BILDER: >>>>
KARTA: >>>>

Till Högbergsfältet, beläget på Persbergshalvöns sydöstra del, räknas förutom själva Högberget, även Högbergsstreckets fortsättning mot väster över Stora Nygruvan, Kogruvan, Hästskogruvan och Damaske- gruvorna till Gasthallsgruvan. I relationerna har till Högbergsfältet även Finnfallsstrecket räknats in. Det senare sträcker sig från Beckgruvan i öster över Finnfallsgruvan till gruvorna vid Finnhagen i väster.

Till det egentliga Högbergsfältet hör följande gruvor, varav de största är:

Torskebäcksgruvan
Yngshyttegruvan
Krakbogruvan
Braskegruvan
Nils Torstensgruvan
Bornsgruvan

De fyra sistnämnda gruvorna har i dagen brutits som skilda gruvor, men är på djupare nivåer (ca 60 m) sammanbrutna till ett gruvrum.

Dessutom finns ett antal mindre gruvor, som haft en ganska ringa betydelse. De heter:

Sjögruvan
Kammargruvan
Kutgruvan
Rämskullsgruvan
Äppelbogruvan
Skrabblådegruvan
Viktoriagruvorna

Förutom dessa finns också några skärpningar och betydelselösa smågruvor.

Torskebäcksgruvan
Denna gruva är fältets i särklass största och har bidragit med ungefär hälften av den sammanlagda malmfångsten vid Högberget. Gruvan är 217 meter djup medan ingen av de andra gruvorna är mer än ca 130 m. Maximal längd i gruvan var på 80 m nivån, där den hade en längd av hela 140 m. Brytningen gav dock på de djupaste nivåerna ett mycket dåligt resultat. Den största malmarean hade denna gruva på 120 och 160 meters nivåerna. Namnet har den troligen fått på grund av att de bergsmän som ägde hyttan vid Torskebäcken tidigt arbetade gruvan.

När gruvorna på Högberget upptäcktes vet man inte, man att de arbetats sedan 1680-talet vet man med säkerhet. Torskebäcksgruvan sägs i 1738 års relation ha nått 14 meters djup. Den bearbetades nu på djupet (förutom några mindre uppehåll) fram till 1794, då malmen antogs vara slut. Till år 1803 uttogs kvarlämnade malmrester i gruvans övre delar. Länshållning med hjälp av konstgång fick gruvan år 1813, då en konstarm från Yngshyttegruvans konst nedbyggdes. Detta år arbetades gruvan av 30 personer. År 1835 var gruvan ungefär 90 m djup men malmtillgångarna var nu begränsade och därför arbetades gruvan i slutet av 1830-talet och troligen även under 1840-talet i mycket liten omfattning.

År 1851 började emellertid ett nytt schakt att sänkas, troligen det schakt som ligger söder om det så kallade konstschaktet. År 1858 fick man med schaktet genomslag med själva gruvan på cirka 50 m avvägning. Man fann nu mer malm och gruvan arbetades ivrigt under 1860- och 70-talen. I slutet av 1860-talet nedsattes även en tryckpump i gruvan, vilken fungerade effektivt. Slangången och uppfordringen byggdes om 1874 och påföljande år var gruvans djup cirka 150 meter. Följande sägs om Torskebäcksgruvan i 1879 års relation:

"Denna grufva har under detta år varit en af Persbergsfältets bästa grufvor, såväl i afseende på den vunna malmens beskaffenhet, som den qvantiet, som erhållits, och de priser, hvartill malmen kunnat brytas."

Lyckan blev tyvärr inte långvarig. Redan två år senare sägs malmen vara i avtagande och detta förfarande fortsatte fram till nedläggningen av gruvan år 1888. För utrönandet om malmen i de östra gruvorna (Krakbogruvan, Braskegruvan m.fl.) gick på större djup påbörjades 1881 en tvärort, vid namn Yngströms ort, vilken anlades åt nordöst på 139 m avvägning med riktning mot Nils Torstensgruvan. 1882 låg arbetet i gruvan nere en tid, då konsthjulet ombyggdes. Två år senare var gruvans djup 199 m och fyndigheten sägs då vara ovanligt smal och ej speciellt lång, samt mycket utspridd med gångart, varför större delen av den erhållna malmen var så kallad plockmalm. I september år 1885 inställdes Yngströms ort utan att brytvärd malm påträffats. Den hade då en längd av 129 m. I en tryckt undersökning om Högbergets tektoniska förhållanden, gjord av Walfrid Petersson år 1897, visade denne, att Yngströms ort varit riktad för mycket mot norr för att den skulle kunna träffa malmlagret. Petersson föreslog därför en ny undersökningsort på 200 m avvägning. Denna blev dock aldrig utförd.

Yngshyttegruvan
Denna gruva har troligen fått namnet av att det var bergsmän vid Yngshyttan som drev gruvan. Gruvan lär 1697-1713 ha bearbetats under namnet Västra Högbergsgruvan och kallades i slutet av 1730-talet, då den åter var under arbete, Stora Högbergsgruvan. Den hade vid ödeläggandet 1751 nått ett djup av 60 m. År 1763 påbörjades åter gruvans tömmande och driften fortsatte, frånsett 10 års ödesmål (1790-1800), ända till 1813, då gruvan nedlades och vattenfylldes. Gruvans konst flyttades då över till Torskebäcksgruvan. I mitten på 1850-talet länsades gruvan ånyo, och arbetet fortgick sedan till 1869, då malmen i bottnen upphört. Gruvan var då cirka 100 m djup. 1892 drevs en försöksort på 26 m avvägning och påföljande år drevs flera undersökningsorter, dock utan att finna någon nämnvärd malm.

Från Yngshyttegruvan berättas om en tragisk olycka som hände i mitten av 1850-talet. Ett ras inträffade och tre arbetare hamnade därunder. En person klarade sig oskadd men Johan Frisk och Nils Söder begravdes under rasmassorna och skadades svårt. Då det inte fanns något hopp om livet för dessa så kom de tillsammans med räddningsmanskapet överens om att stänga av pumparna och sätta platsen under vatten, vilket också skedde. Detta för att förkorta lidandet för de två arbetarna. Att vattenfylla en gruva går dock inte så snabbt som folk i allmänhet tror, och frågan är om de drunknade eller avled innan på grund av sina skador. De två omkomna ligger begravda på Skavnäsets kyrkogård i Persberg. Tyvärr finns dock inga gravstenar över de omkomna kvar. Antingen har det aldrig funnits några, eller så har de tagits bort.

Äppelbogruvan
Omtalas i relationerna första gången 1754 men nedlades redan fem år senare. Den upptogs åter 1794, då den visade sig föra god och begärlig malm, men övergavs 1808, sedan den goda malmen upphört. När gruvorna på Högbergsfältet åter började arbetas på 1850-talet, bröts Äppelbogruvan förutom i dagen även från Nils Torstensgruvan till år 1867.

Nils Torstensgruvan
Nils Torstensgruvan eller Bornsgruvan, vilka ligger alldeles intill varandra upptogs från ödesmål 1738. Två år senare var den knappt 20 m djup. År 1813 förmäles, att arbetet var inställt av brist på malm. Gruvan länsades med hästvind år 1835 men fick efter endast obetydligt arbete vila till 1838 och den arbetades endast i obetydlig utsträckning till mitten av 1860-talet. Från 1883 kan man i än högre grad än tidigare se Nils Torstensgruvan och Braskegruvan som en gruva. De sitter ihop under jord sedan 1790-talet och man kan inte skilja på vilken gruva malmen egentligen kom ifrån. Bägge dessa gruvor upptogs nu på nytt och en kommunikationsort drevs mellan Tilas stoll och Braskeschaktet i Nils Torstensgruvan. Nils Torsten- gruvan arbetades även i dagbrott 1883-84, endast några meter under marknivån.

1884 utvidgades Braskeschaktet, så att konst och uppfordring samt stegväg kunde nedföras och fastbyggas. Påföljande år hade vatten- nivån sänkts till 89 m avvägning och en tryckpump blev nedsatt, varjämte anordningar vidtogs för upp- och utfordring av berget. Trots dessa omfattande byggnadsarbeten för en rationellare uppfordring, länshållning med mera, så gick gruvan dåligt och man hittade inte speciellt mycket malm. 1887 drevs en tvärort mot Krakbogruvan för att utröna om det fanns någon mer malm i närheten av denna, men några större mängder fann man aldrig. 1894 gav man upp jakten på malm och gruvan nedlades. Tre år senare försökte man på nytt, men inte heller nu lyckades man något vidare, så 1906 lades Nils Torstens- och Braskegruvan ner, som de sist bearbetade gruvorna på Högbergsfältet. Man var då nere på drygt 130 m djup.

Braskegruvan
Gruvan nämns första gången i relationerna år 1761. Den bestod då av två mindre gruvor, vilka snart sammanbröts. Redan år 1795 hade man kommit så nära Nils Torstensgruvan att man kunde göra ett genomslag till denna. Dessa gruvor bröts i hög grad efter detta som samma gruva, även om man i relationerna skiljer dem åt långt fram i tiden. Innan genomslaget var det tydligen olika ägare till de två gruvorna och för att "undanröja all tvist om bättre rätt till fältet" sammanslogs de då till en gruva, troligen med samma ägare, då genomslag erhölls.

1803 byggdes en tramppump (troligen ett hjul som arbetarna sprang inuti för att få kraft till pumparna) och tre år senare nedfördes en konstarm i gruvan. Malmtillgången var nu stigande. År 1815 stod konsten delvis still men 38 personer lyckades ändå uppfordra 1 109 tunnor malm. Även en del sovring i varpen förekom detta år. Påföljande år reparerades konsten som även betjänade Torske- bäcksgruvan. 1824 nedlades gruvan i september månad, då den ej längre ansågs brytvärd. Omgående inmutade ett annat bolag gruvan som påföljande år bearbetade gruvan i ganska ringa utsträckning. På 1830-talet arbetades gruvan mest på kvarvarande malmfläckar i väggarna. Arbetarna stod då ofta på isen i den delvis vattenfyllda gruvan och arbetade. Arbetet gick nu med förlust.

År 1842 stod en ny konstbyggnad klar men det dröjde ända till slutet av 1840-talet innan gruvan var helt tömd från vatten. Ett nytt schakt påbörjades år 1849 från Bornsgruvans botten vilket fick genomslag med gruvan tre år senare. Detta för att underlätta uppfordringen. 1853 var gruvan ca 100 m djup och starkt besvärad av is. Ett tätt tak byggdes över gruvan för att förhindra ytterligare isbildning och en slags väderväxlingsapparat nedbyggdes för att pumpa upp den kalla luften. Gruvan arbetades med ganska ringa framgång fram till 1858, då malmen i bottnen ansågs vara slut. Den upptogs sedan inte förrän 1883 då Braskeschaktet i Nils Torstensgruvan gjordes i ordning för uppfordring och länshållning. Då gruvorna sitter ihop och arbetades som en gruva hänvisar vi till texten om Nils Torstensgruvan för tiden 1883-1906.

Krakbogruvan
Krakbogruvan nämns i relationerna från mitten av 1750-talet. Den arbetades från och till under andra hälften av 1700-talet. Från 1793-1815 verkar arbetet helt legat nere. En del vinterarbete från isen förekom år 1816. Först 1826 upptogs den på nytt och arbetades nu med blandat resultat till 1842. Under 1850-talet bröts gruvan på nytt, delvis med ganska gott resultat. 1862 vanns genomslag med Norra Braskegruvan. 1865 tog även denna brytningsperiod slut, då granat sägs ha utträngt malmen. På 1880- och 1890-talen drevs undersökningsorter från Braskegruvan och smärre försök gjordes i gruvans övre delar, genom vilka man 1896 lyckades påvisa malm på 57 m avvägning. Brytningen kunde nu fortgå till 1905, då emellertid på 102 m avvägning malmen alldeles upphörde och allt arbete inställdes.

Sjögruvan
Denna gruva ligger strax norr om mynningen till Tilas Stoll och kallades först för Nya Krakboförsöket. Den började förberedas för brytning 1863. Då man var rädd för att vatten skulle tränga ned i gruvan, då den låg så nära sjön, nedsatte man 1864 på berghällen ett timmerkar som tätades. Man sprängde sig sedan neråt och malmen visade sig till att börja med att tilltaga så malmbottnen snart hade en längd av drygt 10 m och en bredd av ca 2 meter. Snart avtog dock malmen så pass mycket, att man redan år 1865 fick lägga ned den lilla gruvan.

Viktoriagruvan
Påbörjades så sent som 1890 efter kompasspåhållning. Ett schakt sänktes då 10 meter. Utförda diamantborrningar blottade dock endast en obetydlig malmrand, varför arbetet inställdes efter ett par år.

Tilas Stoll
Denna stoll (gruvort som går ut i dagen) började drivas 1767 av två gruvdrängar från Sala. Stollen är uppkallad efter malmgeologen och Bergmästaren Daniel Tilas (1712-72). Från början var den tänkt som undersökningsort, men den kan senare naturligtvis använts för utfrakt av malm med mera. Stollen är i början tillmakad, vilket man kan se på de släta ytorna, men längre in har krut använts. Längden på stollen är cirka 25 meter. På andra sidan Krakbogruvan fortsätter sedan stollen och efter cirka 10 meter går en ort till vänster in till Braskeschaktet i Nils Torstensgruvan. Orten till Braskeschaktet drevs i början av 1880-talet.

Malmfångst efter år 1753 vid Högbergsfältets gruvor:

Total redovisad malmfångst	524 000 ton
Torskebäcksgruvan	255 000 ton
Braskegruvan (troligen inkl. Nils Torstengruvan)	94 000 ton
Krakbogruvan	45 000 ton
Yngshyttegruvan	41 000 ton
Bornsgruvan	32 000 ton
Äppelbogruvan	17 000 ton

Läget i dag
Även om inga byggnader i dag finns kvar vid Högbergsfältet (förutom några ruiner och fundament) så är det ett fängslande gruvfält som ligger otroligt vackert vid sjön Yngens strand. Gruvfältet är numera naturreservat och här frodas växtligheten på sommaren tack vare den kalkrika berggrunden. Dessutom kan man gå in i Tilas stoll och gå fram till Krakbogruvan, som ger en bra bild av hur det kunde se ut i en gruva i forna tider. Grunden till Persbergs första anrikningsverk (i drift 1901-08) finns kvar samt ruiner av den så kallade maskinbyggnaden längre i söder. Dessutom finns en minnessten över Värmlands första gruvstrejk som utbröt i Persberg år 1869. Vid den stod för övrigt Olof Palme och valtalade år 1979. "Valrörelsens hemligaste möte hålls långt inne i de djupa värmlandsskogarna" kunde man läsa i Aftonbladet den första september. Att en vacker sommarkväll sätta sig och filosofera vid stranden bredvid Tilas stoll med en grillad korv i munnen är verkligen en lisa för själen.

Västra delen av Högbergs-Nygruvestrecket

Detta omfattar följande gruvor:

Östra Nygruvan
Förhoppningsgruvan
Stora Nygruvan
Kogruvan
Hästskogruvan
Damaskegruvan
Gasthallsgruvan

Stora Nygruvan
Av alla de ovanstående gruvorna är det endast denna gruva, som spelat någon större roll. Av gruvhålets storlek får man den föreställningen, att en mäktig malmkropp här legat, men då enligt relationerna ras förekommit borde detta delvis förklara gruvöppningens stora vidd. Siffrorna för brytningen sedan 1753 (62 000 ton malm), de år för år upprepade påpekandena i relationerna, att malmen inte var samlad, samt undersökningar av varphögarna ger dock alla samma intryck, att här förelegat en mäktig skarnmassa, endast här och var insprängd med partier av brytvärd malm, och att en ovanligt liten del av det utbrutna varit direkt användbar malm.

Nygruvan upptäcktes med kompassens hjälp år 1680 och bearbet- ades några få år. I 1746 års relation sägs den ha blivit upptagen från ödesmål för en tid sedan. Under de följande årtiondena bearbetades fyndigheten i ett flertal gruvor och efter ödesmål 1765-68 verkar brytningen fortsatt till år 1797. Ett intressentskap från Filipstad uppsatte 1768 en hästkonst för vattnets avsänkande. Redan tre år senare var en konst klar för länshållning. År 1774 sägs gruvan vara drygt 60 m djup. Detta år blev också en uppfordringsmaskin "efter Rudéns uppfinning" till konsten klar. Omkring år 1780 var gruvan ca 70 m djup och ungefär lika lång. Efter brytnings upphörande 1797 upptogs gruvan igen år 1818. År 1822 arbetades gruvan av nio personer. I mitten på 1820-talet lades gruvan ned igen för att åter börja arbetas i början av 1840-talet. Redan 1843 inträffade dock ett ras som slog sönder den nedbyggda konsten. Gruvan blev nu därför återigen övergiven.

År 1856 sänktes ett schakt cirka 10 m söder om gruvan för att på ett effektivare sätt tillgodogöra sig fyndigheten. I mitten på 1860-talet insattes en ny stegväg och konststänger i schaktet som 1866 var drygt 60 m djupt. En del mindre malmpartier bröts under dessa år från schaktet. 1868 vanns genomslag medelst borrhål till själva gruvan, men då ej tillräcklig konstkraft fanns tillgänglig, fick man avstå från större genomslag och fortsatte därför med schaktsänkningen. Påföljande år verkar man dock löst bristen på konstkraft då likväl genomslag med själva gruvan erhölls. År 1873 gjordes en sänkning norr om schaktet "med afsigt att söka undvika det från skaktet neddroppande vattnet, som för arbetarne varit ganska besvärande". Då, liksom nu, kom naturligtvis arbetarnas välmående i främsta rummet! I denna sänkning byggdes också en slangång samma år, så det var nog inte bara för arbetarnas skull man drev sänkningen. Med malmbrytningen gick det dock sämre, ibland fann man visserligen brytvärd malm, men oftast förekom den sparsamt och den var dessutom ganska fattig. År 1875 nedlades gruvan, på grund av bristande konstkraft, men naturligtvis bidrog de begränsade malmfyndigheterna till nedläggandet. 1876 sovrades i gamla varphögar.

Kogruvan
Gruvan består av två smala, parallella gruvor, norr om Nygruvan. De små varphögarna antyder en mycket liten brytning. Endast 570 ton har redovisats. Kogruvan omtalas år 1765 och hade då nått 16 m djup. Enligt relationerna var intressenterna så fattiga "att de hvarken kunna undersöka malmgången eller verkställa nödiga byggnader".

Hästskogruvan
Denna gruva är belägen väster om Kogruvorna och är bruten ned till 26 m djup. Den omtalas ej i relationerna men står upptagen i malmfångsttabellen för 1817 med 17 ton.

Damaskegruvorna
Dessa består av två små gruvor, väster om Hästskogruvan. Cirka 2 000 ton har brutits. Den bearbetades på 1780-talet. På 1880-talet företogs försöksarbete men med dåligt resultat.

Gasthallsgruvan
Väster och sydväst om Damaskegruvorna ligger ett flertal smågruvor. Den största av dessa är Gasthallsgruvan, vilken sedan 1753 enligt relationerna endast lämnat 6 ton malm. Dock torde såväl för denna gruva som för åtskilliga andra all malm ej ha blivit redovisad. Gruvan nämns som bruten år 1819.

Östra Nygruvan - Förhoppningsgruvan
Detta är ett par smågruvor öster om Stora Nygruvan. Östra Nygruvan nämns i relationerna år 1819 och 1821. Förhoppningsgruvan finns ej omnämnd i relationerna.

Finnfallsstrecket
Strecket är beläget norr om Högbergs-Nygruvestrecket och innefattar förutom Finnfallsgruvan en rad smågruvor, av vilka endast två belagts med namn, nämligen Beckgruvan och Krämbryggegruvan.

Finnfallsgruvan
Detta är den största av streckets gruvor, då 13 000 ton malm uppfordrats sedan 1753. Gruvan verkar åtminstone tidvis ha arbetats under åren 1762-85 men övergavs sistnämnda år, då malmen tagit slut. Den bröts vissa år i början av 1800-talet och ett försök gjordes 1857 att genom schaktsänkning blotta större malmtillgångar. 1899-1906 bröts gruvan av Persbergs gruveaktiebolag. Djupet var vid nedläggandet 72 m. Malmtillgången beräknades till 200 m² samlad och lättbruten malm.

Krämbryggegruvan
Denna gruva nämns 1762, bearbetades på 1840-talet och ödelades 1852. Sedan 1753 har brutits drygt 3 000 ton malm.

Beckgruvan
Från denna gruva har endast redovisats 157 ton malm. Gruvan redovisas i statistiken redan 1848 men omtalas i relationerna först 1871, då malmen var spridd, varför gruvan snart måste nedläggas.