En engelsk mineralog och arkeolog, Edward Daniel Clarke, besökte Persbergs gruvor den 5 november 1799 och skildrar sina upplevelser därifrån i sin bok "Travels in various countries of Europe":

Jag hade före mitt besök vid dessa gruvor personligen studerat många av de förnämsta anläggningarna av samma art i andra länder, särskilt i mitt hemland. Under de närmast föregående tio åren har jag haft för vana att göra gruvbesök. Därför beror det icke på någon som helst förvåning vid anblicken av något nytt och ovant, att jag här måste bekänna den häpnad jag erfor då jag anlände till mynningen av en av de stora Persbergsgruvorna. Men jag är fullt beredd att utan överdrift påstå, att jag aldrig annorstädes sett dess like. Det finns ingen plats, där mänsklig prestationsförmåga åskådliggöres på ett mer våldsamt slående sätt: så storslagen är effekten, att åskådarens sinne fylles av en förundran som stegras ända till bävan. Då vi närmade oss det vidöppna svalget, stodo vi plötsligt inför en väldig vy av gapande hålor och ofantliga maskinella anordningar: här skulle vi stiga ned! Vi gingo fram till randen av den förskräckliga avgrund, ur vilken malmen upphämtas, och dristade oss att blicka ned däri, stående vid kanten av ett slags plattform, så konstruerad att man hade fri sikt ned i den stora öppningen så långt blicken kunde tränga bland dess skumma djup; till bottnen når dock intet öga.

Väldiga hinkar gledo uppåt och nedåt, hängande i rasslande kedjor, och vi kunde se stegar som klängde längs bråddjupens sidor och på vilka arbetarne, på grund av avståndet små som dvärgar, klättrade uppför och utför. Långt nedanför den bortersta av dessa gestalter öppnade sig en djup och gapande klyfta, mynningen till de understa gruvschakten, så mörk att blicken icke kunde tränga in i den. Från den punkt där vi stodo till den plats där hinkarna fyllas torde avståndet var omkring 75 famnar (cirka 130 meter). Så snart som någon av dessa hinkar dök upp ur den skumma hålighet, varom jag nyss talat, eller innan den gled in däri på sin väg nedåt, kunde man se den, men nedanför denna punkt var den höljd i mörker. Kedjornas rassel, pumparnas stönande, gruvarbetarnas rop, blockens och hjulens gnissel, hästars tramp, släggornas slag och det kraftiga och ideliga underjordiska dånet av sprängningar i berget, mitt under anblicken av all denna rastlöst rörliga gruvbrytning, skapade tillsammans en effekt som inte lämnar någon främling oberörd.

I sällskap med två arbetare och vår tolk började vi nu nedstiga i denna avgrund. Stegarna äro här icke, såsom i våra Cornwall-gruvor, plac- erade på en följd av plattformar som bilda lika många trappavsatser, utan de äro bundna tillsammans i obrutna rader i många famnars längd. Och eftersom de äro böjda för att passa till branternas ut- och inbuktningar, så hänga de inte alltid lodrätt utan luta över på ett sådant sätt, att även om en person håller sig fast med händerna men råkar tappa fotfästet, så svänga fötterna ut från klippväggen så att han blir hängande över djupet. Ändå utgöra dylika stegar det enda kommu- nikationsmedlet till arbetsplatserna därnere, och eftersom arbetarna icke äro vana vid besök av främlingar, vidtaga de aldrig de försik- tighetsmått och lämna heller aldrig det bistånd, som vanligen erbju- des i mera flitigt besökta gruvor.

I Cornwalls förnämsta tenngruvor äro stegpinnarna växelvis av trä och järn; här voro de alla av trä och på sina ställen ruttna och trasiga, vilket under nedstigningen kom oss att önska, att vi aldrig givit oss in på ett så våghalsigt företag. Till råga på den risk vi löpte på grund av stegarnas skadade skick, voro pinnarna belagda med is eller sörja, vilket gjorde dem så kalla och slippriga, att vi icke hade kunnat lita på våra stelnade fingrar, om fotfästet hade svikit oss. Våra farhågor nådde sin höjdpunkt, då vi nämnde detta för gruvarbetarna och fingo svaret:

"Pass på! Det var just medan hon talade om stegpinnarna, som för ungefär fyra år sedan en av våra kvinnor föll, när hon var på väg ner till sitt arbete. Föll sade vår svenske tolk något naivt, och jag får fråga, vad det blev av henne? ... Vad det blev av henne, fortsatte den främste av våra ledsagare, i det han släppte stegen med ena handen och smälde den med eftertryck mot låret för att liksom illustrera olycksförloppet, - Hon blev pannkaka!"

Efter mycken möda och ett icke ringa mått av rädsla nådde vi slutligen bottnen av gruvan. Vi hade knappt kommit dit, förrän våra ledsagare togo oss i armen och hastigt drogo iväg med oss genom isiga och mörka regioner in på en välvd botten, genom vilken vi skulle passera in till den viktigaste gruvkammaren. Dånet av otaliga släggor, alla i våldsamt arbete, växte medan vi kröpo fram längs denna botten, och överröstade slutligen alla andra ljud, så att vi icke längre kunde höra varandra tala, hur mycket vi än ansträngde oss. I nästa ögonblick visades vi in i en ofantlig grotta; det var därifrån bullret kom. Och här, mitt ibland vattenflöden och fallande stenblock, ånga, is och krutladdningar, voro ett 50-tal gruvarbetare intensivt sysselsatta. Blotta storleken av denna grotta, där arbete pågick på alla håll och kanter, var bevis nog för att järnmalmen här icke ligger i ådror utan i skikt. Upptill, nedtill, på alla sidor och i varje vrå av denna förfärliga fängelsehåla glimmade det av ljus, som röjde arbetarnas bistra och orosfyllda anletsdrag. De voro nu i färd med att driva järnbultar in i berget för att få borrhål till sprängningarna.

Vi hade knappast hämtat oss från den bestörtning, som gripit oss vid första inträdet i detta helveteshål, förrän vi alldeles inpå oss fingo syn på de rysligaste häxskepnader, som väl någon kvinnlig varelse kan uppenbara sig uti. De lyfte sina svaga, flämtande ljuslågor upp i ansiktet på oss och skreko något i våra öron. En av dessa skräckgestalter snappade åt sig en brinnande furuvedsticka och störtade fram till den plats där vi stodo. Hennes ögon voro inflammerade och rinnande, hennes hår hoptovat av smuts, brösten nakna och slängande, hennes ansikte och hennes ohyggliga skrik sådana, att de icke låta sig beskrivas. Om vi hade hört vad hon sade, skulle vi ändå icke ha förstått en stavelse. Men då flera andra kvinnoskepnader, lika fasaväckande till utseendet, hastigt passerade förbi oss och i tumult skyndade mot utgången, började vi fatta, att om vi dröjde längre på vår plats, skulle ödesgudinnan helt säkert avklippa vår livstråd. Ty nu hade släggornas oväsen tystnat, och en väldig salva av sprängskott skulle strax avfyras. Knappt hade vi med största skyndsamhet vänt tillbaka samma väg vi kommit och börjat klättra uppför stegarna, förrän dånet nådde oss med sin fulla kraft: instängt mellan de brakande klippblocken skrällde det liksom med ökad våldsamhet, återkastades från alla håll av gruvan och tycktes skaka själva jordkroppen med sina fruktansvärda vibrationer.