Gränsen mellan Östra och Västra Yngshyttefältet kan lämpligen dras genom en linje från Stora Horrsjöns sydända till Yngshyttevikens nordända.

Till östra delen av Yngshyttefältet räknas de gruvor som ligger väster om Malmbergsviken, mitt i det sydöstligaste villaområdet i Persberg, ej långt från den plats där man firar Valborgsmässoafton med brasa, Arne Stjernlöf, sponken och allt. Här finns bland annat Tallnäs- gruvorna och Väggruvorna.

Till Östra Yngshyttefältet hör också gruvorna kring Gubbdammen, som ligger strax norr om korset i centrala Persberg, väster om väg 63. Här kan nämnas den relativt rikt givande Lindbergshagegruvan väster om Gubbdammen samt Mossgruvan öster om nämnda damm.

Mellan villaområdet och Gubbdammen finns också ett flertal mindre fyndigheter som aldrig haft någon större betydelse, till exempel Duvkullsgruvan, strax intill skolan i Persberg.

Gruvorna vid villaområdet omfattar Väggruvorna (Övre och Nedre), Tallnäsgruvorna (Östra, Stora, Nya och Västra) och Abrahamsgruvan samt ett par icke särskilt namngivna gruvor. Gruvorna var förr belagda med två utmål, nämligen Tallnäsgruvans och Östra Tallnäsgruvans.

De största av gruvorna, Väggruvorna, vilka rätt tidigt sammanbröts, hade, när de ödelades på 65 meters djup, därför att ingen brytvärd malm längre fanns i botten eller väggarna, en längd av hela 89 meter och en genomsnittlig bredd av 3,5 m.

Tallnäsgruvan, som ödelades på 80 meters djup, tycks ha haft en malmrand av cirka 1,75 m bredd. Malmen synes ha varit god och väl samlad. Väggruvorna har också efter år 1753 lämnat 34 000 ton och Tallnäsgruvorna 17 000 ton.

Fastän Tallnäsgruvorna ej omtalas i relationerna förrän 1789, hade Stora eller Östra gruvan redan då nått ett djup av 43 meter. 1813 nämns att konstbyggnad är uppförd till Lilla Tallnäsgruvan och att 12 personer här tagit 1 320 tunnor malm. Påföljande år flyttades konsten till Stora Tallnäsgruvan.

Ett flertal hithörande gruvor bearbetades till 1818, dock med vilostånd 1800-1806. Under åren 1929-30 bearbetades en av dem under namn av Väggruvan, förmodligen den västra. Under namn av Väggruvorna upptogs 1855 två nyförsök, av vilka det ena övergavs 1858, medan det andra bearbetades med rätt stor framgång till 1870, då malmen sägs var utgången. 1871 överflyttades arbetet till den ostligaste Tallnäs- gruvan, vilken övergavs 1884 på grund av svårigheter med vatten- undanhållningen.

Den största av gruvorna vad gäller hela Yngshyttefältet är Lindbergs- hagegruvan, som ligger strax väster om Gubbdammen. Denna gruva har efter 1753 lämnat 46 000 ton malm och vid nedläggandet anstod på djupaste nivån (142 m avvägning) ännu en malmbotten av 15 meters längd och 3,3 m största bredd.

En parallellmalm, som anträffats på 103 m avvägning med en ort mot öster, var blottad till drygt 11 m längd och 2,4 m största bredd och ännu en annan parallellmalm, som anträffats på 80 m avvägning, var blottad till drygt 10 m längd och 3 m största bredd. På grund av det skiffriga och lösa berget har brytningen i denna gruva varit förbunden med stora svårigheter.

Gruvan nämns ej förrän 1835, då den nått ett djup av drygt 11 meter. Den arbetades sedan ihärdigt fram till nedläggningen. 1851 tycks gruvan ha bytt ägare. 1862 byggdes en ny konst och ett nytt spel till gruvan. I 1870 år relation nämns att "Gruvan är mycket vattensjuk och drar mycket timmer till förstämplingar".

Läser man i relationerna, verkar mer eller mindre hela gruvan vara iklädd timmer. På grund av dessa problem blev naturligtvis brytningen väldigt dyrbar, vilket var främsta orsaken till att gruvan lades ner 1871. Det måste ha varit ett rent helvete att jobba i denna gruva. Tänk er själva att släpa och baxa med stora timmerstockar medan iskallt vatten rinner ner i nacken och hela tiden ha dessa osäkra väggar och tak över sig, som kunde rasa när som helst.

Fredriksgruvan, strax norr om Lindbergshagegruvan, upptogs 1843 men övergavs redan efter ett par år, troligen för att malmen var alltför smal. Gruvan har endast gett knappt 1 000 ton.

Mossgruvan ligger strax nordöst om Gubbdammen och då gruvan låg i en mosse hade man också här mycket stora problem med vattnet. Så stora problem, att man redan 1754, endast några få år efter upptagandet, måste utrusta den med konstledning. Redan 1758 blev arbetet inställt men gruvan bröts sedermera 1795-1800 och 1804-05.

Först 1863 upptogs gruvan på nytt och utsikterna verkade mycket lovande, då malmen tilltog, men liksom tidigare visade sig fyndigheten vara mycket oregelbunden och malmen "borttappades" år 1868, då arbetet flyttades högre upp i gruvan och senare till en ny skärpning i norr. 1871 övergavs gruvan helt av brist på malm och konstkraft. Sammanlagt har redovisats 20 000 ton malm från Mossgruvan.

Trullkullsgruvan, även kallad Kristinagruvan, strax söder om Moss- gruvan upptogs från ödesmål 1827 och bearbetades till 1830. Den var då visserligen fortfarande malmgivande men avsättningen av den fattiga malmen mötte svårigheter.

Kortbäcksgruvorna, längre söderut, upptogs 1848, men även om malmen följande år sägs ha tilltagit i mäktighet och godhet, nämns gruvan ej åter förrän 1873, då den södra gruvan under namn av Desideriagruvan belades med arbete, som pågick till 1875, då vattenbrist föranledde konstens avställande. Kortbäcks och Trullkullsgruvorna har tillsammans gett drygt 8 000 ton.

Stora och Lilla Lillgruvan (vilka fantasifulla namn) ligger norr om Gubbdammen, strax intill Inlandsbanan. Stora Lillgruvan nämns 1842 och hade då ett djup av 27 m. Den länsades sedan 1857, men då tillgången var obetydlig övergavs den 1860. Lilla Lillgruvan nämns endast år 1845. Sedan 1753 har endast vunnits 2 600 ton.

Reginagruvan, är troligen den gruva som ligger i en mosse, bara någon meter från väg 63, intill korset vid Persberg. Då gruvan ligger så nära vägen var den i början av 1980-talet föremål för massmedial uppmärksamhet, då man befarade att det fanns risk för ras under vägen, i fall stämpelvirket skulle ge vika. Än håller dock vägen. Den bröts endast mellan åren 1871-75 och gav då 2 000 ton malm.

Enligt reportaget från Filipstads Tidning 1983, angående risker för ras under vägen, är gruvans djup 40-50 m. Några uppgifter i relationerna förekommer dock inte beträffande gruvans djup. Några år innan reportaget hade en bil varit nära att köra ned i gruvhålet och sedan dess sitter ett förhöjt vägräcke runt gruvan.

Kungsgruvorna består av tre smågruvor norr om Persbergs järnvägs- station. De bröts 1859-60 och lämnade endast 1 600 ton malm.