältet. Vid nedläggandet var gruvan cirka 275 m djup.

1907 påbörjades arbetet med sänkningen av ett nytt centralschakt för Odalfältet. Schaktet var donlägigt (lutade) och anlades cirka 50 m söder om Storgruvan. Stora problem tillstötte då schaktet gick igenom ett djupt och löst jordlager. Ett lodrätt hjälpschakt drevs också för att utröna jordförhållanden, men även i detta schakt uppstod stora problem, bland annat med svår vattentillrinning. Först i februari 1915 gick första berghissen upp från 150 m avvägning och i september samma år från 200 m avvägning. För båda berghissarna blev byggnaden däremot ej färdig förrän i början av 1917. Nära 10 år hade sålunda åtgått för att färdigställa den nya schaktet vilket vid Konungens besök den 12 juni 1912 erhöll namnet Kung Gustavs schakt.

Under åren 1911-14 uppfördes en hydraulisk kompressor i ett schakt strax nordväst om Krangruvan. Denna omvandlade helt enkelt vattenkraft till tryckluft, som användes nere i gruvorna för att driva borrmaskiner och luftlok. Trätornet som byggdes över schaktet var 25 meter högt och inte helt olikt en konventionell trälave. Denna anläggning var den enda i sitt slag i Sverige och troligen den största i Europa. Tyvärr så revs denna unika anläggning senare.

Länspumpningen elektrifierades år 1914 genom att en centri- fugalpump å 1 500 minutliter och med elektrisk motor på 110 hkr, insattes på 200 m avvägning. Påföljande år tas ett luftdrivet lok från Nya Aktiebolaget Atlas i bruk i utfraktsorten på 200 m avvägning. 1916 tas ett nytt anrikningsverk i bruk vid Odalfältet. Detta var också sista året som konstgångar användes. Under flera år i mitten av 1920-talet var det oroliga tider i Persberg. Gruvarbetarna strejkade och/eller var lockoutade.

I mitten på 1940-talet drevs ett nytt centralschakt vid odalfältet, ned till 260 m avvägning, då det gamla Kung Gustavs schakt på de djupare nivåerna skulle kommit för nära brytningsområdet. Kung Gustavs schakt skulle visst ha varit riktigt läbbigt att åka i, då det gick ner snett i berget. Det går också en del historier om att timmerstöttorna i "taket" av schaktet ibland hängde ner på grund av jord- och bergmassornas tryck så att hissen fastnade. I samband med det nya schaktet drevs också den stoll, som senare fungerade som utfrakt från laven till järnvägen.

På grund av materialbrist i andra världskrigets spår började först i slutet av 40-talet arbetet med den nya byggnaden till centralschaktet. Det var ett sammanhängande allt-i-ett-paket och här ingick lave, sovrings- och anrikningsverk i sex våningar och en trevåningsbyggnad med gruvstuga och matsal, spelhus, kontor och verkstad, allt i järn och betong.

I laven insattes 4 hissar, två för berg med bottentömmande skip och två personhissar som rymde 15 man vardera. Till berguppfordringen användes ett modernt så kallat Koepe-spel av ASEA:s tillverkning med en lina, medan man för personbefordringen använde det äldre spelet från Kung Gustavs schakt. Bägge spelen monterades i ett spelhus å marknivån och linorna gick sedan upp i toppen av laven där de på konventionellt sätt bröts av fyra linskivor. Dessa nya anläggningar togs i bruk år 1950.

Gruvlaven i Persberg är troligen Värmlands högsta byggnad med sina imponerande 60 m. Den gamla vackra centralanläggningen, Kung Gustavs schakt (snickarglädjens högborg), revs på 1950-talet och det enda som återstår av denna anläggning är idag spelhusbyggnaden.

I början av 1950-talet tillkom två tunga investeringar då kulsinterverket och järnsvampverket byggdes. Svampverket byggdes med två ugnar, vardera med en årskapacitet av 15-20 000 ton. Ugnarna för svampverket utfördes enligt ritningar från Söderfors med licens från Stora Kopparbergs Bergslags AB. Anläggningen i övrigt planerades och konstruerades vid Nykroppa Järnverk och byggnaden uppfördes i betong med glidformmetoden. Ännu under senare delen av 1960-talet räknade man med järnsvampen som en järnråvara av betydelse, men förhållandena ändrades snabbt och svampen blev inte den framgång man räknat med. Den var främst avsedd för den sura martin- processen men hade givit svårigheter vid smältningen.

Under våren 1956 uppstod vid ett ras i gruvan en krater i dagen som blev vattenfylld. I maj började vatten tränga ned i gruvan där det satte pumpar och andra maskiner ur funktion. Tre veckor tog arbetet med att pumpa gruvan läns och få igång arbetet igen. Uddeholm ägde under 1950-talet drygt 80 % av aktierna i Persbergs Gruve AB och 1958 köptes de återstående från Hellefors. Gruvbolaget avvecklades och Persberg integrerades med Uddeholms förvaltning.

År 1959 startade Uddeholm i samarbete med Värmlands landsting gruvskola i Persberg. I mitten på 1960-talet hade ett 40-tal ungdomar gått denna utbildning. Vid Persbergs gruvor arbetade 140 personer år 1962, varav 50 st under jord, 40 ovan jord, 35 i järnsvampverket samt 15 tjänstemän.

I mitten av 1960-talet drevs den nya huvudnivån å 310 m avvägning. De tidigare huvudnivåerna låg på 200 och 260 m avvägning. Efter 20 års verksamhet läggs järnsvampverket ned i april månad 1973. En del av arbetarna som då fick sluta, hade varit med från starten 1953. Några fick jobb i det intilliggande kulsinterverket. 1975 jämnades järnsvampverket med marken.

I maj månad 1977 upphör brytningen vid Persbergs Odalfält för alltid. Kulsinterverket drevs i begränsad omfattning till årets slut då även tackjärnstillverkningen i Hagfors upphörde. Med hjälp av statliga sysselsättningsbidrag drevs gruvan i begränsad omfattning till och med oktober 1980. Endast tillredning, underhåll med mera försiggick under dessa sista tre år och ingen malmproduktion fick förekomma.

I augusti 1979 besökte Olof Palme Gåsgruvan och Högbergsfältet i sin valkampanj och lovade då att rädda den anrika järngruvan i Persberg om "sossarna" skulle vinna valet. Nu var det ju istället borgarna som tog över och hur det hade gått med Palme vid rodret i stället, kan man bara spekulera om. I december 1980 togs slutligen pumparna upp och nu skulle aldrig mer någon människa komma ner i den gruva där så många arbetat genom åren. År 2000 togs det stora järnmärket på lavens topp ned av en helikopter. Det var så rostigt att man var rädd för att det skulle blåsa ner. Att få det i huvudet från 60 m höjd, hade förmodligen inverkat menligt på kroppsfunktionerna. En kopia av märket uppsattes påföljande år intill riksvägen genom Persberg.

Läget idag
Ännu i dag används faktiskt gruvlaven med tillhörande lokaler. Det är Gåsgruvan Kalcit, som tar sitt råmaterial från Gåsgruvan och här anrikar kalken till kalcitslurry, som används som blekningsmedel i stället för klor vid papperstillverkning. De övre delarna av gruvlaven är fortfarande till stor del intakta. Utsikten från lavtoppen är hänförande men tyvärr är den inte tillgänglig för turister. Längre ned har dock de gamla maskinerna med mera fått stryka på foten på grund av dagens verksamhet.

Av de gamla gruvbyggnaderna återstår inte så mycket. Ett stort och ståligt trämagasin från 1800-talet, där gruvarbetarna förr i tiden fick hämta ut livsmedel, finns kvar, liksom ett vändbrott till en stånggång strax intill laven. Några andra byggnader som finns kvar och direkt eller indirekt hade med gruvdriften att göra är bland annat herrgård, spelhusbyggnad för Kung Gustavs schakt, laboratorium och arkivbyggnad.

Över Gustav Adolfs schakt finns en pytteliten och klen lavbyggnad, som förmodligen är från början av 1970-talet, då schaktet byggdes om till ventilations- och troligen också nödschakt. En sak är dock säker, hade inte grävskoporna och dynamitgubbarna gått så hårt fram i Persberg hade man haft ett flertal spännande gruvbyggnader kvar. Jag tänker då främst på den helt unika hydrauliska kompressorn, den trebenta laven rakt över Krangruvan och inte minst det pampiga Kung Gustavs schakt med tillhörande verk.

Geologi och brytning
Malmkropparna inom Persbergs Odalfält följer en flackt liggande antiklinal med i stort sett nord-sydlig sträckning. Antiklinalen har en brant, nästan lodrätt stående västlig skänkel och en mer oregelbundet fallande östlig del, i vilken de största malmkropparna inom området påträffats.

I den västra skänkeln ligger Gustav Adolf- och Skärstötemalmerna. De karaktäriseras som kalkmalmer även om gångbergarten mestadels utgörs av dolomit. På grund av detta var dessa malmer förr i tiden starkt efterfrågade av järnverken. Skärstötemalmen är bruten ned till 400 m avvägning.

Den östra skänkelns malmkroppar består av Alabama- och Storgruvemalmerna. Dessa malmer är typiska skarnjärnmalmer. Alabamamalmens centrala delar utgörs av fast malm i antofyllitskarn. De yttre delarna är mycket skölrika och berget kan därför lätt komma i ras. Detta gjorde brytningen i Alabama livsfarlig innan man började med skivrasbrytning. Dessa yttre delar har genom magnesia- metasomatos (krångligt ord) fått skarnmineralen mer eller mindre omvandlade till talk. Storgruvemalmen kännetecknas av att skarnmineralet utgörs av pyroxen med varierande halter av aktinolit, eller av granatskarn huvudsakligen bestående av andradit. Malmerna är brutna till ungefär 250 m avvägning där de verkar gå ihop, varvid malmen helt övergår i Storgruvetyp. På 310 m avvägning var malmen så uppsplittrad av mellanliggande leptitbankar att den inte längre ansågs brytvärd.

Järnhalten har varit mycket varierande, från cirka 60 % i styckemalm till 30 % i anrikningsmalm. De sista decennierna gruvan var i drift anrikades allt uppfordrat berg till slig. Malmen var dock mycket ren och i stort sett fri från de för masugnsprocessen så skadliga ämnena svavel och fosfor. Persbergsmalmen var därför ett ypperligt utgångsmaterial för framställning av kvalitetsstål. En gång i tiden marknadsfördes till och med malmen utomlands under namnet "Pure Persberg". Denna fördel eliminerades dock alltmer under 1900-talet på grund av förbättrade metallurgiska processer.

Brytningsmetoden var på slutet huvudsakligen skivrasbrytning men de flesta vanligt förekommande brytningsmetoderna har genom åren använts. Den totala brytningen i vid Persbergs Odalfält kan ungefär- ligen uppskattas till 9 miljoner ton. Produktionstoppen var på 1960-talet då man bröt cirka 200 000 ton/år.