Underlöjtnanten vid Värmlands Fältjägare deltar sommaren 1847 i ett arbete med utstakning av landsvägar i östra Värmland och i samband därmed besöker han också Persberg. Han beskriver upplevelserna i sina memoarer:

Under en resa förbi Persberget skulle vi bese det storartade gruvfältet och tillfrågades om vi ville gå ned i en gruva. Nordenankar, som varit i gruvor förr, hade inte lust, men jag hade så mycket mer. Det var den s.k. Krangrufvan, som skulle undersökas ända i botten. Denna gruva går lodrätt på djupet, som jag vill minnas omkring 1.000 fot (cirka 300 meter), och är upplyst ovanifrån allt ner igenom.

De slemmiga, hala stegarna hänga efter bergväggen, som dels sänker sig lodrätt ner, dels ock faller undan, och här följa stegarne bergväggen på det sättet, att man emellanåt måste klättra på undersidan av desamma. När jag stod vid dagöppningen och såg ner i djupet, liknade gruvan en ofantlig brunn utan botten, i vilken slagen av släggorna mot bergborren klingade såsom i ett avlägset fjärran.

En stigare skulle gå före mig på stegarne och yttrade, då han gick: "Se sig nu inte omkring, allraminst ner åt botten, utan håll ögonen stinnt på stegen." Jag gjorde som han tillrådde och höll mig fast med händer och fötter, som om det gällt livet - vilket det också i verkligheten gjorde - och efter klivande från den ena stegen till den andra, vilket ibland var kinkigt nog, samt utför de hundratals pinnarna, som aldrig tycktes taga slut, kom jag slutligen ner till bottnen af gruvan. Allt gick bra, men kusligt kändes det, när man måste klättra utför de steglängder, som hängde i kättingar under klipputsprång och befunno sig i bakåtlutande ställning, ty om fötterna då halkat och man blivit hängande i händerna över avgrunden, hade det sannolikt varit kinkigt nog att få fotfäste igen.

Strax efter det att stigaren och jag hunnit ner, lossades ett bergskott inne i en gång. Det brakade till, som om två planeter med fart av 10 000 kilometer i sekunden törnat emot varandra och dånet rullade en god stund i valven, berget skalv, och ett regn av småsten haglade ner från väggarna i gruvöppningen. Snart dånade ett skott till, och än flere med samma effekt. Det var i sanning storartat.

Men slutligen skulle man upp igen. Från ovan och ner kunde man inte se mycket för mörkret och de gråvita krutröksskyarna, vilka svävade där nere och på det stora avståndet liknade andeväsen. Nerifrån och upp såg man däremot allting klart, ej allenast stjärnor, som å en mattblå himmel tindrade mitt på ljusa dagen, utan också steglinien, som i zigzag slingrade sig uppför den svarta, vattendrypande bergväggen och slutligen till dimensionerna liknade spindelväv. Och uppför denna himlastege skulle man, det hjälpte inte, om man bönföll och bad aldrig så mycket. Detta föreföll, när man kastade ögonen uppåt brunnsväggarna och överskådade allt i en blick, de oändliga stegarne, som överst sågo ut som om de slöjdats av spindelväv, jämte det lilla hålet däruppe, som skulle återgiva oss världen, nästan vådligare än änglarnas klättring uppför trappan till himmelen att döma efter de ritningar som finns på denna englastege, tycks den dels ha varit mycket solidare ihopkommen än pinnstegarna i Persbergs Krangruva dels hade änglarna vingar. Men upp måste man.

"Se sig inte omkring varken ner eller opp, utan bara på stegen, så går det bra" - varnade stigaren om igen, då han förmodligen märkte någon tveksamhet å min sida. Jag fattade ett oryggligt beslut att inte låta genera mig av svindel och klev på. Men det tycktes aldrig vilja taga slut på klättrandet. Ben och armar skälvde och blevo slutligen som förlamade, men det hjälpte inte, bara klättra på och inte ett ögonblick låta tanken svindla, ty då hade det ohjälpligt varit slut. Upp kommo vi emellertid till sist, fast jag medger att det ofta föreföll kusligt nog, när man skulle uppför de bakåthängande, hala, våta stegarne, och ofrivilligt råkade kasta en blick nedåt eller ännu värre uppåt för att se om det aldrig skulle bliva slut på klättringen. Sedermera hade jag ofta tillfälle att roa mig med gruvstigning.