BILDER: >>>>
PÅ ISEN I JORDÅSGRUVAN: >>>>

Till Jordåsfältet räknas ett flertal skarnstreck, främst det mäktiga skarnparti, som innesluter Jordås- och Jordåskärrgruvorna, samt Malmbergskärrgruvornas skarnstreck. Till samma fält räknas även skarnstrecken inom Västra och Östra Skogsbacksgruvans utmål. Även Hackatallsgruvorna och Horrsjögruvestrecket kan hänföras hit.

Jordåsgruvestrecket
Här innefattas Jordåsgruvan, de med denna sammanbrutna Kis- gruvan och Nya försöket, vidare en rad smågruvor norr om den förra gruvan:

Sutställsgruvan
Märtasgruvan
Stabraksgruvan
Måsegruvan

Längre i nordost hittar man Jordåskärrgruvan och Freden. Gruvorna ligger cirka 250 m nordöst om järnvägsviadukten i Persberg, bakom ordenshuset.

Av gruvorna inom detta skarnstreck är det endast Jordåsgruvan med Kisgruvan och Nya försöket samt Jordåskärrgruvan med Freden, som lämnat större mängder malm, den förra gruvan sedan 1753 en summa av 95 000 ton och den senare 78 000 ton. Dessa gruvor har efter Odalfältet och Högbergsfältet ansetts vara de förnämsta i trakten. I början hade man problem med svavelkis i dessa gruvor, vilket hade menliga egenskaper på järnets kvalité, men allt eftersom brytningen fortskred mot djupet, så verkar dessa problem minskat. Under slutet av 1600-talet och början av 1700-talet var gruvorna förbjudna att nyttjas på grund av malmens höga halt av svavel.

Gruvorna är troligen identiska med den i 1658 års relation nämnda Jordbergsåsen och kallas i 1686 års relation för Johlåsen. Gruvorna låg öde första hälften av 1750-talet, varefter de med växlande lycka bröts till 1820-talet. 1840 igångsattes driften på nytt och en vatten- konst insattes snart. Man fick under den här tiden förstämpla väggarna ordentligt med timmer för att undvika ras. Under 1840-talet bestod arbetet till största delen i att rensa gruvan från rasberg. Driften hölls nu igång omväxlande i olika gruvor till 1870, då Mellangruvan övergavs, på grund av att den under ett flertal år gått med förlust.

Jordåskärrgruvan öster om de föregående Jordåsgruvorna var 1776 ungefär 20 meter djup. Den övergavs 1780 för malmbrist. Ett försök 1789 var ej framgångsrikt och under den långa brytningsperioden 1808-1875 var resultatet ofta mindre gott. 1866 sägs gruvan i relationerna vara 119 m djup. Freden upptogs 1836 och bearbetades till 1875.

Malmbergskärrgruvestrecket
Dessa gruvor omfattar fyra olika Malmbergskärrgruvor (Stora, Östra, Norra och Nya), samt Karl Sigfridsgruvan och Kråkgullsgruvan. Endast över Stora Malmbergskärrgruvan och Kråkgullsgruvan finns en nyare gruvkarta. Den visar, att malmerna legat i smala, endast cirka 3 meter breda, vindlande rännor, begränsade av leptit. Malmbergs- kärrgruvan har brutits till 107 meters djup, Kråkgullsgruvan till 57 m. Malmfångsten har i sedan 1753 varit i dessa båda samt Karl Sigfridsgruvan tillsammans 37 000 ton.

Malmbergskärrgruvorna arbetades i slutet av 1700-talet, upptogs åter 1842 och bröts med växlande lycka till 1864, då den egentliga Malm- bergskärrgruvan ödelades i anledning av, som det sades, bristande avsättning för malmen.

1896 länsades denna gruva åter och avsänktes men, då man nedkommit till 108 m avvägning, befanns malmtillgången alltför ringa, varför man 1897 överflyttade brytningen till den längre i öster belägna Kråkgullsgruvan. År 1906 ödelades denna, därför att fyndighetens djupare delar låg så flackt, att uppfordringen blev svår och kostsam. Fyndighetens area räknades vid nedläggandet till endast 100 m² men malmen ansågs lättbruten.

Västra Skogsbacksgruvstrecket
Detta område omfattar ett flertal gruvor, där Skummeråsgruvan är den enda av betydelse. Gruvkartan över denna visar, att malmerna legat som smala, endast en eller annan meter breda ränder i det starkt slingrande skarnstrecket. Sedan 1753 har i Skummeråsgruvan brutits knappt 7 000 ton malm. Den belades med arbete 1816 men ödelades redan 1819 för malmbrist och vattensjuka. Ett försök 1827 utan framgång, följdes av ännu ett 1882-1886, inte heller då fann man några större malmtillgångar.

Östra Skogsbacksgruvstrecket
Strecket, som delvis går parallellt med det föregående, innesluter Östra Skogsbacksgruvan, några små gruvor vid Våhlbergs samt Karin Jakobsgruvan och en gruva väster om denna. Gruvorna här har varit av mycket liten betydelse.

Horrsjögruvestrecket
Dessa gruvor ligger på ömse sidor om riksväg 63, strax söder om den grusväg som leder fram till Högbergsfältet. Fältet innehåller en hel rad, delvis i äldre tider givande gruvor. Inom det starkt veckade skarnlagret ligger från öster mot väster räknat:

Bottengruvan
Södra och Norra Hallgruvan
Horrsjögruvan
Kartgruvan
Gamla Kartgruvan
Norra och Södra Änggruvan

Väster om dessa finns två smärre gruvhål.

Malmerna i dessa gruvor har varit starkt uppblandade med skarn och de brytvärda malmpartierna ofta mycket små. Bäst samlad verkar malmen ha varit i Bottengruvan, därnäst i Hallgruvan. De övriga gruvorna har varit av föga betydelse. Vid övergivandet var Bottengruvan 107 m djup, Södra Hallgruvan 72 m och Norra Hallgruvan 37 m. För de övriga gruvorna saknas säkra uppgifter om djupet, men de torde inte överstiga den senare siffran.

I förhållande till de stora varphögarna kan utbytet sägas vara ringa:

Bottengruvan	31 000 ton
Hallgruvorna	27 000 ton
Horrsjögruvan	8 600 ton
Änggruvorna	7 400 ton
Kartgruvorna	1 300 ton

Hallgruvan synes ha arbetats 1711 och hade då ett djup av drygt 5 m, vilket 1727 vuxit till det dubbla. Efter sistnämnda år verkar arbetet inte drivits i någon större omfattning förrän 1761-67, då arbetet flyttades till Södra Hallgruvan för att snart nedläggas. Norra Hallgruvan drevs 1820-26 och södra gruvan 1821-27, varefter båda inställdes på grund av malmbrist. Den förstnämnda gruvan upptogs 1867 och ödelades först 1875 i anledning av vattenbrist för konsten.

Horrsjögruvan arbetades 1827-1835, då arbetet flyttades till Horrsjö- gruveschaktet, där arbetet fortgick till och med 1838. Gruvan bröts åter 1851-56, på spridda malmränder i skarn. Änggruvorna bröts 1821-23 och 1851-54. Kartgruvan bröts på försök 1819, 1851-52 och 1873 men alla försöken gav otillfredsställande resultat. Bottengruvan upptogs 1705 men övergavs redan följande år. Den upptogs återigen 1776 och hade då ett djup av 40 meter. 1779 lades den ner igen, troligen på grund av otillräckliga malmtillgångar. 1854 länsades den igen och arbetades då fram till 1870.

Dessa gruvor ligger i närheten av korsningen mellan väg 63 och väg 64. Dessa gruvor är till antalet 5 och har aldrig haft någon större betydelse. De har sedan 1753 lämnat en kvantitet av 5 300 ton. Gruvorna är kända sedan 1760-talet och lades slutligen ner 1865. De har dock mellan dessa år långa perioder legat öde.